Soppa är bra fattigmansmat. Särskilt om man gör den på rotsaker. Jag gör en köttsoppa på grönt från vår åker och en bit renkött som fanns kvar i frysen. Bäst före 2018. Vart tog tiden vägen? Tänder ett ljus och sätter på lite försiktig Jan Johansson i bakgrunden. Visa från Rättvik och från Utanmyra. Blir så vemodigt stämd men kan inte låta bli.
Höstens sista solstrålar letar sig in i köket. Om några veckor orkar solen inte längre upp bakom berget utan blir borta ända till februari.
Tiden går så fort och så långsamt. Dagarna är långa men veckorna är korta. Barnen växer medan jag dricker upp mitt avsvalnade kaffe och nyper bruna blad från pelargonen. Det hisnar i magen när jag ser Folkes axlar som blivit så breda. Nästa år är Bertils sista år i byaskolan innan han börjar åka in med skolbuss till närmsta samhälle.
De här åren när vi bara bott här och levt och varit glada, trötta, arga, kära, frustrerade, trygga, osäkra och försökt få ihop livet. Förlorat närstående och fått nya bekantskaper. De åren är ju hela deras barndom. Har jag tagit hand om den tiden ordentligt?
Ovanför köksdörren har jag lindat lummer kring stången. Ett första försiktigt vinterpynt. Ser fram emot att göra mer.
När barnen mår bra kan man själv må bra. Det är det fina med att ha barn – man kan låna deras glädje och vila i deras förnöjsamhet.
Men det är tvärtom också när barnen mår dåligt. Då får man härbergera. Jag undrar om det är halva arbetet med att vara förälder? Att orka härbärgera allt som barnen känner. Bära det stoiskt och inte låta barnet märka att det som gör ont i dig gör ont i mig. Ibland kanske mer till och med. Orka, orka, orka och sedan hela tiden fylla på med kärlek.
Köttsoppan är klar. Jag gjorde den med extra mycket klimp för att barnen älskar klimpen. Precis som jag gör. Fattigmanssoppa som räcker hela veckan och köttet smakade bra. Trots att det nog smakade bättre före 2018.
71 svar
A beautiful post. I have read your blog for years here in Canada and it brings me comfort, inspiration, and insights. Thank you.
Mina barn är vuxna nu, och gudars vad jag härbärgerat genom åren. Problem i skolan, kärleksbekymmer, bråk med vänner, dum chef…allt som egentligen hör livet till, men som man som förälder bara vill radera, bort bort, mitt barn ska få vara lycklig, men det går ju inte! Om man inte lär sig under uppväxten att hantera jobbigheter blir livet oändligt svårt.
Ibland blir oron så stor att jag inte orkar fråga dem hur det är, vill inte veta. Då känner jag mig som världens värsta förälder. Men kanske är det så att vara människa, problemen får inte komma från flera håll samtidigt, då orkar man inte.
Du beskriver så väl känslan som jag har just nu med mitt nästan vuxna barn, att känna sig som världens sämsta förälder för att man ibland helt enkelt inte orkar fråga, inte orkar lyssna eller komma med kloka råd. När allt ramlar ner på en från alla håll och man har fullt upp med att hålla sin egen näsa ovanför vattenytan. Jag brast i gråt över min otillräcklighet och då visade det sig att det räckte att vi bara satt tillsammans, drack lite te och konstaterade att livet just nu är lite grått. Jag räcker till ändå, trots min otillräcklighet.
💗
Vad fint beskrivet Myran. Det behövde jag idag! ❤️
Så klokt och ärligt!
Åh vad jag kan relatera till detta just nu, Myran och Ulrika. Att inte vilja veta, inte orka fråga hur det är. För att jag vet att han mår urdåligt. Mitt egentligen vuxna barn, som jag hade hoppats att jag skulle slippa oroa mig för vid det här laget. När han var liten var det så lätt att trösta och hjälpa. Nu är det det så svårt.
Fint 💕 Jag tror det viktigaste är att visa att man är mänsklig.
Vacker poesi, tack för det finstämda. ❤
Spot-on, Clara. Koka soppa på en spik med orden, det är du en mästare på. Du skriver om något kanske vardagligt, men det blir guld i text och med magiska bilder till.
Man är aldrig gladare än sitt ledsnaste barn. Så är det. När det är en minut av harmoni, då njuter jag. Livet bjuder ju annars en räcka av disharmoni. Man jobbar för mycket, sover för lite, äter fel saker, dricker för mycket kaffe, äter för lite sallad, umgås för mycket med som tar, gör för lite av det som ger. Och så börjar det om. Namaste som fan. Men man får count the blessings, som en gammal kollega med tre barn med diagnoser sa. Sant det.
