En frustrerande grej att förhålla sig till som influencer är alla som hävdar att vilken idiot som helst kan klara ens jobb. Att det man gör är rent trams, att man lever på att fota sin lunch och att yrket är så okvalificerat och enkelt att vilken femåring som helst skulle kunna göra det. Och att det dessutom är orättvist. Orättvist att en influencer kan tjäna enkla pengar. Får så mycket gratisgrejer och glida fram genom livet på en räkmacka.

Det händer inte allt för sällan att någon säger till mig med lite munter ton –Jaha, man kanske skulle bli influencer ändå? Tjäna pengar på att fota sin lunch hahaha...

Då brukar jag alltid hålla med. –Ja, det tycker jag verkligen att du ska göra. Skaffa bara en sisådär 150 000 människor som är beredd att följa dig så ska du se att det där ordnar sig hur fint som helst.

Det är så frustrerande när man både får skit för att man sysslar med hjärndöd verksamhet samtidigt som folk är arga för att man tjänar pengar på det. Om det nu är så enkelt att vara en influencer. Om det kräver noll talang och kunskap. Varför inte bara bli en själv då? Dumt att gå miste om att tjäna så enkla pengar menar jag. Sätt igång idag!

Själv har jag bloggat i princip varje dag i femton års tid. Jag jobbar jämt. Låt gå för att det är det roligaste jag vet. Men det är fortfarande mitt jobb. Som jag lägger otrolig mycket tid och tankekraft på. Ändå vet jag att det finns folk som tycker att det är konstigt att mina barn går på förskola. -Nog borde väl barnen kunna vara hemma när du bara bloggar hela dagarna? Hade jag istället gjort en papperstidning med samma mängd prenumeranter som jag har bloggläsare så hade ingen funderat på den saken. För en tidning är ju ett riktigt jobb. Trots att det jag gör på bloggen är sånt som man gör på tidningar; skriver, fotar, redigerar, säljer reklamutrymme, utvecklar idéer och lägger enormt med energi på läsarkontakt och att försöka ge det som läsarna vill ha.

Jag har alltid tagit min bloggs innehåll på stort allvar. Men andras roade blick på det jag gör har ändå lurat mig. Lurat mig att se ner på den typ av företag jag driver. Som att det är mindre och lättare än vad det är. Till exempel kändes det som att jag hade hybris när jag tog in min assistent Charlotte för fyra år sedan. Trots att vilket annat företag som helst av motsvarande storlek självklart har en anställd som besvarar alla mail, håller i alla trådar och sköter administration. Allt annat vore oproffsigt. Och det tog alldeles för lång tid innan jag skaffade den bästa kamerautrustningen, den bästa webbredaktören och den bästa webbutvecklaren. Jag borde dessutom varit snabbare på att leja bort allt som har med ekonomi att göra, till en riktigt proffsig firma som hjälper även de största företagen. Hade jag jobbat i en mer respekterad bransch och nått samma framgång hade jag rekryterat tidigare. Men eftersom jag bara höll på med hjärndött trams var det ju orimligt att tro att jag inte skulle klara det själv.

Jag blir galen när jag tänker på det. Galen av att dessa förminskande tankar också lurat sig in i min egen hjärna trots att jag vet att man inte kommer dit jag kommit om man inte har någon form av talang och lägger ner mycket arbete.

Visst. Man kan sannerligen ifrågasätta influencers nödvändighet i samhället. Men det kan man ju å andra sidan göra med många yrken. Långt ifrån allt som folk arbetar med kan räknas som samhällsviktig verksamhet. Tyck gärna att det jag gör är trams och oviktigt och så simpelt att en femåring kan göra det. Men sluta klaga på att jag tjänar pengar på det. Börja tramsa själv och bli stormrik redan idag. Gör det om det är så lätt. Eller håll klaffen.