Gick igenom mina skåp häromdagen och rensade bland barnens gamla skolböcker, teckningar och pyssel. Ögonen tårades när jag såg femåriga Bertil och Ada stå och gräva i förskolans sandlåda, leriga och överlyckliga. Och av att se Folkes små bildalster med sockerfärg och hans laminerade namnlapp med en liten pingvin på. Den fick mig att tänka på alla tidiga mornar när jag hängt upp hans kläder på kroken och kramat honom hejdå. När blev mina ögonstenar så stora?
Jag är så smärtsamt medveten om att vi bara har barnen till låns. Att det är några få år de bor hemma allihop och vi får rå om dem – vara hela deras vardag och värld. Jag vill verkligen ta vara på den tiden. Som när Bertil kommer hem från skolan långt innan småbarnen och tar fikarast med mig och berättar om sin dag. Eller när jag sitter i fåtöljen efter middagen och Folke kryper upp och vill bli kliad. Eller när jag hämtar Ulf på förskolan och han kastar sig i min famn och säger -Varför är du så gullig mamma? med sin sötaste lilla röst.
Jag vill verkligen inte att de här åren med barnen ska vara begravda i stress och press. Där allt fokus är riktat mot mitt eget liv och mina egna prestationer. 2017 och 2018 reste jag hela tiden: föreläsningar, jobbresor, bokmässa, intervjuer. Jämt på väg någonstans. Just då var det något som krävdes för att komma framåt med företaget. Men nu är läget ett annat. Och jag har äntligen börjat lära mig att se upp för fällorna. Tänker på alla år när jag aningslöst bokat upp mig på massa extra jobb till våren – bara för att när våren väl anländer sakna energi och drivkraft att genomföra det. Då vill jag inte sitta ensam på något hotellrum i en annan del av Sverige. Jag vill vara hemma, dricka kaffe på verandan och påta med mina rabatter. Spola upp en badbalja i trädgården och langa varmkorvar genom fönstret till alla hungriga lekkompisar.
Om man verkligen måste jobba borta är det ju en sak. Men jag som haft ett val – varför har jag så ofta valt fel?
Jag har en inre konflikt mellan vad jag vill göra – och vad jag tycker att jag borde vilja göra. Är det okej att inte vilja prestera “mer” än det här? Får jag vara så pass tillfreds? Borde jag inte maxa, utmana mig och testa nytt?! Utveckla företagsidéer och starta projekt?
När jag pratade om det här med en vän sa hon bara -Men det är ju nu du skördar! Och då var det som att poletten trillade ner. Varför jobbade jag så hårt de där åren om jag inte nu tar mig tid att njuta frukterna av det? Av att bloggen nu är så stor att jag kan leva på den och inte behöver göra massa annat som kräver mitt fokus och min tid.
Jag är inte skyldig mig själv eller någon annan att göra något “häftigare” än det här. Jag är dock skyldig mig själv att lyssna på min inre röst och försöka respektera den. Och därför presenterar jag nu för er:
Vårens Storslagna Karriärsplaner!
Ligga på rygg i gräset och titta på svalorna
Bada i den första isvaken
En arbetsbelastning som tillåter ett behagligt tempo på dagarna
Kvällspromenader i skogen
Arbetsdagar där det finns tid för en riktig lunchrast.
Plantera gullvivor
Bättra på färgen på mina utemöbler
Att ha energi kvar att laga en riktigt god vardagsmiddag
Lediga hemmahelger utan särskilda planer
Träna så ofta jag bara har lust
Baka sockerkaka
Såpskura golv
Slumra i hammocken med Ulf
Njuta av det lilla livet utan minsta dåligt samvete
85 svar
Åh så fint! Det låter underbart.
Låter underbart! Tack för inspirationen 🙂 Hoppas verkligen på systemförändringar så att heltid blir typ 3 eller 4 dagars arbetsvecka och att pensionssystemet styrs upp så att vi blir fler som kan ha råd att unna oss att få stanna upp. Det vore verkligen på tiden!
Helt rätt! Håller med och tyckt detsamma länge. Det borde kunna gå.
Håller med. Och till att börja med borde det bli möjligt att ha en heltid som omfattar 40 timmar i veckan. Oftast jobbar man nog mycket mycket mer än så.
