Ibland får jag frågan av någon läsare -Hur vet jag om jag är på väg att bli utmattad?
Jag vet inte. Men att frågan ens kommer upp är ett varningstecken.
Jag brukar säga att om det känns bra så är det förmodligen bra. Och om du frågar mig om du är på väg att bli utmattad så gör du det för att något känns dåligt. Och då är det ett varningstecken att lyssna på.
Tänk om människor kunde ta sina varningstecken på allvar? Jag var ofta orolig över om jag var på väg att bli utmattad. Jag kände oron, jag såg varningstecken men jag agerade inte på dem. För jag visste inte hur. Tänkte att det skulle bli bättre av sig själv så fort mina omständigheter blev bättre. Men eftersom jag var så stressad och vilsen gjorde jag istället allting sämre. Skapad mer kaos och arbete och mer stress för mig själv. Efter min egen utmattning har jag sett så många vänner och bekanta krascha. Endast två personer lyckades bromsa i sista minuten. Den ena genom att säga upp sig och byta arbetsplats. Den andra använde två månaders sjukskrivning till att ta hjälp från en terapeut och ta tag i beteendeförändringar och osunda mönster. Så att hon kunde börja arbeta igen men på ett bättre sätt. Hon blev aldrig så pass dålig att hon blev sängliggande. Hon hann bromsa när det fortfarande fanns ork kvar att sätta in återhämtande åtgärder. Som att skogspromenera, träna och handarbeta. Många som kraschat är alldeles för sjuka för att kunna göra sånt och ligger kanske som en grönsak i flera månader.
Bara två lyckades bromsa men åtminstone tio kraschade hårt. Och när man kraschat är det så mycket värre för då måste man bärga och skrota fordonet, få intensivvård och sedan påbörja en lång rehabilitering med ofta livslånga skador. Det går faktiskt att upptäcka skador på hjärnan efter en utmattning. Förlåt för den fåniga bil-liknelsen men det är så så så onödigt att krascha om man kan bromsa i tid.
Jag känner att jag är på rätt väg med mitt eget liv eftersom det känns bra. Inte bara i topparna (man kan ju ha många euforiska toppar på vägen mot en utmattning) utan för att det känns bra i dalarna. Jag är inte så ojämn. Jag är inte så hög och hyperfokuserad som jag brukade vara men heller inte så låg som jag kunde bli.
När det känns bra är det oftast bra. När det känns dåligt behöver man undersöka det närmare. Vad är det som känns? Varför? Att du vågar fundera på om du är i riskzonen är vad som kan rädda dig. Lyssna på dina farhågor. Prata med någon. Någon som själv varit utmattad. Någon på personalhälsan. En kurator, en präst eller första bästa läkare på din hälsocentral. Hinner du bromsa i tid kan du bespara dig själv så mycket lidande.
34 svar
Så viktigt att prata om!<3 Jag är en som lyckades bromsa precis i sista sekunden innan någon sorts totalkrasch. En som fick stöd från familj, arbetsgivare och till slut även från mig själv. Känner fortfarande efterdyningarna av allting såhär 1 år senare, men mår bättre idag än på mycket länge. Har lärt mig massor av det hela, framför allt att ta hand om mig själv och sätta gränser. Tack för att du delar dina tankar på ämnet!
Sååå bra! Jag frågade vänner om hur man vet att man är utbränd och en av dem som varit det sa just det. Att det är inget bra tecken att frågan ens ställs.
Jag tror absolut att jag är i fasen där jag fortfarande har chansen att bromsa. Har fått hjälp på traven av andra skäl som gör att jag måste sakta ner. Ser det just som att jag fått en chans som jag måste ta vara på. Passa på att göra förändringar så att jag inte kommer hit igen. Inspireras mycket av dina reflektioner och val du har gjort för att må bättre!
De känns som de som läser här är en duktiga flickan generation,min äldsta dotter är me i denna generation.När hon var 35 gick hon så i väggen att de tog ett år att se lite ljus igen.Hon berättade nog aldrig på sitt jobb trots sjukskrivning– hur illa de ju var…. skilsmässa mm. va vad jobbet” såg ”. Hennes tjänst var liksom skräddarsydd utefter hennes kompetenser o de mentala fanns inte… Så ta vara på er alla duktiga flickor, kram
Bra skrivet Clara och jag håller med om magkänslan.