”Man är aldrig gladare än sitt ledsnaste barn.” Så spot on. Gör att jag verkligen förstår varför allt inte är toppen jämt.
Åh nej, stackars mina föräldrar som har tre deprimerande (vuxna) barn.
Som vanligt ett så fint skrivet inlägg. Får både hemlängtan Och längtan till då mina barn var små. Vi var tre systrar då jag var liten sen kom en sladdis då jag var sexton (äldst)men då var jag borta i skolor.
Hösthälsningar A-M H
Asså varenda inlägg du skriver just nu är som att det är skriver från mitt hjärta. Är tacksam att jag kan följa dig parallellt i livet å så ofta inse att mina tankar inte bara är mina egna. Tack att du skriver.
Dina ord får mitt hjärta att värka och ögonen att tåras. Nu är mina barn 15 och 16 år. Jag härbergerar fortfarande och spricker av glädje emellanåt ❤️. Tack för att du delar med dig.
Du gör allt det bästa för dina barn! Åren må gå, men minnena består! Livet är här och nu. Det går upp och det går ner! Vilken ynnest. Vår tid på jorden är nu! Lev och njut!
”Barnen växer medan jag dricker upp mitt avsvalnade kaffe och nyper bruna blad från pelargonen. ”
en mening som rörde mig till tårar <3
Fina och tankeväckande funderingar – nästan som poesi!
Och vackra bilder!
Så fint du beskriver kärleken och omsorgen om barnen. Det ligger en hel del i uttrycket ”en är aldrig lyckligare än sitt olyckligaste barn” tänker jag. Som mamma till tre fina pojkar på 20, 17 och 13 så är det en hel del upp och nedgångar. Ändå räcker det ofta långt att bara finnas där och fylla på med kärlek ❤️
Så poetiskt. Man blir lugn bara av att titta på dina bilder.
Fina och tankeväckande funderingar – nästan som poesi!
Och vackra bilder! Tack!
Din text/poesi, fick mej att minnas en dikt jag skrev för flera år sedan:
-”Väntan och tiden bildar mönster på min hud. Här och nu är så nära men ändå så långt ifrån. Jag försöker ta det fatt, men det glider genom mina händer som luft i ett gränslöst land. Timmglaset har runnit ut och morgonen står på min tröskel. Jag ser en ny dag nalkas, öppnar min dörr och släpper den in!”
Vacker dikt 💕
Jag uppskattar verkligen att du beskriver livet som det verkligen ar!
Gubevars for ‘influencers’ som bara skriver om yta och flärd.
Sedan är det förstås ett plus med din vackert skrivna prosa och bedövande vackra bilder.
Håller verkligen med dig om det. Tycker att Clara skriver så moget. Jag har slutat läsa många andras bloggar för dom är så ytliga och vissa stressar mig och dom tillför mig inget.
Vilket jättefint inlägg. Soppan, solen, tidens gång och barnen. Det väckte känslor hos mig, särskilt det om det fina och det tunga (men fortfarande fina) med att ha barn.
Så finstämt och så mysiga bilder som vanligt😍. Jag fullkomligt älskar att du just nu är inne i en period med ofta flera inlägg varje dag❤. Jag älskar att titta in på din blogg när jag vaknar på förmiddagen och hitta ett ljuvligt vackert inlägg om en snöig kväll. Och nu på eftermiddagen, när jag känner mig trött och tom på energi och tänker ’undrar om Underbara Clara har lagt upp något fint och rogivande på bloggen…?’ Och jag blev så glad för det hade du🤗❤❣ Tack för att du förgyller alla mina vardagar, och som någon annan läsare sade… din blogg har aldrig varit bättre🙏❤. Ha en fin kväll🥰🕯❣
Så tänker jag också. Jag vill härbärgera allt, orka ta allt. Ingen fanns som kunde göra det för mig. Fick bara skuld tillbaka när något var jobbigt.
❤
❤
Tack Clara. Som en lång varm kram
Oj så fint beskrivet. ❤️
”De åren är ju hela deras barndom. Har jag tagit hand om den tiden ordentligt?”
Precis så. Tänker mycket på det från och till just nu. När minsta av tre börjat förskoleklass och jag själv passerat 40 plus ett par… Trodde att hela livet skulle vara småbarnstid. Så vips börjar det lida mot sitt slut. Allt kärlek, bråk, trötthet. Alla teckningar, kalas, plåster och kladd. All närhet. Men så rik, hela tiden så rik på kärlek och storhet. Och idag tänkte jag för första (kanske ända🤣) Vi har i alla fall gjort det ganska bra. Men jag ska håva in allt som finns kvar!♥️
Tack Clara!