Vi har råd. Det är en fråga om hur vi prioriterar. Tänk om alla utmattade och utarbetade tänkt efter före!
Varför rusa, rusa, rusa för ”att kunna skörda sen”? Vi måste sänka våra krav på oss själva och andra och våga ta ansvar för vårt eget liv och fundera på vad VI egentligen VILL.
MER av:
Våga
Koka soppa på en spik
Stoppa en strumpa
Säga nej
Säga ifrån
Säga Ja
Strunta i ”måsten” och normer
Sluta förlita oss på ”systemen”
+1
Givet att man inte redan lever på existensminimum är det förmodligen en bättre idé att se till att ens liv kostar mindre, än att “hoppas” på att stora systemförändringar plötsligt ska ske. Det känns som en säkrare väg att gå om man vill jobba mindre.
Det är magstarkt när medelklassen tycker att staten ska bekosta deras fritid (ovanpå rabatt på räntan på deras miljonlån, och kompensation för dyr bensin, för att inte tala om prisjusteringar på el – golvvärme är ju en mänsklig rättighet). Hur har man mage?
Hade hellre sett att mina skattepengar gick till samhällets utsatta.
Senaste året har jag själv kommit till samma insikter som Clara. Önskar att fler hade möjligheten att välja, men önskar också att fler som vill jobba mindre öppnade ögonen och insåg att de faktiskt har möjligheten. Även om det kostar en del.
Idag kan pensionen hamna på 11 000 kr före skatt om man jobbat ett helt liv i ett låglöneyrke på 70%. Det är en fruktansvärd kvinnofälla som för att många kvinnor tex inte har råd att skiljas. Det är inget man löser genom att leva sparsamt och stoppa strumpor! Jag gör förstås mer än “hoppas” på en systemförändring genom att engagera mig i politik, läsa på och rösta på partier som jobbar för de förändringar jag vill se. Sen är det ju lättare för Clara att njuta och piffa hemma då hom faktiskt kan skriva om det i sin blogg och tjäna pengar på det. Jag själv lever i ett andrahands boende och kör så lite bil jag bara kan. Det är inte min lyxiga fritid och golvvärme jag vill ha bekostat av staten. Det är det faktum att 40 timmars arbetsvecka är en förlegad rest från när en i familjen stannade hemma och skötte hem&familj och hela familjen kunde leva på en persons lön jag ställer mig emot. Idag har vi en jättevåg av både utbrändhet och fattigpensionärer och jag vill att man ska kunna leva med en rimlig jobb/fritidsbalans.
Jag vet ingenting om ditt liv, Linn, eller om du tillhör den priviligierade medelklassen. Mitt inlägg i debatten var inte riktat mot dig som individ.
Hade som sagt hellre sett att mina skattepengar gick till samhällets utsatta. Men det blir ju inte så mycket över när det är så många som tror att de tillhör samhällets utsatta.
Att inte ha råd med sitt liv om en (låg) räntehöjning på 2% görs eller utrymme för några tusen extra i elkostnader när Europa är i kris saknas – det är inte att vara ekonomiskt utsatt. Det är inte då staten ska rycka in och bidra.
Enligt mig ska staten rycka in när exempelvis en fattigpensionär inte har råd med mat. När en förälder blir ensamstående och behöver en paus eller ekonomiskt bidrag. I alla lägen där en person är oförmögen att jobba under en period av olika anledningar.
Inte när utbränd, högpresterande medelklass vill hitta en rimlig jobb/fritidsbalans men samtidigt behålla sina fina villor, båtar och årliga semesterresor. Vilket ofta är fallet.
Men kanske resonerar jag orimligt? Som SD när de skyller allt på invandringen? Jag skyller kanske för mycket på oss som har det så bra och ändå gnäller.
Jag bara tänker på hur mycket pengar jag själv får utbetalt av staten trots att jag klarar mig bra på egen hand i eget företag. Det känns som en så dum fördelning av skattemedel. Jag och alla andra som jobbar betalar in omkring 50% av våra inkomster i form av skatt och arbetsgivaravgifter till staten. Men det finns fortfarande kvinnor som inte vågar fly sina våldsamma män av ekonomiska skäl. Fattigpensionärer som lever på potatis och knäckemackor. Barn som inte har råd med gympaskor.