Jag gick med olust, ångest och stress lång tid innan jag brakade samman (nu kan jag se att det gällde många år successivt). Tänkte att jag bara skulle hålla ut ett tag till och sen skulle det bli ändring (försökte gå ner i tid på jobbet men fick nej). Fortsatte att vantrivas men ville ge det en chans (trodde det var drömjobbet). Plus annan privat stress på det (flytt, relationskrångel mm).
Det är som Clara beskrivit tidigare; vila och återhämtning kan inte vänta. Det behövs kontinuerligt. I mitt fall skulle jag ha hoppat av den anställning jag hade mycket tidigare.
I mitt fall har det även varit orsakat delvis av sjukvården då jag inte fått rätt hjälp när jag sökt för olika svårigheter, tex levt med en inre stress och ångest plus onormal trötthet och depressioner till och från hela livet (oavsett omständigheter). Misstänker underliggande npf-problematik och då hjälper inga mindfulnessövningar eller stresskurser i världen eftersom hjärnan fungerar annorlunda och i stort sett inget kvalificerat jobb går att anpassa, speciellt utan formell diagnos (dagens arbetsmarknad är väldigt normativ). Jag var på något sätt tvungen att bli medelålders och utbränd innan jag blev tagen på allvar. Helt idiotiskt.
Det är både ett samhällsproblem och ett individuellt problem samtidigt. Jag undrar vilka lösningarna är? Vi är så många och fler blir det, tyvärr. Hur ska vi komma vidare i samhället med de här frågorna?
Det du skriver hade jag kunnat skriva, läskigt likt mina erfarenheter. Jag har misstänkt att jag hade ADD/ADHD sedan några år tillbaka men var så deprimerad och stressad så utredningen fick jag vänta med, vi skulle få bukt m depressionen först. Önskar jag stått på mig för nu 3 år senare så har jag äntligen fått svart på vitt att något är annorlunda med hur min hjärna funkar, jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som försvårar många delar av mitt liv. Ja, det var ADHD. Vi får se hur vården kommer kunna hjälpa mig. Jag hyser inga större förhoppningar tyvärr, får nog fixa det mesta själv o kriga kriga kriga för adekvat vård som vanligt. Är 40 år. Och jag har varit sjukskriven för utmattningssymptom o fick mest nya antidepressiva och enstaka samtal. Ingen rehab. I våras när jag mådde så dåligt att jag knappt kunde prata el äta el tänka för den delen gjorde vården ingenting i princip lämnades jag själv. Fixade en terapeut via pratamera för psykiatrin hade inga samtalstider och ”det var ju så många som mådde sämre” fick jag höra av minst 2 psykiatriker. Och jag hade självmordstankar o kunde som sagt knappt äta pga så svår ångest. Tack o lov har jag världens bästa vän o finaste föräldrarna. Och maken, när han äntligen tillfrisknande från covid som han hade i över 1 månad.
Tack för din kommentar! Hoppas fler kvinnor med eventuell npf-utmaning läser det här och får hjälp en bit framåt. Det är väldigt vanligt med utmattning i de grupperna, ofta flera gånger under livet.
Förstår så väl det du skriver. Jag har suttit med psykiatriker, psykologer och kuratorer som envist hävdat att jag är ”normal” trots att jag själv gång på gång försökt förstå mig själv och varför saker inte fungerar trots ansträngningar och utåt sett normala förutsättningar.
Som i tidiga 20-års åldern när jag vände mig till vården första gången, ”varför orkar mina jämnåriga jobba heltid, festa hela nätterna och umgås nonstop medan jag orkar jobba max halvtid och dessutom behöver återhämtning?” då fick jag höra av vården att ”alla orkar olika”. Men det är ju MIN pension som blir lidande, MITT sociala liv som blir svårt, MIN livskvalitet sämre av att vara så trött osv. Jag förstår att vården inte kan veta allt från början men med tiden ser man väl ett mönster? Man söker ju inte vård för kul.
Haft samma som du med återkommande antideppbehandlingar och nya kurator/psykologsamtal etc men fick nog nu i våras och vägrar ge upp förrän korrekt diagnos ställs och adekvat hjälp sätts in (väntetid ca ett år). Märkligt att inte professionella reagerar på återkommande problematik hos någon som ytligt sett har resurser och förmåga?
