Läsaren Sofia kom med en fin idé i mitt kommentarsfält. Så här skrev hon:
Jag är inne på min andra bonusfamilj nu. Och det är verkligen som natt och dag mellan den första och den andra. En tydlig skillnad är att den andra föräldern är mycket mer trygg i sin föräldraroll i denna relation. Det gör att jag kan bara få vara Sofie och inte behöva kliva in som förälder. Vore kul om du Clara kunde skriva ett bonusfamiljen-hack-inlägg så får vi tipsa varandra i kommentarsfältet.
Klart vi ska göra ett sånt inlägg! Själv känner jag mig ännu alldeles för grön på ämnet bonusfamilj, för att kunna skriva ett sådant inlägg. Däremot tar jag med glädje emot era bästa tips och förslag för bonusfamiljer och allting som rör den saken. Både om du själva har en bonusfamilj – eller om du är uppvuxen i en!
48 svar
En fråga: bonusfamiljekonomi, hur gör ni allihop? Vore intressant att höra från andra familjer.
Mitt bästa tips är att inte bli bonusfamilj, dvs leva varannan vecka med barnen och varannan vecka med varandra. Nu funkar det för oss då vi inte skall ha gemensamma barn, fattar att det inte är en lösning för alla. Men är det inte fler som är särbos här? Varför inte isåfall?
Detta skulle vara mitt tips också. Vi gör samma och kommer fortsätta så länge barnen är små och bor hemma. Sedan får vi se 🌸
Jag är särbo o älskar det!!!
Jag träffar min partners barn o vi semestrar ihop. Det är perfekt enligt mig.
Barnen uttryckte senast igår när jag var hos dem att de vill att jag flyttar dit, men det kommer inte att ske så länge jag får bestämma.
Älskar detta särboliv!
O då har jag också 10 år i ryggen med samboliv och varannan vecka-barn.
Jag tyckte det var en svår balansgång att vara bonusmamma. Jag och min sambo hade väldigt olika syn på barnuppfostran och jag kände väldigt ofta att han var alldeles för hård och auktoritär mot sina barn. Om jag tog parti för barnen blev han arg och tyckte att jag undergrävde hans föräldraskap.
Min egen dotter har alltid tyckt att det är svårt att prata om sådant som hon blir ledsen av med oss föräldrar, för att hon tycker att det är jobbigt när vi blir ledsna å hennes vägnar. Däremot har hon alltid kunnat prata med sin bonusmamma. En trygg extravuxen, antar jag. Från början var det svårt att acceptera för mig, men nu tycker jag att det är skönt att veta att det alltid finns en vuxen person som hon kan prata med om saker som hon inte vill eller orkar prata med mamma eller pappa om.
Så fint förtroende både du o din dotter har till hennes bonusmamma ❤️
Har gjort mycket bra, och mycket dåligt, som bonusmamma. Det är en extra utmaning när man själv har kämpat med infertilitet och de känslor som kommer med detta. Samtidigt förenklar det att inte ha två barnkonstellationer att hantera.
Jag har tyckt det var jättesvårt att hitta rätt nivå av ’engagemang’. Jag har aldrig låtsats vara deras mamma men när man bor ihop måste man samtidigt ha en viss föräldraroll. Och det är även mitt hem de bor i. Jag måste få ha inflytande i hur det hemmet fungerar. Så det är svårt. Men viktigast av allt: håll en god relation gentemot den andra föräldern, i alla fall vad barnen ser. Det går inte alltid, men om alla vuxna försöker sitt bästa så räcker det oftast långt.
Vilket bra inlägg!
Jag kan i alla fall bidra med vad man bör undvika.