Samtidigt får vi andra tiotusentals kronor i rabatt på barnpassning från 6 månader (Borås) eller 1 år (större delen av Sverige). Flera tusen i bidrag när elen vi gör åt i våra högförbrukande villor blir lite för dyr. Tusentals kronor i present för att lindra den ekonomiska svedan av höjda bensinpriser. Flera tusen i barnbidrag per månad som läggs på hög för att våra barn ska “slippa känna oro när de ska ge sig ut på bostadsmarknaden”.
Det är ju inte klokt. Personligen mår jag lite illa av hela upplägget
Jag håller med dig Jossan. Min mamma som jobbat hela sitt liv i hemtjänsten har ”tjänat” ca 500 kr i pension jämfört med om hon inte skulle jobbat alls och fått fullt bostadsbidrag. Såklart kan hon inte spara mer. Men många, många, av oss som bor i villa, bygger pool, trädäck, åker på semester etc, vi har råd att lägga om, jobba mindre, om vi bara hade velat göra avkall på något av detta innan vi brände ut oss. Det är inget liv staten behöver subventionera med kostnad för el, drivmedel el kortare arbetsdagar. Min mamma har lärt mig att jag kan själv ( men att ensam såklart inte är stark). Jag har också förstånd nog att inse och uppskatta att jag är så priviligerad att gnäll över situationen sällan har bäring..,
Jag håller också med dig Jossan.
Så som jag visualiserar framtiden är det vi vill den gigantiska medelklassen (dvs typ alla som har jobb) som måste lära oss att leva på mindre. Jämför med hur man konsumerade och förbrukade resurser någta generationer tillbaka så förstår ni vad jag menar.
Istället kan vi lägga samhällets resurser på att inte utförsäkra människor, på en fungerande vård, på en hemtjänst som har tid med de gamla.
Vi behöver lära oss att avstå. Vår känsla av vad som är fattigt påverkas extremt mycket av hur mycket omgivningen spenderar.
Jag tycker vi kan testa tankar som att – om det inte finns ett badhus där jag bor, då kanske vi kan göra något annat en söndag? Alla behöver bil nu, fast ingen hade bil förr. För våra ideér om vad som är en självklar rättighet ändras. Samhället har förändrats också, ja, men det kommer liksom inte komma tillbaka lokala butiker av att staten subventionerar bensin så vi alla har råd att pendla härifrån.
Vi måste leva enklare. Och vi måste ta mer hand om de som har det allra sämst.
Och jag syftar inte på att skära bort absoluta lyxgrejer. Jag syftar inte på lyxen på marginalen, utan om att på en grundläggande nivå leva mycket enklare eftersom det är det verkligheten kräver av oss. Släng inte urvättande och halvtrasigs kläder, ha dem hemma så du inte sliter på dina fina. Sånt syftar jag på.
Haha men vart ska man ta de pengarna ifrån då? För att du ska kunna stanna upp.
Skulle hälften jobba 3 eller 4 dagar i veckan får ju resterande hälften gå upp till 7 dagar i veckan.
Vad menar du? Clara tjänar pengar och betalar skatt. Hon har inget bidrag eller så. Tjänar tillräckligt bra och är tillräckligt framgångsrik för att kunna välja
Funderade också lite på det. Om alla ska gå ner i tid, men ändå klara sig, njuta och ”göra vad de vill” , blir det väldigt lite skattepengar in till staten och ännu mindre till de gamla, flyende, fattiga, till skola och omsorg.
Den i denna tråd förhatliga medelklassen bidrar enormt till vår statskassa, till att hjulen rullar i vårt land. Självklart kan man fördela jobb bättre och självklart ska det inte vara så att tjänstemän till exempel bränner ut sig för att kunna shoppa så mycket som möjligt och resa så mycket som möjligt, men jag tror att det är att förenkla bilden alldeles för mycket. Frågar man en nysvensk så vill väldigt många leva just så: ett hus, en bil, en trädgård. Kanske någon resa, kanske något djur, kanske en altan och kanske till och med en pool. Det finns inte en invandrare jag känner som skulle säga: ”nej fy, det där vill inte jag ha , det är verka för medelklassigt , jag vill leva enkelt”. Tvärt om är de trötta på ett slitigt liv och gratulera varandra när de kan flytta in i till exempel ett område som hit med många svenskar och en del utländska som efter många år i Sverige kan köpa sig ett hus, en stor dröm.
