Jag har ju många bloggläsare som inte är på instagram och därför brukar jag dela de nio mest gillade instaposterna från @underbaraclaras i slutet av varje år. Och vill du se vad jag postar på insta även om du inte har appen – ja då kan jag tipsa om att längst ner på bloggen (du får scrolla ett litet tag) så ligger min instagramfeed.

Det här året har jag spräckt 150 000 följare – vallen. De 100 000 första följarna fick jag mina första åtta år med appen. De resterande 50 000 har jag fått det senaste året. Jag gissar att ökningen helt enkelt har att göra med att antalet användare på instagram också ökar. Dessutom tipsade den underbara Jonna Jinton om mitt konto vilket gav den en otrolig skjuts.

Förutom Sverige är USA det land flest följare kommer ifrån. Det har märkts att andelen utländska följare på instagram också ökat andelen utländska läsare av bloggen – jag får betydligt fler engelska kommentarer idag än för ett år sedan. Spännande och roligt!

Antalet gillningar på ett inlägg är ju egentligen ett otroligt trubbigt mätredskap. Engagemang är den enda valuta som räknas – och då kan man ju ha hur få läsare som helst. Men engagerar de sig, kommenterar, delar, frågar, likear och repostar – ja då har man ju lyckats! Men eftersom jag nu kikat på gillningar i flera års tid så tänker jag att jag fortsätter med den formen här. Det är förresten alltid lika oväntat att se vad som kammar hem flest likes. Ibland är det helt klart texten som räknas – ibland är motivet det enda viktiga och bildens caption kan vara rent nonsens. Anmärkningsvärt är ändå att av de nio bilderna föreställer två stycken en massa domherrar.

Håll till godo.

(Och du som börjar tröttna på listor, sammanfattningar och återblickar – jag lovar att det också kommer annat snart!)

Årets 9 mest gillade instagrambilder.

9) Missar man en chans får man fler. Det kommer en jul när man inte är nyseparerad. Inte utmattad. Inte pank. En jul när man inte har brutit armen eller är deprimerad. En jul när man hunnit göra pepparkakshus och en jul när man struntar i det bara för att man inte har lust. Det kommer nya chanser att skapa fina minnen med barnen. Deras medvetande vidgas, nya minnesbanor dras ständigt upp. Hela tiden kommer nya chanser för lilla mamman och pappan. Det ordnar sig. Låt oroshjärtat klappa lugnt ✨

8) Porten till paradiset. Öppen alla dagar – fri entré 🌱

7) Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Om de förstod hur tätt en mammas längtan sitter ihop med barnets. Jag åker till badplatsen mitt i natten. För att leta efter väskan med nyckelpigemönster på. Den oumbärliga, full med samlade stenar. Jag anmäler till simskola och trombon och tänker att i en teatergrupp. Där skulle han få gå. Jag letar efter tecken. Mår han bra? Vad drömmer han om? Hans vardag är en värld jag inte har tillträde till.
Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Hur deras drömmar är sammanvävda, aldrig kan skiljas åt. Jag tänker ut små överraskningar. Och roliga saker att se fram emot. Vill göra deras liv en liten smula magiskt. Jag letar efter glimten i ögat. Visst är den där ännu? Jag väger för och emot. Var jag för mjuk eller för hård? Jag måste sätta gränser. Men vart ska de gå?
Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Jag ligger vaken. Tryck över bröstet. Ska han få göra det han tycker om? Det han är bra på. Ska han hitta någon att älska? Kommer han fortfarande vilja komma hem och hälsa på mig då?
Jag har så mycket hopp för mina barn. Så många drömmar. Så mycket oro. Så många böner över deras liv. Nu förstår jag min egen mamma. Hennes ängsliga frågor. Hur älskad jag var och hur jag tog det för givet.
Jag vill älska mina barn så att de tar det för givet. Aldrig villkorat. Aldrig med förbehåll. Men jag är glad att de inte vet hur jag oroar mig. En dag får de egna barn att oroa sig för. Då kommer de förstå.

6) Jag är som en irriterande förälder som postar för många bilder på sitt barn. Bara det att mitt barn är en veranda.

5) Jag som redan har tre barn och en hund trodde inte att MER omvårdnad av levande varelser skulle ge mig mer glädje. Trodde den kvoten var fylld med råge. Sådär att man nästan storknar. Men. Jag njuter verkligen av att mata fåglarna. Den här synen från köksfönstret gör mig glad varenda dag. Tips till alla som längtar efter att få känna lite fler varma känslor: skaffa en talgboll eller två.

4) I thought there was something wrong with my my IG-account today – before I realized the lovely @jonnajinton had written about me. Oh dear, I’m feeling a bit overwhelmed right now 😅❤️ Well hello to all Jonna’s followers who just found their way here. If anyone is wondering, yes Jonna is just as wise, kind and sweet in reality as she seems on instagram. My name is Clara, I’m 34 years old and I live with my high school sweetheart Jakob on our homestead in northern Sweden. We have three beautiful sons, a border collie puppy named Essa, some sheep and some chickens. My husband is a yoga teacher, physiotherapist and runs a small scale organic farm. I myself am a photographer, writer (mostly children’s books) and a blogger. I love cooking, decorating, gardening, painting and…well I suppose all things creative. On my IG and blog I document my everyday life and the beautiful place where I live. I mostly write in Swedish but there’s a translate button on my blog if you want to check it out in English.

Ok, so now that I have presented myself so extensively I would love to get to know a little bit about YOU? ❣️😊

3) Älskar att bo på en plats med tydliga årstider. Och att varje ny årstid ger mig en anledning att dekorera på ett nytt sätt

2) Jag har sett domherrar för första gången den här hösten och det fick mig att mysrysa längs hela ryggraden. Ni vet väl att domherrar är ett säkert tecken på att det strax ska börja snöa? Det lärde i alla fall mormor mig! Här var det femton minusgrader imorse och en halvmeter snö och ändå blir jag så glad av tanken på att det kommer mera. Särskilt om det betyder att jag får se fler domherrar.

1)Jag har kämpat med en kropp som känts som ett fängelse efter tre tunga graviditeter, en utmattning, struma och en smärta som gjort att jag inte längre orkade, vågade eller litade på min egen kropp. Och det har tagit nästan två år att komma hit där jag är nu. En mycket bättre plats både fysiskt och psykiskt. Stora skiften i livet kan behöva manifesteras. Så jag gjorde det genom att skaffa en helt ny frisyr. Klippa fram ett ansikte jag förut velat dölja och ögon som undvikit att möta blick.

Hej alla! Här är jag 🖐