Jag träffade min sambo för nästan 20 år sedan, hans barn var då mellan 4-10 år. Tyvärr hade han väldigt fel approach gentemot mig som ung,blivande bonusmamma. Han sa att ”Du måste älska mina barn”. Jag försökte förklara för honom att du kan inte kräva en sådan sak, men du kan begära att jag accepterar dom. Han krävde även väldigt mycket hjälp med dom, lämna och hämta från förskolan och skolan etcetera. Denna knackiga start gjorde att min relation till hans barn blev väldigt ansträngd och jag i mångt och mycket såg dom som en jobbig belastning….det blev bättre med åren, och idag när dom är vuxna blir det såklart en helt annan relation med dom. Men det känns tråkigt att det var så många år som jag bara tyckte det var jobbigt. Så det är mitt bästa råd, kräv inte för mycket av bonusföräldern, det är dina barn i första hand och därmed ditt ansvar.
Att kräva att en bonusförälder ska älska din barn är som att säga att dina barn ska älska deras bonusförälder.
Snälla nån, det kan man inte lägga på varken sina barns eller sin parters axlar.
Jag känner igen mig mycket i det du beskriver. Att ens partner vill ha en medförälder. Men det går inte. Du kan vara en extra trygg vuxen men förälder är i min mening för mycket att kräva.
Skönt att du o barnen har en bättre relation nu.
Det är också ett av mina bästa tips för övrigt. Att tänka att ”just nu är det såhär, men ingenting är statiskt, om en månad kan det vara på ett annat sätt”
Det brukar jag använda mig av när det kommer till svåra perioder med exet också.
Så många bra kommentarer redan. Jag lever i en bonusfamilj sen drygt 5 år. Vi har barnen lite omlott (ett gäng byter på söndag, det andra tisdag). Tanken är att barngrupperna både får uppleva den stora bonusfamiljen och vara de enda barnen i huset. Det funkar väldigt fint och gör det också enklare att vara bonusmamma när det finns dagar då jag kan fokusera uteslutande på bonusarna. Rent känslomässigt ger det mig också mycket att veta att jag har barn i huset mer än hälften av tiden.
Jag tänker att man behöver börja det nya familjelivet, den nya familjekonstellationen, i ett boende som är nytt för alla. Alla får per automatik samma mandat och samma rätt att forma framtiden när boendet redan från början är ”vårt”. Om en av parterna flyttar in med sina barn i den andre partens boende så äger de ju redan sin historia av boendet. ”Vi brukar alltid”, ”julgranen har alltid stått här” och så vidare. Det blir en ojämnlikhet mellan både vuxna och barn som är onödig att starta det nya livet med. Att tillsammans få skapa ett nytt boende skapar en gemenskap och en vi-känsla! Det är absolut mitt viktigaste tips för en lyckad framtid.
Sätta barnen främst. Acceptera att man inte är en ”extra” förälder utan en extra vuxen och agera som en sådan, både mot bonusbarnen och partner. Vara generös med egentid för den andra föräldern med hens barn. Otroligt viktigt och det vinner man själv på i längden i relationen med bonusbarnen! Samma med ens egna barn. Planera in saker som bara ni gör utan partner och bonussyskon. Respektera att barnen faktiskt inte valt varandra eller att bo ihop och försök inte tvinga fram att de ska tycka om eller bete sig som syskon. Vara ärlig med sig själv att det nånstans alltid kommer vara ens egna barn som man skyddar främst när det hettar till, hur bra relation man än har med bonusbarnen. Och samma gäller förstås ens partner. Bonusfamiljelivet ställer stora krav på osjälviskhet men kan också bli väldigt bra och roligt.
Jag vill säga en sak till. Underskatta inte ”lejoninnan” som kommer fram (eller lejonhannen) när ens partner kritiserar ens biologiska barn. Det är djup rotat att vilja skydda sin avkomma. Det gäller åt båda håll, men kan man bara vara ödmjuk och tänka ”hm, det är nog lejonet i mig som talar nu” så kan man undvika många gräl.
