Sommarlovet mellan jag gått ut sexan och skulle börja sjuan fick min syster boken Fittstim i födelsedagspresent. Innan hon ens hunnit öppna den hade jag snott den, läst ut den och blivit fullkomligt transformerad. När jag började högstadiet den hösten var jag en helt annan tjej.

En annorlunda klädstil med loppisfynd och färggrann missmatchning. En ny frisyr (isblont hår med blodröda toppar) och en helt ny attityd som nog kan sammanfattas som kaxig. Om sexan gick åt till att leta killars bekräftelse ägnades sjuan åt att diskutera och bråka med samma killar. Ja jag hamnade till slut i slagsmål med en kille i min klass. Jag var för första gången i mitt liv uppkäftig och jag var det med skräckblandad förtjusning.

Jag vet inte om mina föräldrar riktigt förstod eller hann hänga med i vad som hände? Men plötsligt började jag prenumerera på tidningen Darling och lärde mig om riot grrls, grl pwr och om alternativa, punkiga tjejer som visade att man kan gå sin egen väg. Och man kan använda feminint kodade attribut som babydollklänningar och rosa rosetter som ett feministisk statement. Jag läste Ett hjärta i Jeans och Uppror pågår och min övertygelse växte. Ja hela det feministiska uppvaknandet kom och tog mig med storm.

Jag är så stolt över den där tjejen som helt utan att vänner eller klasskompisar stöttade eller förstod vad hon höll på med ändå körde på. Sjuan blev mitt värsta av alla skolår. Så bråkigt, ensamt, argt och förvirrat. Dagböckerna från det året är en hemsk läsning.

Jag var så brådmogen och lillgammal och såg förtrycket och fick upp ögonen för orättvisorna. Samtidigt saknade jag livserfarenheten att bearbeta och sortera det jag såg. Jag förstod inte att mycket skulle räta ut sig med tiden, ordna till sig och blir bra med åldern. Killar skulle inte alltid vara fienden även om en livslång skepsis grundlades. Jag önskar att jag vetat att några av de där killarna jag hatade livet ur i sjuan skulle växa upp till riktigt trevliga typer. Sådana man kramar om när man ses på en flygplats eller springer in i varandra i en stad någonstans. -Vad kul att det går så bra för dig! -Jamen du då? Jag såg att du blivit pappa!

I gymnasiet fick jag vänner som också läst Fittstim, som hade en egen klädstil, som kallade sig för feminister och vågade vara uppkäftiga mot killar. För mig genomsyrade feminismen hela mina tonår och vidgade min värld. Därför blev jag tagen på sängen när min egen blogg blev stor några år senare. Och jag fick kritik för att jag hade femtiotalsklänningar och gillade att baka. Att gå min egen väg var ju exakt det feminismen hade lärt mig. Jag gjorde ju precis samma sak som de själva hade gjort – jag tog förlöjligade, feminint kodade attribut och upphöjde dem som ett feministiskt statement. Men nu sa samma feminister att jag var fel ute? Jag fattade ingenting.

Just då var det rätt läskigt men i efterhand är jag gla över att ha varit med och vidgat bilden av hur en övertygad feminist kan se ut och vara. Ja, hon kan till och med vara kristen och gilla att baka bullar! Och idag ser jag med beundran på dagens ungdomar och hur de pushar utvecklingen framåt:

  • Att vara öppet homosexuell var otänkbart på min högstadieskola. Idag är det vardagsmat på många skolor. Och nu ser jag unga människor som öppet vågar uttrycka sin könsidentitet även när den inte stämmer överens med normerna.

  • En kompis i gymnasiet berättade att hon vaknat en natt av att hennes pojkvän hade sex med henne. Hon berättade det som för att fråga mig om det verkligen skulle gå till på det sättet? Men jag sa ingenting för jag visste inte att det var fel. Kunskapen om samtycke och vad det innebar var ingen naturlig kunskap. Så som jag tror att den är på ett helt annat sätt för unga idag.

  • Mina egna tre söner har burit både klänning och nagellack i skolan och umgåtts över könsgränserna på ett sätt jag aldrig själv upplevde som liten. Jag är så glad för att deras kön inte begränsats deras val av vänner. Jag märker att de är friare än mig i både tanke och handling.

  • Unga människor idag är så vältaliga, välformulerade och medvetna på ett sätt som jag inte tror att vi var. Jag blir rörd av stolthet när jag får vara i deras närhet och märker skillnaden.

Jag hoppas att jag alltid kommer att vara klok nog att heja på mina yngre feministiska medsystrar när de utvecklar mina föreställningar och utmanar mina fördomar om vad feminism är och kan vara. Så glad kvinnodag! GRATTIS! Va, så får man väl inte säga? “DET ÄR INGET ATT FIRA! SLUTA SÄGA GRATTIS!” Jo men just därför. Alla gamla föreställningar och mossiga principer kan dra åt skogen. Är så less på allt ängsligt polisande. Heja alla underbara människor som är med och kämpar för ett jämställt samhälle. Det finns saker att fira. Utvecklingen går framåt.