Vad är det med vissa mornar? Istället för att rent mentalt vakna på markplan har jag under natten – utan att något särskilt har hänt – rasat ner i en källare. Jag vet det direkt jag slår upp ögonen. Den här dagen kommer i bästa fall inledas med att jag tar tag i den mödosamma vandringen upp för källartrappen. En massa trappsteg för att ens nå till något slags neutralt markplan (till högre höjder är orimligt att sträva). Men i värsta fall blir jag kvar där nere till kvällen,

Det är svårt att förutse dessa dagar. Jag kan ha mått hur bra som helst dagen innan. Igår var till exempel en alldeles utmärkt dag för mig. Ingenting skvallrade om att lördagens källarmörker väntade. Ibland beror det på att det är dagen innan mensen. Ibland är det bara livet och det är det mest frustrerande av allt. Att inte ha något att skylla på.

Men även när det inte finns någon syndabock att beskylla har jag ändå identifierat vissa riskfaktorer för att en dag i källaren ska fortsätta just så. Den ena riskfaktorn är om jag börjar morgonen med en massa slösurfande på mobilen. Som bara förstärker känslan av att vara inåtvänd och overksam och ja – helt enkelt olustig. Sedan tillstöter ofta en kombination av att vara sugen på att göra många olika saker, men väldigt trött och oförmögen att bestämma sig eller göra slag i någon av dem. Bara se hindren. Det hade varit kul att baka men köket är ju så äcklig. Jag hade velat möblera om i sovrummet men först måste all tvätt vikas...

Att inte klä på mig ordentligt är också en stark riskfaktor. Har jag inte borstat tänderna, kammat håret och tagit på ny deodorant är startsträckan orimligt lång för att göra någonting som helst som kan ge mig energi.

Att vara uppe i barnen direkt från morgonen, utan möjlighet till lite andrum och space. Det är också svårt när jag är låg. Då brukar jag försöka sikta på den tidpunkt när storbarnen leker på sitt rum och Ulf sover middag. Då kan jag om jag har tur lyckas få fotfäste och börja den mentala stigningen. Idag var det precis så. Ulf sov och jag kunde åka iväg och köpa målarfärg. Fyrtio minuter ensam i bil gjorde susen. Inte för att jag blev pigg eller så. Men jag tog i alla fall ihop mig själv så pass att jag orkade torka diskbänken, fördela lördagsgodiset, damma bordsduken och koka en god kopp kaffe när jag kom hem.

Att inte ha något socialt inplanerat är också dåligt sådana här dagar. Och när jag är låg då tror jag att det sociala kommer göra det jobbigare. Så då kan det hända att jag avbokar. KATASTROF! För det är ju precis tvärtom. Väntar jag besök blir jag tvungen att puffa igång mig själv och det leder i regel till att humöret lyfts. Och när gästen sedan tittar förbi och jag får det där sociala samspelet – ja då kan jag rentav börja må riktigt bra. En snäll piska i form av en vän som kommer på besök och inte ska behöva sitta vid ett kladdigt matbord. Det kan faktiskt hjälpa för att orka mig upp ur källaren. För upp vill jag ju! Jag har inte alls någon lust att sitta i min fåtölj en hel dag och glo och vara för trött för allt som jag tycker är härligt. Som att baka, pyssla eller vara i trädgården. Jag hatar när orken inte räcker till mer än att passa upp på barnens alla behov (och som de hopar sig så fort de anar minsta svaghet hos mamman).

Men det viktigaste med dagar som dessa är ändå att känna acceptansen för måendet. Jag måste respektera min mentala källare – för det betyder ju något att jag har rasat ner i den. Vare sig det är hormoner, virus, dålig nattsömn eller konstiga drömmar som orsakat det. Och att bara ångvälta över känslan – det tror jag är en väg som leder rakt in i väggen.

Jag är glad om jag lyckas med att inte göra den här dagen värre än den är. Hittar jag lusten att göra något mer än det nödvändigaste för mig och min familj ska jag försöka genomföra det. Men inte genom press eller ångvältande. Imorgon är en annan dag. Då jag kanske vaknar på markplan igen.