Det finns så mycket att säga om detta. Men efter 8 år som bonusmamma har jag lärt mig en sak: Min viktigaste förmåga är att kunna mentalisera. Det vill säga att förstå att jag kan känna på ett visst sätt utan att det finns en rationell orsak till det eller en syndabock. Det innebär i praktiken att jag inte alltid behöver agera på mina känslor. Jag har lärt mig att sortera i hur jag vill att det ska vara, vad jag värderar och hur jag känner inför något. Jag kan till exempel tycka att det är viktigt att min partner spenderar tid med sina barn, även om jag hellre hade spenderat tid med honom själv. Jag kan känna mig ledsen, avundsjuk och missunnsam. Men efter lite mentalisering förstår jag att det jag känner ligger hos mig. Jag kan då välja att låta honom vara med sina barn vid ett visst tillfälle istället för med mig för att jag vet att han och de mår bra av det. Om jag dessutom signalerar detta till honom: hur jag känner och tänker kring det, kan vi spara oss många onödiga bråk och jag underlättar för honom att se mina behov också.
12 år som bonusmamma här. Jag hade tänkt skriva en egen kommentar men det du skriver om mentalisering är så oerhört bra och träffsäkert så jag kommenterar bara dig. Det är självutvecklande att leva i bonusfamilj tycker jag. Man får syn på sig själv. Och man lär sig att ta andras perspektiv. Man lär sig att känslor är kraftfulla och ofta irrationella och att det går att agera på dom eller att meditera över dom inombords. Jill Johnson sa i sitt sommarprat om sin bonusfamilj att det var som ett stormigt hav med lugna vikar där man kunde lägga till då och då. Och det tycker jag stämmer ganska bra. Om man ska prata statistik så ser det ju inte så ljust ut: 73 % av alla bonusfamiljer skiljer sig, och det är dom som har gift sig, bland dom som bara är sambos så är siffran ännu högre. Men statistiken säger också att bland dom bonusfamiljer som håller ihop i mer än sju år så är sannolikheten att paret håller ihop hela livet HÖGRE än i kärnfamiljer. Det säger något om den djupa utveckling som par i bonusfamiljer går igenom, vilken kontakt man har. För mentaliseringen som sker gäller ju båda i paret, om det faller väl ut. Man skapar starka band som par. Men man behöver jobba hårdare för det än i en kärnfamilj. Jag har en hel del ”hacks” för att nå dit men då skulle det bli en roman här. Och det finns nog fler fallgropar än hacks. Ett enda tips kan jag ge: försök inte att vara bästa perfekta roliga bonusmamman. Var dig själv. Det kommer du längst med.
Åh vilka kloka ord från kloka kvinnor.
Jag har saknat det här kommentarsfältet nu när bloggen ligger bakom betalvägg. 🥹
Nu har jag läst din kommentar flera gånger, Erica. Tycker det låter väldigt klokt. Jag är inte i en bonusfsmilj men tror att det du menar kan översättas i alla sorters (vuxna) relationer. Har du ”kommit på detta själv” eller fick du hjälp och stöd av en terapeut /psykolog eller dylikt? Det är så jag önskar att jag lever, är förhoppningsvis på väg däråt. Vänliga hälsningar Maria
Ha et bevisst forhold til at det å ”innføre” en bonusfamilie i stor grad bør skje på barnas premisser/med barnas medvirkning! Har sett eksempler på folk som flytter sammen (og gir barna nye søsken, ”foreldre” og andre premisser, som for eksempel at de må flytte til en annen by/bytte skole osv.) asap, uten å gi barna mulighet til å mene noe om, eller fordøye/prosessere endringen. Det blir jo bare en tikkende bombe… Bonusforeldre bør også, ha et bevisst forhold til hvilke saker i barnas liv de mener noe om, og ”hvor hardt” de går inn med sine synspunkter. Nyforelskede foreldre bør også ha litt ekstra bevissthet om barn som kan føle seg utenfor/ tilsidesatt. Slowly does it, så får dere en finere og tettere relasjon alle sammen. Hilsen bonusmamma på 10ende året, med god og nær relasjon til bonusdatter!