Har harvat på med alla möjliga försök att lösa ”problemet” mig själv genom vården, kyrkan, privata psykologer, böcker osv. Man vill fungera.
Fint att se att vi är många kvinnor kring 40 med olika typer av npf som nu får någon form av upprättelse och vi är en stark kraft i samhällsdebatten! Vi har rätt till ordentlig vård och stöd och ska inte behöva bollas runt som några mindre vetande kverulanter/hypokondriker. Jag önskar att samhället tog vara på oss och lät oss vara som vi är och bidra med det vi kan.
Det är hemskt att leva med stark ångest och suicidtankar, känner med dig i hur du har det och har haft det. Önskar dig och din make allt gott framöver! <3
Så kloka ord! Håller med om att oroa sig över om man håller på att bli utmattad är en varningssignal. Tänker också att det ändå tyder på en viss medvetenhet över att sin situation inte är optimal.
Klokt och välformulerat som alltid. Måste bara även få säga hur mycket jag älskar podden (även fast den inte finns mer). Lyssnar om och om igen på avsnitten. Slås av alla kloka tankar och formuleringar, skrattar åt dråpligheter och njuter av att få driva iväg en stund mentalt. Så tusen tack för poddavsnitten. Ville bara säga det <3
Tack Clara för bra text! Jag är en av dem som skulle ha lyssnat på alla signaler. Som skulle ha tagit alla tecken på allvar. Istället körde jag på och kraschade. Fy farao alltså. Ingen. Absolut INGEN vill må som man gör när man kraschar. Det är fruktansvärt! Jag är i början på min resa men jag önskar så att jag bromsat i tid. Tagit hjälp och inte tänkt att det löser sig bara det där.. eller nästa etapp på jobbet är förbi, då blir allt bra. För det blir det inte. Inte om man redan har slut på alla energi och bägaren aldrig fylls på. Tillslut finns inget kvar och man kraschar. Nu tar jag en dag i sänder och försöker luska ut och förstå hur jag ska gå vidare och inte hamna i samma mönster igen.
Åh gud det är så svårt. Jag var så nära för några år sedan när äldsta sonen var 2,5 år. Hade haft det jobbigt med sjukdomar och lite sömn sedan han föddes och när det äntligen började lugna sig fick jag panikångest och diagnosen GAD. Som tur var hade jag börjat plugga på distans, trivdes jättebra med det och hade äntligen lite tid för mig själv så kunde gå i terapi och läka ihop. Nu har vi en ettåring och jag känner hur jag är på väg igen. Tiden för mig finns inte. Allt bara snurrar på och jag förstår inte hur jag ska lyckas pussla om livet så att jag också får vila ibland. Känner mig som världens sämsta förälder som tycker att den här tiden mellan 1-2 år är superjobbig.
Hej Anna, åh din text berörde mig. Här är en som kände likadant de första åren. Det var överväldigande, utmattande och tufft att vara förälder till tvillingar med mkt humör och noll syskonkärlek.
Vissa period i föräldraskapet ÄR för tuffa, och det viktigaste då är att med alla medel en kan sänka ribban för sig själv för att orka.
Du är antagligen en kanonförälder. 👏🏼👏🏼👏🏼 Att en tycker att det suger att konstant avleda två småttingar med noll impulskontroll och liten förmåga att samsas betyder mest bara att det är rätt tröttsamt att hålla på med. Inte att en är en dålig förälder.
Herregud, hade mina tvillingar varit gifta hade jag bett dem skilja sig pronto….🤷🏻♀️
Det lustfyllda föräldraskapet kommer, ibland i korta glimtar och ibland i längre perioder.
Vissa barn har stort behov av sina päron. Som våra. Min uppgift blir att snickra till återhämtning samt stunder ihop då vi trivs och konflikter minimeras. Tex kollar vi hela familjen på Lego masters ihop varje söndag, nedtryckta i en liten soffa. Fin stund att se fram emot när vardagarna strular.