Det blir kokett av oss som har det bra att slå på det vi har och har jobbat oss till. Jag tänker försöka vara en stolt medelklass Som vet att när jag går till jobbet och betalar in min skatt bidrar jag massor till Sverige. Sedan kan jag baka en kaka på kvällen iaf.
Däremot har pandemin fått mig att tänka på att vi kan jobba på ett annat sätt. Medelklassen har upptäckt hur skönt det skulle vara att jobba mer hemifrån, ha kortare restid, lättare att hämta barn, göra saker hemma, stressa mindre. Där kan man fördela tid och resurser tycker jag. Och sen kan man naturligtvis lyfta hållbarhets frågan och allas vårt sätt att leva förbruka el, bensin och vatten. Men det är en liten annan aspekt på det hela
Underbar inställning! Heja!
Det gör du helt rätt i! <3
Fantastiskt! Och tack, jag ska följa ditt exempel och göra en att göra lista på det viktiga. Så får det andra rymmas i mån av plats…
Väldigt smart kompis du har 🙂 Helt rätt har hon, man kan ju inte bara så och så och gödsla hela tiden, nu är det skördedags för dig!
Uppfriskande! Folk borde sluta jobba över på lunchen. Det finns inga ursäkter. Hinns inte dagen med då? Jamen då får chefen lösa det! Basta!
Håller med! Tyvärr funkar det ju inte så. Många har tidsbegränsade anställningar, och då kan lätt väljas bort till förmån för de som jobbar över.
Jag jobbar som läkare på ett akutsjukhus, och vi har tyvärr stora svårigheter med att gå hem i tid och inte jobba över på lunchen. Vi bryr oss “för mycket” om våra patienter helt enkelt och räcker inte till på ordinarie arbetstid, speciellt inte när någon blir akut dålig eller det kommer in ett larm. Och chefen brukar inte ha så mycket lösningar på det, och vad ska hon egentligen göra…
I år är jag mammaledig för första gången, det är så skönt att inte vara på jobbet (även om bebislivet inte enbart är rosa fluff). I år vill jag också göra lite av det Clara skriver på sin lista, så klokt!
Jag har dock en tro på att vi ska reda ut arbetssituationen på mitt jobb och i vården i stort, för det är ju ett jätteroligt arbete! Det är bara inte anpassat för att man ska ha ett liv bredvid. Och blir det inte ändring får jag nog komma på något annat att göra, för jag vill leva ett liv som innehåller vardagsglädje också.
Självklart göra detta om man kan! Grattis till skördetid! 🌻🌸🌿🌷🦋
Så klokt. Och det är ju dessutom de där sakerna jag som läsare hoppas få hitta här i bloggen, för att själv kunna få inspiration till att leva ett balanserat och innehållsrikt liv. Så långsiktigt gör du säkert klokt, även rent jobbmässigt, i att spendera mer tid i din fina trädgård än på något trist hotellrum. Ser fram emot att få läsa om alltihop!
+1 ❤️
Tänkte exakt samma! Har alltid scrollat förbi inläggen om resor och föreläsningar. Men ett inlägg om en vilsam hemmahelg hade jag LUSLÄST!
Så klokt! Älskar din blogg. Du är verkligen grym på det du gör!
Klokt och insiktsfullt!
Helt rätt tänkt, allt har sin tid.
“Om man verkligen måste jobba borta är det ju en sak. Men jag som haft ett val – varför har jag så ofta valt fel?”
Det var inte fel, det var nödvändigt för att komma på dina nya planer!
Jag har jobbat når barnen var små och slutade när den ungsta gick i skolan. Och sen började på nytt när den ungste blev 12. Det var den bästa åren jag hade! Alla kompisar fick komma hos oss, jag hade allt tid i världen för att baka någonting, plantera rosor, åka med eleverna till theater osv. Det finns gott om tid att börja jobba mer när de blir stora
En mama (nu mormor/farmor) från Nederländerna
Inspirerande! Blir nyfiken vilken bransch du är inom? Eller om du bytt! Funderar själv på vad som är möjligt för min del, om t.ex. flera års bortvaro skulle ge mig ett jobb senare?