Kloka ord ♡
Jag tänker att mycket beror på hur länge man har känt barnet och om man litar på att alla föräldrar vill barnet väl. Jag är bonusmamma och gör säg 40-45 procent av vad min sambo gör för sitt barn, så jag har verkligen tagit mig an föräldrarollen. Det passar oss bra, även om min sambo och hans exfru också har dialog på sidan av om vad som är bra för barnet. Men löpande i vardagen är vi tre om ansvaret och det känns väldigt fint. Jag och min sambo är bra på olika saker, så vi kompletterar varandra i föräldraskapet ☺️ Barnet är nu 13 år och vi har känt varandra i över sex år och bott ihop i två och ett halvt. En viktig relation för oss båda tror jag!
Har haft en hemsk relation med min pappas fru som kom in i vårat liv när jag var 13 år. Hon har varit elak, nedlåtande och vidrig. Hon kunde tex göra grimaser till mig bakom min pappas rygg för och göra mig arg och sen förneka att det hänt. Vi hade många bråk under åren men som vuxen blev jag verkligen införstådd över hur hon faktiskt betett sig. Min pappa har aldrig förstått och det har självklart påverkar vår relation negativt. Vi träffas aldrig tillsammans längre med henne mer än vid få tillfällen, sen många år tillbaka (är 41 år nu). Min relation till min pappa är sval och han har ingen nära relation till mina barn. Min mamma träffade aldrig någon ny och alltid känt mig hemma i hennes hem just därför. Min pappas hem är jag gäst, skulle knappt våga öppna en låda. Har aldrig kallat hennes bonusmamma utan bara med namn. Önskar hon aldrig kom in i vårat liv, är glad de aldrig fick barn, det hade verkligen försvårat allt. Hon har haft dålig relation med mina syskon med och sitt eget barn också så pass mycket att hennes barn bröt relationen med henne helt, så detta sitter djupt i henne.
Herregud, hur kan en vuxen människa bete sig så? Stackars dig och dina syskon!
Som barn som vuxit upp skulle jag säga att acceptera att det inte är dina barns familj. Deras familj var deras mamma och pappa och syskon. Dom har inte valt människorna, och kommer kanske aldrig känna sig lika trygga och accepterade i den nya familjen. Att ha en ny familj gör inte vad dom förlorat bättre. Så mycket press på att allt skall vara ok istället för att acceptera ärliga och negativa känslor!
Jag skulle kunna säga 1000 saker! Men man måste vara mycket snäll och förstå att man aldrig kommer att få betalt emotionellt av sina bonusbarn på samma sätt som av sina egna barn. Man har inte samma mandat att säga ifrån eller uppfostra. Och finner man bara ro i det så kan det gå riktigt bra. Jag har superfin relation med mina bonus barn. Vi har bestämt gemensam ekonomi och vi gör ingen skillnad på barnen. Barnen gör däremot stor skillnad på oss. 🤣 första gången som pojkarna bad mig om någonting istället för att be sin pappa så blev jag fantastiskt lycklig! Kontentan är alltså att insatsen är stor, belöningen något lägre än med egna barn, men ändå nånting helt fantastiskt om man bara kan acceptera gränsen som naturligtvis finns.
Så himla sant det där med att insatsen är stor o belöningen är något lägre än om det vore dina biologiska barn.
Men ibland är det som att belöningen känns tusenfalt i mig.
Idag ringde bonussonen på 10 år mig. De skulle baka till klasskassan och undrade om vi kunde baka han och jag tillsammans. Det kom glädjetårar från min sida kan jag säga. Älskade unge!
Ja det är verkligen sant. Man har inte samma sorts ”gratis-belöning” (de uppskattar inte en per automatik..) men NÄR de gör de, när de visar uppskattning, så tror jag man faktiskt värderar det ännu högre än om ens biologiska barn visar uppskattning. Just för att det aldrig tas för givet.