Fint! Åren och dagarna som går är de dagar vi får. Livet! Tänker på denna (en av de allra vackraste sånger jag vet): https://youtu.be/wxCrJIoh6-A
Otroligt fint och poetiskt skrivet. Att tankar runt ett köttsoppskok kan bli så vackert beskrivet.
I sitter och tittar på Saltkråkanfilmen Tjorven och Skrållan och minstingen Skrållan gör hela tiden bus! Påminner om Ulf (eller det berättat om Ulf). 🙂
Åh vad fint. Din text fick mig att tänka (och lyssna) på Björn Afzelius låt ”På egna vingar”, som han skrev till sin nittonåriga dotter. Blev alldeles gråtig nu… 😭
Underbart 😍 🤩. Skulle gärna vilja ha receptet på klimp?! 😀
Skulle också vilja ha receptet på din klimp 😊
Ja man funderar och ser tillbaka på alla år som redan har gått. Min äldsta är 10 år och yngsta 6 år och jag vill stanna tiden. Ja tänk vad vi föräldrar får härbärgera, finnas där, stötta, peppa, prata, motivera. Det är det svåraste med att vara förälder men också det finaste.
❤️❤️❤️
Bland det bästa du skrivit? Ser fram
emot mer skönlitterära böcker från dig! TACK ❤️
”De åren är ju hela deras barndom. Har jag tagit hand om den tiden ordentligt?”
Så ofta jag ställer mig den frågan. Ibland känns liksom barnens barndom evighetslång, en karusell utan ände. Med vakennätter, rinnande näsor, mössvägran, luskammande och tallrikar med mat som inte smakar bra och fortsatt hungrigt barn… Och sen, knipsar en av ett pelargomblad och barnet vill hellre leka med vänner än att spela fredagsdiamanten med föräldrarna.
Jag brukar säga till min man att det hade varit lätt att njuta av stunderna nu, om de inte upptog 100%.
Ursäkta att jag frågar något. Men skulle du snälla aldrig bort den här bloggen? … För dina barn.
Blir alltid så glad när du lägger ut inredningsprylar! Och så mysiga bilder!
Jag hoppas att du får en fortsatt fin vecka och helg 🙂
Du är internets Astrid Lindgren
Tack Clara för detta poetiska inlägg! Blir så berörd. Av ditt soppkok och dina tankar runt det. Tänk vilken gåva att kunna brodera med orden som du kan.
Njuter av att få ta del av dina tankar! Kanske som mest när du är en smula melankolisk…
Du skriver så fint och är klok som en hel bok.
Sitter här med mitt morgonkaffe i soffan med ett levande ljus och försöker vakna till.
Orden träffar rakt i hjärtat och tårarna rinner.
Du skriver så himla fint.
Det finns människor och röster som man alltid vill ska finnas. Du är en av de!
Ja det är en fin blogg att följa. Ditt sätt att skriva Clara påminner mig om Vibeke Olssons böcker. Ni som vill ha mer av den här känslan skulle nog gilla att läsa dem. Särskilt serien om Bricken på Svartvik, en poetisk ”slow book” med mycket tankar om livet som man kan känna igen sig i trots att den utspelar sig i 1800-talets arbetarvärld.
Jag blev rörd till tårar av det här inlägget. Du sätter ord på alla de tankar jag går runt och bär på. Sluta aldrig skriva! 💕
Så fint skrivet Clara. Precis så är det ju. Livet med barn. Det är så oerhört tufft för mammahjärtat när barnen har det tufft. ❤️ Jag har en sån onödigt oviktig fråga… skäms för att skriva ut den… Äh! Jag kör! ”Det kostar inget att fråga” sa alltid min mormor. Vad har du för märke/modell på ditt strykjärn? Era dukar är ju alltid sååå fint strukna! Jag har ett hyfsat dyrt strykjärn men trots rejält med ånga så får jag aldrig dukar och gardiner skrynkelfria. En fjantig sak att störa sig på i det stora hela, men eftersom det ofta är kaos i mitt huvud behöver jag lugn på näthinnan. Iaf på vissa ställen. 😊 Avslutningsvis: lyllo er som har snö! Det brukar jag alltid kommentera här. Norrlänning i själ å hjärta som jag är, som bor i södra Sverige numera. Där vintrarna oftast är blaskiga och tråkiga. ❤️
Stänk dukarna och lägg hopvikta i plastpåse över natten. Stryk utan ånga. Det blir finast och slätast så.
