För bara hundra Är sedan var lidandet en naturlig del av tillvaron. Livet var jobbigare och smÀrtsammare rent fysiskt. Bristande smÀrtlindring, iskalla dragiga bostÀder, tungt kroppsarbete och lÄnga dagar. Det innehöll ocksÄ mer sorg. Barnadödligheten var hög, en förkylning kunde vara förödande och mÄnga arbeten var förenade med livsfara. Under sÄdana omstÀndigheter Àr man beredd pÄ lidande. Men ocksÄ idag Àr lidandet verkligt. Hur mycket vi Àn försöker lÄtsas om nÄgonting annat.

Inför min tredje förlossning studerade jag dykmetoden som redskap för smÀrtlindring. Det hjÀlpte mig mycket under min förlossning och metoden har jag fortsatt att anvÀnda i mitt vardagsliv. I korta drag gÄr den ut pÄ att inte kÀmpa emot det oundvikliga utan ge efter för smÀrtan och försöka fokusera pÄ att spara pÄ krafterna. SÄ att man nÀr smÀrtan stillnar har orken kvar. Helt enkelt jobba med istÀllet för mot sig sjÀlv.

För mig som i grunden Àr en glad, energisk och optimistisk person var det en stor kris nÀr jag vid min utmattning och depression blev sÄ himla ledsen, pessimistisk och orkeslös. Jag led mycket. Men Ànnu mer led jag över att jag led. Det blev ett dubbelt lidande. Jag fick inte ihop bilden av mig sjÀlv i huvudet. Jag har lagt sÄ mycket tid och kraft pÄ att motarbeta mina kÀnslor. Trötthet ska motarbetas med hög aktivitet, ledsenhet ska muntras upp, ilska ska slÀtas över. Förmodligen har det en stor del i att jag tillslut blev utmattad. Nu försöker jag bara lÄta kÀnslorna vara dÀr. Varken förstÀrka eller förminska dem.

Jag kÀnner mig ledsen. Men det behöver jag inte vara ledsen över.

Det Àr ett tankesÀtt som idag hjÀlper mig att separera de tvÄ nivÄerna av lidande. Dels att jag faktiskt lider. Men sedan den intellektuella smÀrtan ovanpÄ det som handlar om att jag mÄr dÄligt över att jag mÄr dÄligt. För den delen av smÀrtan kan jag ju faktiskt göra nÄgot Ät. Det betyder inte att jag kör över grundkÀnslan. TvÀrtom fÄr den finnas dÀr ifred.

Att flyta med istÀllet för emot har jag har bloggat om tidigare i inlÀgget Att vakna i kÀllaren. Jag försöker regelbundet pÄminna mig sjÀlv om just detta. LÀsaren Malin skrev tvÄ sÄ bra tips kring det hÀr med acceptans som jag citerat nedan. Och jag har fyllt pÄ med nÄgra fler exempel pÄ acceptans du kan öva pÄ att kÀnna inför dig sjÀlv.

  • Sluta försöka muntra upp dig sjĂ€lv. Är du nere sĂ„ Ă€r du nere. Jag hade noll lust att dra mig ut pĂ„ promenad nĂ€r jag mĂ„dde som sĂ€mst. Men efter att jag slutade att försöka intala mig sjĂ€lv att jag skulle mĂ„ bĂ€ttre av att gĂ„ – gick det ironiskt nog genast mycket bĂ€ttre att ta mig ut. Är det en riktigt dĂ„lig dag – ta dig ut men unna dig att vara hur grinig, ledsen och omotiverad som du nu Ă€r. Du behöver inte gilla din promenad. Det gĂ„r alldeles utmĂ€rkt att Ă€gna promenaden Ă„t att hata den. Den kan Ă€ndĂ„ göra nytta för dig.

  • VĂ„ga slĂ€pp skitdagar i tid. IstĂ€llet för att sparka pĂ„ dig sjĂ€lv nĂ€r du inser att nej, den hĂ€r dagen inte alls gĂ„r som planerat – vĂ„ga slĂ€pp den. Gör vad du kan/vill/behöver just nu för att ladda det som gĂ„r att laddas i energivĂ€g. Kanske fĂ„ in Ă„tminstone nĂ„gon ny impuls frĂ„n en bok, tv-program, hemmapyssel som kan fylla pĂ„ dig. Imorgon kan det bli en bĂ€ttre dag och dĂ„ behöver du krafterna.

  • Innan varje mens har jag 1-2 dagar nĂ€r jag mĂ„r piss. Är orkeslös, trött och jĂ€tteledsen. Genast börjar jag oroa mig för mitt mĂ„ende. Vad Ă€r det för fel pĂ„ mig? Ska jag mĂ„ sĂ„ hĂ€r jĂ€mt? Tills jag kommer pĂ„ att det Ă€r den tiden i mĂ„naden. Och dĂ„ slĂ€pper jag helt lidandet över lidandet och lĂ„ter mig mĂ„ som jag mĂ„r. Och sĂ„ arbetar jag med istĂ€llet för mot och ger mig sjĂ€lv lite extra lugn och omvĂ„rdnad i den mĂ„n det gĂ„r.

  • Stora delar av tonĂ„ren var jag sĂ„ stressad och uppskruvad i skolan att jag knappt kissade eller Ă„t. Och nĂ€r man fĂ„r barn förstĂ€rks förmĂ„gan ytterligare att stĂ€nga av kroppens signaler – helt enkelt för att man behöver lyssna pĂ„ barnets istĂ€llet. Nu övar jag mig pĂ„ att börja lyssna igen. Jag kan till exempel aldrig Ă€ta middag om jag kĂ€nner mig minsta kissnödig. Jag VÄGRAR sitta och hĂ„lla mig. Är jag törstig gĂ„r jag och dricker direkt, jag bĂ€ddar inte klart sĂ€ngen först och sorterar tvĂ€tten. Jag försöker Ă€ven i smĂ„ saker öva mig pĂ„ att lyssna in kroppens signaler.

  • En gĂ„ng pratade jag med min svĂ€rmor Annika om trötthet. Hon konstaterade torrt att “mĂ€nniskan Ă€r en trött varelse – sĂ€rskilt pĂ„ vintern”. Det enkla konstaterandet hjĂ€lpte mig jĂ€ttemycket. För det skiftade mitt sĂ€tt att tĂ€nka. Alla djur har ju olika rytmer. Kor kan sova stĂ„ende i en hage, katten sover bort hela dagen, björnen sover bort hela vintern och koalan Ă€r mest groggy jĂ€mt. MĂ€nniskan har förmĂ„gan att arbeta hĂ„rt – men Ă€r en i grunden trött varelse. SĂ€rskilt vintertid. Det behöver man inte lĂ€gga nĂ„gon vĂ€rdering i. Det Ă€r bĂ€st att bara acceptera.

  • Prova att öva pĂ„ den hĂ€r frasen med olika kĂ€nslor du kĂ€nner:Jag kĂ€nner mig ledsen. Men det behöver jag inte vara ledsen över. Jag kĂ€nner mig orolig, men det behöver jag inte oroa mig över. Jag kĂ€nner mig arg men det behöver jag inte vara upprörd över. Det Ă€r inte lĂ€tt – men det kan faktiskt hjĂ€lpa en att separera nivĂ„erna av lidande och dĂ€rmed göra smĂ€rtan enklare att hantera.