Det sägs och skrivs och antyds mycket om hur man som bonusförälder aldrig kan förstå kärleken till / relationen med egna barn. Jag fattar det, men det är tvärtom också. Ni som inte har en bonusrelation kan inte förstå varken svårigheterna eller det vackra i dessa relationer. Allt vi har, har vi för att vi jobbat hårt för det. Vi får ingenting gratis. Tvärtom har vi en stor uppförsbacke.
Åh vad härligt!
/inte bonusmamma men hade säkerligen reagerat liladant.
Hej från en bonusmamma och numer bonusfarmor.
Jag ville själv inte ha några barn och insåg därför att en bra idé är att träffa en man som redan hade barn eftersom jag däremot inte hade något emot att leva med barn och vara en bonusmamma. Min relation med min bonusson har faktiskt varit en utav de enklaste i livet. Mitt råd är att vara en vettig vuxen som tar ansvar, inte en extramamma. Jag hade även en god relation med hans mamma när det behövdes. Vi löste saker som behövdes ta om hand vartefter. För mig låg lösningen i att inte försöka vara en mamma eller ta en mammas roll eller plats, kanske för att jag själv är ointresserad av att vara en mamma. Det blir ingen konkurrens då och inte så starka känslor. Ett annat råd är att låta biologiska barn och föräldrar spendera egen tid ihop och göra egna saker då och då. Samma sak nu när jag är en bonusfarmor. Jag finns där som en vuxen som tar ansvar men är också noga med att jag inte är en farmor. Så ta din roll som bonusperson på allvar men ta inte på dig rollen som förälder, där tror jag en utav lösningarna ligger.
Jag tycker att det låter fantastiskt det du skriver och jag instämmer.
Vara en vuxen, inte bli en annans barns förälder.
Jag kan inte uttala mig som att jag själv är en bonusföälder men ett bonusbarn var jag en gång i tiden.
Min mammas nya som hon träffade respekterade absolut inte gränser det minsta lilla, buffel och mobbare var han mot mig och min bror så det gick så pass långt att jag var beredd att inte ha någon egen kontakt med min mamma pga honom.
Så jag blev super glad över att läsa din förståelse och just vikten av att respektera gränser!
Jag har barn med ett ex som snabbt träffade ny kvinna som också hade barn sedan tidigare och de har även fått gemensamma barn. Min relation med pappan var fruktansvärd pga psykisk misshandel. Till en början var jag mkt positivt inställd till bonusmamman. Hon var glad och trevlig och jag var tacksam att hon tog hand om mina barn när de var hos dom (pappan överlät all omsorg till henne).
Men efter bara någon månad övertalade hon mina barn att kalla henne mamma, försökte bestämma (över mig) i schema, val av skola, aktiviteter.. Hon går på föräldramöten, överdrivet aktiv i chattar för skola och fritidsaktiviteter ämnade för föräldrar, pratar illa om mig till barn, oerhört kontaktsökande mot barns vänners föräldrar.. Tyvärr är känslan att hon tävlar mot mig – Inte att hon är en bonus för barnen eller co parent till mig, snarare contraparent.
Usch, fy faaaaan vad obehagligt rent ut sagt 🤬😩l
Tack ♥️
Det är det verkligen. Synd om barnen! Och oerhört frustrerande när andra (som inte känner oss) bara ser en gullig och engagerad bonusmamma. Men jag har börjat förstå att det finns föräldrar från barnens skola som inte köper hennes sätt. Alltid nåt.