Allt gott. /Sandra
Att ha barn är en stress, att inte ha det är också väldigt påfrestande. Det är enormt jobbigt att leva i ofrivillig ensamhet och längta efter barn och familj och av olika anledningar inte få till det. Och aldrig veta om man ens kommer uppnå det. Själv bidrog det absolut till att jag med tiden blev utmattad. Livets villkor… 🙂
Med hjälp av en fantastisk chef lyckades jag bromsa innan jag var totalkvaddad för sex år sen. Var ”bara” sjukskriver på heltid i tre månader och tillbaka på heltid på jobbet efter totalt nio månader.
Ändå lever jag fortfarande med följderna. Har inte alls samma ork som förr och blir trött av intryck utifrån. Pandemin var perfekt för mig på det sättet, eftersom jag kunnat jobba hemifrån på heltid. Men nu är det snart dags för stressande resor till jobbet igen och en massa intryck på vår aktivitetsbaserade arbetsplats.
Kanske kan du jobba hemifrån några dagar i veckan även framöver? Jag hoppas du kan prata med din chef eller srbetsledare om vad du behöver för att må bra på jobbet!
Jag kommer att få jobba hemifrån två dagar i veckan och jag hoppas kunna få styra själv vilka dagar det blir. Och om jag känner att jag börjar må dåligt över att vara på jobbet tre dagar i veckan kommer jag att ta upp det med min chef och be om att få ytterligare en dag hemma. Både arbetsgivaren, min kollega och jag drabbas ju om jag blir sjuk igen och måste vara sjukskriven.
Jag undrar varför man inte fångas upp direkt när man söker för stressrelaterade besvär. Jag har själv varit sjukskriven och sökt vård två gånger på kort tid för hjärtklappning/extraslag och magbesvär. Båda gångerna har läkaren sagt att det förmodligen är stressrelaterat, underförstått ”det är inget riktig sjukdom”. Och skickat hem mig. Min chef har överhuvudtaget inte frågat hur jag mår, utan förväntar sig att jag ska jobba på som vanligt. Det är oerhört svårt att själv avgöra var gränsen går, och då kräva att bli tagen på allvar, bli sjukskriven eller vad som nu behövs.
Så höll jag på i 4 år, till dagen kom då jag inte kunde stå upprätt längre. Då togs jag på allvar, men det dröjde ett drygt halvår innan jag fick rätt diagnos – utmattningssyndrom. Först nu efter 7 år med sjukskrivning, varav 3 som utförsäkrad och arbetslös, har det börjat vända. Det är inte värt det! Paj ekonomi, förlorade relationer, arbetslöshet, noll ork, kan inte leva det liv jag vill. Allt hade kunnat undvikas om någon tagit mig på allvar, för jag var orolig för varningssignaler och sökte hjälp. Sjukskriv dig själv och gå till läkaren dag 8.
Känner igen mig! Sökte hjälp på vc för att jag var så trött jämt. Fick höra att ”vissa perioder i livet är tuffare än andra, försök sova så mycket du kan” (hade 1-åring och 3-åring som båda sov dåligt). Blev hemskickad, ingen uppföljning. Gick till företagshälsovården två månader senare för att jag var så otroligt trött och fick höra ”vissa perioder i livet är tuffare än andra, försök gå många promenader”. När jag nio månader efter den första kontakten själv studerade mina gamla provsvar och googlade upptäckte jag att jag nog hade brist på både vitamin b-12 och låga järndepåer. Hörde av mig till vc, annan läkare denna gång, som höll med mig och skrev ut b-12 och järn. Tyvärr hade jag mått dåligt för länge och kraschade några veckor senare. Efter 1,5-2 år var jag helt återställd och normalpigg igen. Men jag är fortfarande bitter på sjukvården, tänk om mina värden analyserats ordentligt eller om jag följts upp av sjukvården, då tror jag att jag aldrig hade hamnat där. Och tänk vad mycket mer jag kostade dem nu med alla läkar- och terapibesök, mot vad den där extra analysen och uppföljningen hade kostat!
Ibland är det svårt att känna att det är för mycket. Fick för fyra år sen stressutlöst bältros inuti huvudet med ansiktsförlamning och hörselbortfall som följd. Ändrade dock inte på nåt utan körde på som vanligt. För snart ett år sen hamnade jag på akuten pga högt blodtryck och då såg man att jag haft en hjärtinfarkt (som jag inte förstått att jag haft för jag hade ju bara ont i axeln). Fick genomgå en bypass-operation som tyvärr resulterade i en kraftig sårinfektion som gjorde att jag fick tillbringa närmare tre månader på sjukhus med kraftig antibiotika.