Jag var bibliotekarie i en Universitetsbibliotek i Groningen. Nu har jag min egen ateljé i svensk broderie, tovning, ullfärgning och jag gör Waldorfdockor. Jag blev alltsa egen företagare.
Så fantastiskt fint skrivet. Tror denna typ av dialog kan hjälpa många. Att se tuffa perioder, mönster vi hamnat i. Hur livet går upp och ner. Skördesäsong.
Tack!
Åh, här tåras ögonen.
Du är så klok.
Skulle vilja skriva ut din blogg och ge mina döttrar. En del i taget liksom.
Är så glad att du är här och berikar mitt liv, genom bloggen!
Njutit. Lite som en riktigt bra fuck it-lista som man också kan göra om man behöver öva sig på att skita i grejer. 🙂
Det låter helt fantastiskt smart, sunt och underbart! Så många måsten och borden man tror att man har – och så går det att bara se det från ett annat håll. Underbara dagar, hoppas jag att du får!
Åh vad härligt! Mer sånt behövs, så vi taggar ner lite och försöker njuta av livet medan det pågår ❤️❤️❤️
Vad härligt! Så skönt att inse att det inte behöver maxas hela tiden.
Bara ordet “maxa” får mig att vilja dra ner rullgardinen. Jag är så nöjd med så mycket(lite). Och DET sticker i ögonen. Inget sticker i ögonen på andra som när nån bara är helt nöjd. En som inte vill mer, inte köpa saker, inte äta ute, inte ta “nästa steg”. Utan bara vara och njuta. Av ett löv, en blomma eller en nybakt kaka. Om alla vore nöjda skulle hela världens ekonomi rasa. Jag önsksr alla vore nöjda. Det är en härlig och fri känsla.
😍
Håller med Camilla! Jag insåg för några år sedan att det mesta som jag njuter av inte just kostar så mycket pengar, men tid: promenera, sitta och titta ut genom fönstret, dricka kaffe, läsa… Är väldigt ointresserad av prylar, konsumtion, karriär. Det är otroligt befriande att leva som man mår bra av.
Det där! Innan jag pga dumt jobb åkte dit så det sjöng om det, gick jag runt o sa att jag kände mig så udda, nästan lite illa sedd när man sa ”Allt är bra” som svar på frågan Hur är det? Man skulle liksom säga som den allmänna kören ”Jaa, det är lite’ mycke’ nu” med ett snett leende.
Happiness is not good for consumerism…..
Väldigt klokt.
Tror inte vi är gjorda för det tempo som samhället idag ofta ställer på oss om man är vanlig anställd. Att båda ska jobba 100% och sen ska man orka med ett familjeliv. Tycker det känns helt ohållbart, iaf för oss. I år pluggar jag oavlönat och vi lever på en inkomst, men jag har istället en massa tid över med barnen och livet. Det är knapert men det går just nu och när jag hör gur kollegor funderar över om de ska jobba 80 eller 100% är jag bara glad att slippa.
Livet är nu, barnen är nu. Jobba järnet kan man göra sen. Om man nu vill.
Sen fattar jag att ensamstående föräldrar inte har lyxen att välja, så in med den brasklappen då så var det sagt.
Men många kan välja och väljer ändå ett på tok för högt tempo.
Helt rätt!
Själv har jag minimerat livet – gjort storstan till en by genom att jobba/bo/ha förskola inom en radie på 2 km.
Jobbar också 80 m% som anställd och sköter lite frilansuppdrag efter nattning eller innan hämtning.
Blev utmattad i tidig ålder och fick lära mig den hårda vägen – så nu är jag liksom inte längre medveten om att det GÅR att leva stressigt. Det att planera med luft och återhämtning sitter i ryggmärgen,
Skönt och tack för inlägget
Underbart Clara! Precis så som din vän säger. Det är nu du kan skörda frukterna av allt arbete du lagt ner tidigare. Njut av det, det är du värd.
Underbart Clara! Precis så som din vän säger. Det är nu du kan skörda frukterna av allt arbete du lagt ner tidigare. Njut av det, det är du värd.