Jag är separerad från min dotters pappa sedan drygt tio år. Han lever ihop med en ny kvinna och de har två barn på 3 och 5 år medan min dotter är 13. Min dotters bonusmamma är världens underbaraste! Hon har funnits där i 7-8 år och jag uppskattar hennes otroligt mycket! Så mycket att jag i mitt testamente uttrycker att jag vill att även *hon* ska få vårdnaden om min dotter om jag går bort innan hon har fyllt 18 år. ❤️
En stor anledning till att vi har en bra relation är att även om jag – så klart – sörjde skilsmässan så var den inte ”ofrivillig”. Jag har heller aldrig känt mig hotad av henne på något sätt, och inte hon av mig heller. Vi är ganska olika som personer men samtidigt lite lika och kan ha bra diskussioner och samtal om allt från uppfostran och arbetsliv till hur underbar tösen är. Men medan jag t ex älskar kläder och smink så gillar hon att vara ute i skogen och avskyr shopping. Min dotter får två olika typer av uppväxter och erfarenheter; helt perfekt. Vi har haft konflikter men vi har tagit oss igenom dem genom samtal, samtal, samtal, kommunikation och enträgenhet. Vi har båda visat varandra respekt och mötts på halva vägen; hon är noga med att poängtera att jag alltid har sista ordet även när hon uttrycker en avvikande åsikt och jag är noga med att min dotter ska behandla henne med respekt och lyssna på henne eftersom hon är en klok vuxen ( nu tycker jag ju genuint att hon är det så det är inga problem att säga ). Jag är så djupt tacksam för min dotters bonusmamma, hon är en sådan välsignelse! Hon är omvårdande och kärleksfull och älskar verkligen min dotter. Jag tycker det är en förmån att hon har en annan kvinna att ty sig till! En till vuxen att vända sej till, med en extra familj med bonuskusiner, dessutom! 😀
Men, med detta sagt så vill jag verkligen poängtera att jag förstår dem som har problem med bonusfamiljen. Är själv uppvuxen i sådan och har sett hur svårt det är som barn att känna sig i vägen för de vuxnas förälskelse. Det skapar stora sår som tar tid att att läka. Utifrån den bakgrunden så jag har aktivt valt bort män med mindre barn eftersom jag vet att jag inte helhjärtat skulle kunna engagera mig i någon annans barn. ”Hemskt”, har en del lättkränkta karlar tyckt och blivit djupt förnärmade när jag sagt att de tyvärr blir bortvalda p g a det. Men för mig så kommer barnperspektivet *alltid* först, dels utifrån min egen barndom med en styvpappa som inte direkt tyckte om mig, men också utifrån att barn inte har valt situationen. Vet med mig att jag inte riktigt har det i mig att vilja leva ihop med någon annans barn. Går man in i en relation med någon som har barn så tycker jag att man måste ha med sig att barnen alltid måste komma först. Och att man, om möjligt, kanske ska försöka lägga lite tid på att försöka lära känna den andra föräldern ( om hen vill det ).
Det tar tid och ödmjukhet att bygga en bra relation, men det är verkligen värt det över tid och skapar en trygghet för barnet/barnen. Hoppas att jag inspirerat någon eller gett lite hopp 🩷
Tycker att du skriver klokt och kärleksfullt. Det låter som att din dotter har trygga vuxna runt sig som gillar henne och vill hennes bästa.
Oj vad det träffade. Bortvald har jag känt mig av min pappa. Jag var i vägen för förälskelsen och är nog så läkt det kan bli men inte helt.
Du gav mig hopp!!!!!
O vilken otroligt fin och respektfull relation du berättar om med din dotters bonusmamma. Det gav mig också hopp!
Tycker att du verkar otroligt klok och full av värme💛 väldigt fina tankar och känslor . Älskar att du är SÅ tydlig med att barnen alltid kommer först! Att leva sitt liv med så mycket förståelse och viljan att ha ett positivt perspektiv är guld värd❣️ Med detta sagt vill jag inte försköna något, tror verkligen att det ligger mycket jobb bakom från er båda! Men väldigt gott kämpat med rätt fokus😊 GRYMT!
Bra ämne!