Tack snälla Agnes! Det ska jag bums prova! 🍂🍁🍂
Vilket vackert inlägg, så fint beskrivet av en alldeles vanlig vardag.
Så fina tankar. Sitter här i mitt eget vemod med barnen hemma och sorg i hjärtat. Försöker hitta ljusglimtar där jag orkar, bland annat i dina ord. Tack för att du skriver.
Tack Clara, tack för att du väcker så mycket viktiga känslor inom mig. Tårarna rinner då jag tänker på de gånger jag sagt till min man att jag inte orkar med tonåren, kan jag inte få hoppa över det här? Varje gång jag sagt så har jag försökt ta tillbaka orden, försökt svälja dem medan ett växande hål svidigt i mitt hjärta. Tar verkligen till mig din vackra text. Skall göra mitt allt för att fylla hålet i mitt hjärta med alla de fina stunder som jag vet jag kommer att få uppleva. Så jag aldrig mer önskar gå miste om all den kärlek och glädje mina tonårsdöttrar kommer att ge mig. Så jag vet att mitt hjärta för alltid är helt då jag väljer kärleken.
Du skriver så vackert. Jag har förskole och småskolebarn och just nu går allt så enkelt med båda. Samtidigt jobbar jag på högstadiet med barn och föräldrar som har det otroligt tufft. Tänker att när mina blir större och hamnar i kriser så har jag den här perioden att tänka på. Att livet går i vågor. Vi fyller vår buffert nu för att kunna ta av sen. Vill egentligen aldrig att de ska bli stora, men tiden går inte att stoppa så man får åka med. Vill passa på att uppmana alla er kärleksfulla vuxna därute att engagera er i barnen på er ort. Har ni utrymme över så kontakta socialtjänsten eller kanske kyrkan och se vad ni kan erbjuda. Kanske kan ni bli kontaktfamilj för ett barn eller en ungdom? Det finns tyvärr så många barn där ute som inte har ett mysigt ombonat hem med vuxna som tar om hand. Man behöver inte vara perfekt, de behöver helt vanliga trygga människor. Ingen har tid över idag men det kan handla om två tillfällen i månaden. Vi behöver många vuxna som finns där för barnen, som vågar se och fråga. Att göra något viktigt och konkret i den verkliga världen utanför telefonen fyller också ens egen själ.
Fina och viktiga tankar! Ett annat behovsområde är nattvandring som ofta har svårt att locka engagerade men som kan göra stor skillnad med små medel. Finnas där ungdomarna är <3
Tack Clara! Jösses vad du är bra på att sätta ord på alla känslor som far runt i en förälder. Tid och kärlek är det finaste vi kan ge våra barn! Resten ordnar sig på ett eller annat sätt.
Så mysiga och höstvarma inlägg du skriver, jag njuter så att läsa dina inlägg varje kväll efter att barnen har somnat 😊
Kan du inte ta flerbäddsrum av snön? För oss som längtar efter den här nere i södra Sverige ☃️🌨❄
Hej Clara! Jag fullkomligt älskar sättet du skriver på och hur du formulerar dig. Hur du lyckas få den trista vardagen att låta som ljuv musik i textform. Kan inte du skriva ett inlägg med tips på hur man blir en bättre skribent? Jag har själv skrivit i hela mitt liv; dagbok, blogg, låtar och artiklar, men är inte i närheten av din nivå.. Vill så gärna utvecklas som skribent! Hade varit fantastiskt kul om du ville göra ett inlägg med detta ämne. Trevlig helg! 🙂
Kram Natalie
Dina inlägg just nu borde vara standard att läsa i alla kvällstidningar. Att fler får läsa dina kloka ord och tankar.
<3
”De åren är ju hela deras barndom. Har jag tagit hand om den tiden ordentligt?” Det är en fråga jag försöker ställa mig och påminna mig själv om – att det är så fullt upp gör det lätt att glömma hur värdefull den här begränsade tiden är. Tack för ditt vackra inlägg Clara!
Vilket stämningsfullt och vackert inlägg. Du beskriver så målande hur det känns att leva just här och nu. Tack för att du bloggar, Clara.
Vackert inlägg och hög igenkänningsfaktor. Våra tre barn är i samma åldrar fast flickor och jag känner precis som du, ett visst vemod när jag märker hur fort det går. Kanske en begynnande 40-årskris.. Men jag kan ju inte heller låta bli Jan Johansson i den här årstiden. 🥰
Soppa är så gott, speciellt om man kommer undan billigare också!
Jag hoppas att du får en fortsatt fin söndag! 🙂
Wow, tack. Mer tankar Clara ♥
Tack UnderbaraClara