För bara hundra år sedan var lidandet en naturlig del av tillvaron. Livet var jobbigare och smärtsammare rent fysiskt. Bristande smärtlindring, iskalla dragiga bostäder, tungt kroppsarbete och långa dagar. Det innehöll också mer sorg. Barnadödligheten var hög, en förkylning kunde vara förödande och många arbeten var förenade med livsfara. Under sådana omständigheter är man beredd på lidande. Men också idag är lidandet verkligt. Hur mycket vi än försöker låtsas om någonting annat.

Inför min tredje förlossning studerade jag dykmetoden som redskap för smärtlindring. Det hjälpte mig mycket under min förlossning och metoden har jag fortsatt att använda i mitt vardagsliv. I korta drag går den ut på att inte kämpa emot det oundvikliga utan ge efter för smärtan och försöka fokusera på att spara på krafterna. Så att man när smärtan stillnar har orken kvar. Helt enkelt jobba med istället för mot sig själv.

För mig som i grunden är en glad, energisk och optimistisk person var det en stor kris när jag vid min utmattning och depression blev så himla ledsen, pessimistisk och orkeslös. Jag led mycket. Men ännu mer led jag över att jag led. Det blev ett dubbelt lidande. Jag fick inte ihop bilden av mig själv i huvudet. Jag har lagt så mycket tid och kraft på att motarbeta mina känslor. Trötthet ska motarbetas med hög aktivitet, ledsenhet ska muntras upp, ilska ska slätas över. Förmodligen har det en stor del i att jag tillslut blev utmattad. Nu försöker jag bara låta känslorna vara där. Varken förstärka eller förminska dem.

Jag känner mig ledsen. Men det behöver jag inte vara ledsen över.

Det är ett tankesätt som idag hjälper mig att separera de två nivåerna av lidande. Dels att jag faktiskt lider. Men sedan den intellektuella smärtan ovanpå det som handlar om att jag mår dåligt över att jag mår dåligt. För den delen av smärtan kan jag ju faktiskt göra något åt. Det betyder inte att jag kör över grundkänslan. Tvärtom får den finnas där ifred.

Att flyta med istället för emot har jag har bloggat om tidigare i inlägget Att vakna i källaren. Jag försöker regelbundet påminna mig själv om just detta. Läsaren Malin skrev två så bra tips kring det här med acceptans som jag citerat nedan. Och jag har fyllt på med några fler exempel på acceptans du kan öva på att känna inför dig själv.

  • Sluta försöka muntra upp dig själv. Är du nere så är du nere. Jag hade noll lust att dra mig ut på promenad när jag mådde som sämst. Men efter att jag slutade att försöka intala mig själv att jag skulle må bättre av att gå – gick det ironiskt nog genast mycket bättre att ta mig ut. Är det en riktigt dålig dag – ta dig ut men unna dig att vara hur grinig, ledsen och omotiverad som du nu är. Du behöver inte gilla din promenad. Det går alldeles utmärkt att ägna promenaden åt att hata den. Den kan ändå göra nytta för dig.

  • Våga släpp skitdagar i tid. Istället för att sparka på dig själv när du inser att nej, den här dagen inte alls går som planerat – våga släpp den. Gör vad du kan/vill/behöver just nu för att ladda det som går att laddas i energiväg. Kanske få in åtminstone någon ny impuls från en bok, tv-program, hemmapyssel som kan fylla på dig. Imorgon kan det bli en bättre dag och då behöver du krafterna.

  • Innan varje mens har jag 1-2 dagar när jag mår piss. Är orkeslös, trött och jätteledsen. Genast börjar jag oroa mig för mitt mående. Vad är det för fel på mig? Ska jag må så här jämt? Tills jag kommer på att det är den tiden i månaden. Och då släpper jag helt lidandet över lidandet och låter mig må som jag mår. Och så arbetar jag med istället för mot och ger mig själv lite extra lugn och omvårdnad i den mån det går.

  • Stora delar av tonåren var jag så stressad och uppskruvad i skolan att jag knappt kissade eller åt. Och när man får barn förstärks förmågan ytterligare att stänga av kroppens signaler – helt enkelt för att man behöver lyssna på barnets istället. Nu övar jag mig på att börja lyssna igen. Jag kan till exempel aldrig äta middag om jag känner mig minsta kissnödig. Jag VÄGRAR sitta och hålla mig. Är jag törstig går jag och dricker direkt, jag bäddar inte klart sängen först och sorterar tvätten. Jag försöker även i små saker öva mig på att lyssna in kroppens signaler.

  • En gång pratade jag med min svärmor Annika om trötthet. Hon konstaterade torrt att ”människan är en trött varelse – särskilt på vintern”. Det enkla konstaterandet hjälpte mig jättemycket. För det skiftade mitt sätt att tänka. Alla djur har ju olika rytmer. Kor kan sova stående i en hage, katten sover bort hela dagen, björnen sover bort hela vintern och koalan är mest groggy jämt. Människan har förmågan att arbeta hårt – men är en i grunden trött varelse. Särskilt vintertid. Det behöver man inte lägga någon värdering i. Det är bäst att bara acceptera.

  • Prova att öva på den här frasen med olika känslor du känner:Jag känner mig ledsen. Men det behöver jag inte vara ledsen över. Jag känner mig orolig, men det behöver jag inte oroa mig över. Jag känner mig arg men det behöver jag inte vara upprörd över. Det är inte lätt – men det kan faktiskt hjälpa en att separera nivåerna av lidande och därmed göra smärtan enklare att hantera.