Jag såg fram mot att få en jättestor bonusfamilj för några år sen efter ett jag separerat från mina barns pappa. En ny man kom in i mitt liv, som jag hade tyckt om länge som vän.
I teorin var allt så bra! Tänk att ha bonusbarnbarn!
Lade massor av tid på att ta reda på allt om hans fem vuxna barn i olika länder, ex-fruar, barnens vänner etc för att smälta in med dem.
Det hela slutade i kaos då det visade sig att han ljugit om alla sina goda relationer med sin familj. De varnade mig till slut. Han var en lögnare, en våldsam narkoman.
Jag är såklart glad att jag slipper honom men jag sörjer verkligen bonusfamiljen som jag lade så mycket krut på men aldrig fick.
Tycker generellt att kvinnor ofta lägger oerhört mycket kraft på bonusbarn. Men mitt råd blir att inte kasta sig in sin bonusfamilj förrän man vet mer om varandra.
Jag var bonusmamma till en fantastisk pojke i ungefär 10 år. Jag såg mig främst som en bra vuxen på livets stig. Självklart behandlade jag och bonussonen som om det vore min egen son. Bonussonen hade två föräldrar och det var självklart de som fattade de yttersta besluten kring sitt barn. Jag och bonussonen hade en fin relation och vi hörs fortfarande och ses då och då trots att han fyller 30 i år. Jag tror att man ska ta det väldigt lugnt i kontakten med sina bonusbarn och alltid försöka vara den vuxna i rummet. Barnens väl och ve ska gå först.
Att alltid försöka vara den vuxna i rummet! Där satte du fingret på något. Så fint och tryggt och kanske något av en bristvara i vår tid? Får bli mitt nya mantra i relationer till barn i mitt liv.
Min erfarenhet är att allt handlar om hur de vuxna samarbetar kring barnen. I vårt fall har det fungerat väl. Nu är barnen vuxna. Däremot upplevt i omgivningen familjer där vuxna inte ”jobbat” ihop. Tycker familjeråd med alla inblandade inför semestern och skolavslutningar, födelsedagar och liknande har fungerat jättebra. Barnen har tex inte firat dubbla födelsedagar utan vi har firat tillsammans.
Egentid med den biologiska föräldern! Det saknade jag så mycket som barn när min pappa började om.
Det du skriver träffar mig.
Min pappa är en sådan nomadman som gått från vår familj till att helt smälta in i sin nya relation och dennes omkrets. Noll förståelse för att man ville ha en egen relation med honom, mycket offerkofta och guilt-tripping genom åren, och en känsla av att jag skulle anpassa mig och ”uppvakta” min pappa, istället för att han skulle investera något. Sorgligt.
Glad att jag är vuxen och förälder själv nu och väljer hur jag vill att mina barn ska ha det. När vi fick vårt första barn sa jag upp kontakten strax därpå, jag var less på att både kämpa och bli bortvald om och om igen.
Vi är stark familjeskara av ”de som är kvar” nu, min mamma och hennes partner, min mormor och mina systrar, våra respektive och våra barn och bonusbarn, samt utökade släkten. Pappa får leva sina livsval.
Håller med.
Håller helt med! Och att värna om barnets integritet i den nya familjekonstellationen.
Det måste finnas utrymme för svåra känslor och samtal som enbart delas med bioföräldern (förutsatt att det är en person man från början känner sig trygg med).
Det är inte säkert att man som barn känner sig helt och hållet som familj i den nya konstellationen bara för att ens förälder gör det.
Bra tips!
+1 på denna kommentar! Även efter att eventuella halvsyskon tillkommit om det är praktiskt möjligt. Behöver inte vara något stort alls, en promenad eller att åka och handla själva, ha picknick eller gå på café en liten stund.
Min pappas nya fru ringde honom så snart vi var hemifrån 2 minuter även om vi bara skulle handla. När jag ringde skulle hon sitta bredvid. Det var ohållbart. Han är helt borta ur vårt liv nu och det är sorgligt.