Jag kände liknande känslor, jag hade ett val och jag valde för några år sedan något så otidsenligt som att vara hemma. Är hemmafru eller hemmamamma och känner mig helt tillfreds. Det ”lilla livet” är inte sämre. Har det ordnat ekonomiskt på olika sätt och sådant kan ju vara känsligt att prata om då det kan vara priviligerat. Jag spenderar dessutom mindre pengar nu när jag inte köper nya kläder jämt att ha på jobbet, bensinpengar och luncher ute, hade en tendens förut att tröstshoppa när jag var så stressad jämt. Kan kännas lite ensamt att ha gjort det här valet ibland men jag vet att jag inte är skyldig någon annan något häftigare heller.
Samma här! Just nu hemmafru . När jag jobbade spenderade jag stor del av lönen på kläder till jobbet + tröstshopping. Måste ju unna sig något för att det ska vara värt all stress o slit. Hellre fattigare för orken finns inte för tillfället.
Men svårt för omgivning att förstå valet. Känns nästan som att det är olagligt att vara hemma. Men det är absolut det bästa för mig och familjen just nu. “Ojämnställdheten” i detta valet är min räddning. Finns fler värden i livet än pension/besparingar mm.
Att vara ofrivillig hemmafru är en sak och frivillig en annan. Jag tror fler kvinnor hade valt att vara hemma om det hade varit mer socialt accepterat.
Jag känner precis som du. Jag har också valt att vara ”hemmafru” efter att vi fick vårt tredje barn och jag jobbat hundra procent fram tills dess i en bransch där det var viktigt att vara lite cool. Jag har dock aldrig varit coolare, och nöjdare, än nu och jag har aldrig varit så ”low maintenance” som nu. Jag behöver inga dyra saker och lägger inga pengar alls på mitt utseende till exempel (tycker inte att det behövs, är nöjd ändå). Ibland får jag känslan av att vi i Sverige matats med att vi SKA tycka att det är rätt att jobba hela tiden och att det är rent av SKADLIGT för barn att inte gå på förskola (så att vi inte ska få dåligt samvete för att vi lämnar dem där hela dagarna när vi går till vårt JÄTTEVIKTIGA jobb). Älskar tiden jag har med mina barn och att jag har möjligheten att ha det här upplägget.
Till S och Emma, så roligt att höra om fler som valt samma! Känner mig lite mindre ensam 😊
Härligt när folk vågar göra egna val efter vad som passar just sin familj bäst och inte enbart gå efter normen.
Hej, vad spännande att höra att det funkar för er vara hemmafru.
Jag önskar att jag hade möjligheten att vara det också. Hur gör ni för att klara det ekonomiskt?
Jag önskar så att jag kunde hitta ett sätt att kunna leva så som jag egentligen vill. Ibland känner jag mig fången i vårat samhälle.
Just nu pluggar jag heltid på distans för att kunna betala räkningar, hyra och mat till mig och familjen men samtidigt kunna vara hemma så mycket som möjligt med vårt barn. Min man jobbar deltid och pluggar deltid. Vår hyra och andra utgifter skulle inte gå att täcka på endast hans inkomst.
Hej Emelie, de tips jag kan ge är att bo så billigt som möjligt (själv bor jag utanför en mindre stad i mellansverige) och att din man jobbar heltid i ett relativt välbetalt yrke vilket lika gärna kan vara ett hantverkaryrke. Leta efter dyrare saker till barnen som vinterkläder, presenter etc på rea och ät en del av veckans måltider vegetariska. Se till att ni är gifta och äger allt tillsammans, våga lita på att det är ni två och se er som ett team där båda är lika viktiga även om ni gör olika saker och att ni vill ta hand om varandra. Kanske kan andra lägga till fler tips.
Låter som de bästa planerna.
Jag har efter min utbrändhet lagt till på listan över saker jag ska göra regelbundet:
– sova efter frukosten med katten på magen
– ha lugna morgnar, jag går hellre upp lite tidigare än att stressa på morgonen
– ha nedvarvning på kvällen med en bra bok, och katten i knät
– säga nej till saker som magkänslan talar om för mig att det inte är något för mig, utan att känna mig skyldig
– låta kroppen tala om för mig när ledighet ska vara planerad eller oplanerad
Åh jag känner igen mig. Kanske extra mycket för samtalet jag fick från en som ringde mig om pensionsparande och sa när jag berättade att min son fyller 18 i år “nu börjar livet.” Vadå tänkte jag? Livet började ju för snart arton år sedan. För vissa kanske det är så? Jag är 38 år fyllda i år, har ett barn som blir myndig. Men för mig är livet alla de dagar jag fått fylla med honom. Det är fint att se sitt barn bli vuxen, men det gör också ont. Ont för att man vet att den där tiden när han var liten aldrig kommer tillbaka igen. Ingen liten hand i sin, ingen liten som snusar lätt på kudden bredvid min.
