Det pågår en sällan skådad odlingsboom i landet. Människor trängs på Granngården för att köpa gödsel, sättpotatis och hönsfoder. Vi bygger pallkragar, skaffar bin och planerar köksträdgårdar. Går kurser i mjölksyrning och konservering och hur man slår med lie. Allt det här är fantastiskt såklart, men som gift med en bonde skär det samtidigt i hjärtat. För den som är bonde ”på riktigt” är det nämligen ingen lek.

Ni vet väl att bönder är ett av Sveriges sämst betalda yrken? Typiska låglöneyrken som vårdbiträde och städare har högre lön än många bönder. Dessutom innebär yrket att man jobbar årets alla dagar – mycket längre dagar än en vanlig heltid såklart. Det är slitigt, det är dåligt betalt och det är farligt. Det är mångdubbelt fler som dödas eller skadas inom skogs- och jordbruket än genomsnittet för övriga yrken. Tunga maskiner, långa arbetsdagar, stora djur – allt innebär en fara. Lägg där till den brottslighet bönder utsätts för – som stölder av drivmedel, maskiner, bluffakturor – för att inte tala om de hot och trakasserier många bönder som har djur får utstå.

-Bli inte bonde! skulle man vilja säga till den som går i de tankarna. Och det verkar många också hörsamma. För de svenska jordbruken försvinner i allt snabbare takt. På 50 år har antalet jordbruksföretag mer än halverats i Sverige. Det är de stora gårdarna som överlever. Små gårdar med kanske trettio kor eller småskalig grönsaksodling har ingen plats. Det är dessutom väldigt få svenskar som är villiga att arbeta inom jordbruket. De flesta odlare är beroende av utländsk, billig arbetskraft för att kunna få ekonomi i verksamheten. Och så motarbetas och missgynnas bönderna på många plan rent strukturellt. När Umeå kommun vill anlägga vägar eller bygga ett nytt köpcenter använder de sig av Umeåområdets bästa odlingsmark, Röbäcksslätten. Samtidigt som lantbrukarna bara får ersättning för en bråkdel av värdet på matjorden som de förlorar när de tvingas sälja.

Idag använder en familj 12 procent av inkomsten till mat – för femtio år sedan var den siffran omkring 25 procent. Maten har blivit billigare, bönderna har blivit färre, självförsörjningsgraden i Sverige har blivit lägre. Bara några få råvaror är vi i Sverige självförsörjande på – samtidigt som vi är helt beroende av export från andra länder för att lyckas bruka marken med moderna maskiner och metoder. Samtidigt pågår en stark parallell trend med hobbyodling i den egna trädgården. Ofta utförd av samhällsgrupper som har god ekonomi och har råd att hålla höns för romantik (ja, de ägg man ordnar själv är mångdubbelt dyrare än de man köper i butik) eller odla tomater som har ett lika högt kilopris som saffran.

Missförstå mig inte. Jag tycker odlingstrenden är toppen och applåderar ALLA som försöker hitta fler sätt att framställa sin egen mat. Det borde många fler göra. Men samtidigt är jag rädd att det invaggar oss som samhälle i en falsk trygghet. Som att vi är på rätt väg när vi i själva verket är åt helskotta fel ute. Genomsnittssvensken är ändå inte beredd att betala så pass mycket för mat att en vanlig bonde kan överleva på den lönen. Knappt ens med EU-bidrag.

Bönder tillhör den samhällsviktiga verksamheten men rådet till den enskilda personen som funderar på ett jobb borde vara: bli aldrig bonde. Du kommer jobba årets alla dagar och utföra farliga moment till en rekordlåg lön och med stora ekonomiska risker. Ja du tjänar faktiskt bättre och har det tryggare om du svabbar korridorerna på närmsta högstadieskola eller kör hem aspackade människor från krogen.