Sen några månader tillbaka är jag tillbaks i jobb fullt ut men försöker nu att tänka mig för, inte ta på mig för mycket uppgifter samt att ta lite mer tid för mig själv. Nu ska jag förhoppningsvis ha lärt mig nåt av detta men jag vet att jag har lätt för att strunta i varningssignaler, inte ”Äsch, jag tar bara en Alvedon el liknande så går det onda över och jag kan köra på som vanligt”.
Jag lyckades typ bromsa i tid, gick ner till halvtid ett par månader och jobbade dessutom mest hemma. Så blev aldrig helt knäckt. I efterhand kan jag se att jag borde ha brutit helt. Har bytt jobb sedan dess och vilken skillnad i min inställning. Men tyvärr är sviterna ändå kvar, eller jag vet inte, kämpar fortfarande med tanken på att komma tillbaka till där jag var, trots att det ju inte var hållbart. Jag vill inte vara trött och behöva vila, jag vill ju göra kul grejer istället!
Finns så lite forskning på de som ”nästan” bränt ut sig men jag misstänker att de där ”livslånga skadorna på hjärnan” tyvärr drabbar alla som utsatts för långvarig stress, även vi som hann bromsa. Jag lyckades undvika sängliggande och sjukskrivning när min närmsta kollega brände ut sig – jag klarade mig nog pga sa upp mig av ren självbevarelsedrift utan backupjobb och hade i samma veva blivit nykär vilket nog lyckades fylla på energidepåerna nog att ta mig igenom uppsägningstiden.
Tre år senare är jag fortfarande märkt. Jag är otroligt ljudkänslig, går väldigt snabbt från 0 till 100 i stress och lättirritation utan att kunna varva ner på länge – och framförallt har jag som fd extrovert person blivit väldigt introvert. Jag tror det är här för att stanna. Har en väldigt tight liten krets jag umgås med, släpper inte in nya och skyr sociala tillställningar. Och jag mår ju bättre av det! Men en kompis fick nyligen förklara för två gemensamma vänner under en middag, då de klagat på att jag ”blivit tråkig” att ”X har varit utmattad och man blir inte samma person igen efter det”. Sen sa hon såklart väldigt många andra pålästa saker men just det var intressant. För hon har ju rätt. En del av mig kan sörja det lite, men den andra delen skiter blanka fan i. Jag lever ju livet nu så som jag mår bra och blir glad av att leva! Om folk tycker jag är tråkig får dom väl tycka det, det är ju bara olika åsikter om vad man värdesätter.
Precis samma här, benämner mig numera som introvert (om än en social sådan), Orkar endast en aktivitet per helg. Förra helgen planerade jag in ett museibesök och en gospelkonsert samma dag. Men var helt slut efter museibesökare och orkade inte gå på konserten. Svårt att förstå för andra förstås.
Känner mig urtråkig när jag tackar nej till saker och ibland måste avboka. Men trivs också på något sätt med mitt nya tråkiga jag. Efter sex år måste jag helt enkelt acceptera att det är så det kommer att vara.
Exakt så! Relaterar <3
Jag lyckades bromsa. Det behövs konkreta åtgärder – inte bara prata om det och fundera vad som händer.
Gå ner i tid, sluta renovera, jämställd relation, sätta gränser för sociala medier, säga nej, lugna promenader, sitta med en kopp te i solen – känna värmen i ansiktet (och inte skriva ett inlägg i sociala medier om det. Njuta utav att prestera! )
För även om man säger att man kan njuta med stunder – och lägga upp saker i sociala medier, så kopplas hjärnan igång på prestation – rätt bild, text och gillningar. Det är inte en inställning eller val, hjärnan fungerar så.
Njut av livet utan att nån annan ska se. Det är fint. Det ger lugn inombords. Det ger nuet.
Och såklart prata och fundera. Men att konkret bestämma nya ramar, ger direkt skillnad.
Tack My, detta behövde jag läsa idag. Jag har precis börjat dra i nödbromsen, lite mer för varje dag. Nu förstår jag att det handlar om att göra saker som får mig att må bra!