Allt har sin charm, men att livet skulle starta när barnen är utflugna? Det tror jag inte på.
Hen menade nog att ett nytt sorts liv börjar! Ett liv med andra premisser, när det finns mera utrymme för ens egna preferenser. Titta på en film som inte är en barnfilm, lyssna på musik man själv väljer, äta mat som inte är anpassad efter andra, utforska vem man själv är när man har tid att känna efter kanske. Få bete sig märkligt utan att nån annan behöver skämmas. Det finns nåt härligt i det också!
Så kan det kanske vara 🙂
Så otroligt fint inlägg. Jag kan bara hålla med. Född 1988. Jobbat heltid med korta undantag Sedan 2011. Nu får jag mitt första barn om några veckor. Nu ska jag bara ha så fint med min lilla familj. Det är min karriär just nu 🥰 Att gosa med min bebis och njuta av min fina man och mitt nya kök (som du bidragit med inspo). Och bara ha det så bra jag kan och sprida den glädjen omkring mig. I sömnbrist och gnälliga nätter ja, men också i allt det härliga.
😘 Tack för din fina blogg.
Tack för kloka ord!
Så fint att läsa. Vardagen är helt underbar många dagar. Idag njöt jag av att få hjälpa min 11 åring att träna inför prov i svenska och min 6 åring skrev i en matte pysselbok. Tacksam över denna dag. Jag kommer också skriva en lista för våren!
Kram
Så förståndigt!!!
Underbart!
Bästa jag läst på väldigt länge!
Ser fram emot att läsa mer.
Citat Astrid Lindgren: “Vad är det för fel på att vara lat? Tänk om det blev krig och ingen kom?”
Haha så smart skrivet!!
Just det citatet är ju falskt men inte sämre budskap för det!
https://www.dagensvimmerby.se/nyheter/e/115538/falskt-citat-om-krig-tillskrivs-astrid-lindgren/
Vad fint och bra att du kan göra så! Det måste kännas väldigt skönt att efter allt slit faktiskt kunna vara ledig och njuta av tiden tillsammans med barnen. Jag har själv inga barn men får jag det skulle jag också vilja njuta av tiden tillsammans så mycket det bara går.
Vilka långtgående planer! Låter helt toppen. Låter mig inspireras och tacka för det. Kram
Vilken klok mamma Bertil, Folke och Ulf har 💛💚🧡
Helt rätt! ❤️
Så fint att få läsa! Och härligt för oss som läser, den är ju extra bra just nu. Kämpar med det där själv, har länge haft som mål att jobba mindre och framför allt kunna lägga in lite olika moment under arbetsdagen som gör att jag mår bättre men som inte alltid är ok hos en arbetsgivare (är egenföretagare). Tex laga mat mitt på dagen medans jag grubblar på en text, rensa hjärnan med promenader innan ett möte, ta en siesta för att samla kraft om det är en tung dag osv. Inte riktigt där än, men hoppas på snart. En annan bonus som kommer med detta är att det blir mer jobb till andra när man tackar nej till saker, även om man är bra på det man gör så är man aldrig oumbärlig, tackar man nej kan man ju alltid rekommendera någon annan som också är bra men kanske behöver mer jobb.
Jag har liknande tankar. I både maj (och december) har jag som policy att inte boka upp mig på något som går att undvika och i maj planerar jag dessutom så att det finns rum för i alla fall 1-2 “oplanerade” lediga dagar mitt i veckor om vädret är särdeles fint. Det räcker alldeles utmärkt med de där roliga sakerna som dyker upp ändå i maj så man gör sig själv en otjänst genom att planera bort helger när livet är som bäst på trappen med en kopp kaffe.
Fick mig en tankeställare för jag var väldigt inriktad på att det skulle komma en sån där lista med kampanjer, samarbeten och projekt. Behöver nog tänka om jag med! Sådde faktiskt gullviva igår, det tar jag som ett tecken. Ska ägna stor tid åt att se dem gro 🙂
Tänkte samma om listan, var liksom befriande (?) att läsa vad som stod på den. Tycker det är svårt att hitta en balans av borde/måste/vill/drömmer om.