Att det ska kännas bra i dalarna, inte bara i topparna. Så tydlig markör. Skickade denna text till min syster som balanserar på kanten, precis på listen invid väggen. Inser detta i dalarna, men sedan kommer en topp och allt glöms. Jag hoppas att det hjälper henne till insikt för mina egna ord fungerar inte.
”(man kan ju ha många euforiska toppar på vägen mot en utmattning)”
Så har jag inte tänkt, nog inte ens vetat om, att en kan ha euforiska toppar på väg mot utmattningen. Precis så är det för mig, jag ser och känner att jag är på väg mot väggen, varje dag mår jag sämre och sämre. Men helt plötsligt har jag en stund eller dag som känns så bra, och ”normal”, och då tänker jag att det är nog bara jag som överdriver symptomen resten av tiden. Än har jag inte listat ut vad jag ska göra för att förändra min situation, men jag jobbar på det. Det ska bli bättre. Tack för att du skrev just det här inlägget och just de här orden precis nu. Och tack alla ni andra som delar med er av era berättelser.
Samma här. När jag har bra lyckliga dagar verkar jag förneka att jag låg på golvet och grät igår, eller att jag slutat löp-träna pga. fick panikångest och svårt att andas senaste gångerna jag var ute o sprang. Funderat i flera veckor på en psykolog, ska bara ta tag i det nu!
Precis så för mig!
Exakt så! Hur vet man om det är ”vanliga toppar och dalar” eller om man är på väg att bli utmattad? Jag har alltid varit en upp och ner, hit och dit människa, med mycket känslor.
Jättebra inlägg, tänkvärt. Även mycket tänkvärt och viktigt bland kommentarerna. Apropå att det är svårt att få tider för hjälp inom vården, ett tips är ju läkare och psykologer på nätet. Mindler.se till exempel.
Absolut enig. Men vill lägga till ett perspektiv; när man själv vet att man håller på att bli utmattad och vill säga stopp, så är det inte säkert att det blir respekterat av omgivningarna eller att man får vad man behöver. Dvs. att undgå att krascha hänger inte bara på en själv, utan också den kontext man undgår i. Ett viktigt feministisk perspektiv att komma ihåg.
Jag var aldrig nere och ligga för det fanns ingen som tog hand om mina barn. Jo, de har en pappa, men en pappa som är helt värdelös i kriser (barndomstrauma), så jag kunde välja mellan vad jag hade haft bäst av och då hade mina barn gått under (vi pratar om att han inte kan tillgodose deras basala behov så som mat, hygien, rätt kläder till temperaturen etc. Han är snäll och tar hand om dem på det viset) eller att få en mindre optimal återhämtning för mig och ta hand om mina barn. Mina behov på arbetsplatsen blev inte heller tillgodosedda, inte pga illvilja, men naturen av mitt arbete, som gör det svårt att anpassa. Så för att fortsätta bil-metaforen, så visste jag att höll på att krascha, men kunde inte bromsa för utan mig i rörelse så ville mina barn lida (jag skiter i jobbet), så det jag gjorde var att sänka farten, slira, körde in i lite träd på vägen, men fortsatte färden. Det kan man också om man måste.
Nu är jag deltidssjukskriven av annan anledning och det kan min arbetsplats inte heller hantera, men eftersom jag inte är stressad eller vilsen, så kan jag förhålla mig annorlunda till det och kan säga till min chef ”det är inte mitt problem, du får lösa det”.
Jag tror det är ganska vanligt att fastna i att vara för rädd också, för rädd att bli sjuk igen. Inte våga livet. Jag var sjukskriven alldeles för länge för jag hade ingen som pushade mig att komma igång igen. Så kom jag till en psykolog som hjälpte mig få syn på just detta att jag var så förlamande rädd att bli sjuk igen. Efter det har jag vågat utsätta mig mer och mer. Ibland får jag bakslag men återhämtar mig och har inte blivit sjuk igen. Det är inte farligt med bakslag, även om det känns så för kroppens alla alarmsystem slår bakut.
Jag har lärt mig att jag orkar mycket mer än jag tror, att sjukdomen och tillfrisknandet har gett mig en annan grundstabilitet än jag hade innan.
Det är säkert en del som hamnar i det läget. Jag har motsatt erfarenhet: provat återkomst flera gånger med förödande resultat. Då är varje nytt test ren ångest och stress. Såvida arbetet inte är väldigt anpassat och i väldigt liten mängd.