Tack för ännu ett tänkvärt inlägg Clara!
JA!! Spontan reaktion: Tårar i ögonen och leende. Känner bara så mycket glädje inför att du har möjligheten och att du tar den. HEJAHEJA DET! <3
Du är verkligen UNDERBAR, finaste Clara! Ha en ljuvlig vår tillsammans med din kära familj! Kram från en trogen läsare
Tack så underbart att läsa detta. Igår mailade jag min chef och bad om ett möte om att jag vill gå ner 20% i arbetstid från augusti. Sista året med ett barn på förskolan, från 2023 går alla i skolan. Jag har också känt karriärsförväntningarna, men nu bromsar jag dem. Jag har lyxen att ha en fast, stabil tjänst så varför ska jag hetsa? Barnen är här nu. Sen kan jag växla upp.
Jag tycker Clara skrev mycket klokt men vill samtidigt lyfta fram att jag tycker det är viktigt med något eget att fokusera på så att man inte går helt upp i barnen. Blir väldigt svårt för barnen att bryta sig loss då, och de behöver bryta sig loss för att kunna skapa sig lyckliga äktenskap och ett lyckligt familjeliv.
Att kunna släppa taget är viktigt, och jag tror det är betydligt lättare om man har något eget att fokusera på dagligen, ett jobb/en karriär. Minns att jag i tonåren var glad att jobbet var så viktigt för min mamma, för det gjorde lösgörelseprocessen enklare. Efter att hon blev pensionär har förväntningarna på att jag skall ge henne livsinnehåll definitivt ökat.
Balans är ordet. Därför tycker jag att deltid är att föredra framom allt annat.
Kloka tankar tycker jag som känner likadant. Jag och min kille jobbar deltid för att få mer tid med familjen. Vi bor billigare/mindre lyxigt (men ändå väldigt bra!) än vad vi hade haft råd med för att inte vara tvingade att arbeta maximalt. Med båda barnen har vi varit lediga tillsammans så mycket vi har kunnat. Vi har båda höglöneyrken som dessutom kan utföras av andra de stunder vi inte är på plats, vilket ju är en förutsättning för deltidsarbete. Flera gånger varje vecka pratar vi om hur glada vi är att vi har lyxen att kunna välja, och frågar oss hur det kommer sig att andra i vår omgivning med samma förutsättningar gör helt andra val. Jag har liksom känslan av att det nästan är att lura systemet, att någon snart ska komma och berätta varför vi inte borde göra såhär och att det inte är ett bra val. Varför annars gör inte alla såhär?! Nu menar jag så klart alla med liknande förutsättningar, jag är ödmjuk inför faktumet att långt ifrån alla har valet.
Det är så spännande att läsa här, både din text och kommentarerna. I det här ryms så många frågor; feminism och karriärism, politiska synsätt på hur världen går runt, rättigheter och skyldigheter, planering, synen på om barn behöver sina föräldrar eller ej och isåfall hur länge osv, osv.
Jag brukar tjata lite om det, men att ha bott i annat land har gett mig en annan syn på vårt samhälle än vad jag hade i tidiga 20-årsåldern. Det är mycket som är fantastiskt i vårt land, i vårt samhälle, men somligt är det inte. En av de kvarvarande “kognitiva dissonanser” att ta hänsyn till i vårt samhälle är synen på att människan är ett djur och ändå leva som om allt ska styras med sociala konstruktioner. Att marineras med tankar på att alla SKA jobba heltid (och vem bestämde att vad en heltid är?), att utbildade pedagoger är bättre på att ta hand om barn än föräldrar, att se på allt som kvinnofällor osv osv. Hur ska vi kunna leva i ett sådant samhälle och våga lita på de inre drivkrafter som bekämpas från dag ett i våra liv?
Jag är så glad över att läsa din text och hoppas att du får njuta riktigt mycket i vår, både av frukterna av hårt arbete och av att lyssna mer på din inre röst.
Det låter som väldigt härliga planer 😊
Min man sa just nu på morgonen att han meddelat sin chef att han slutar jobba på fredagar för att ha tid för lite liv på sidan av jobbet med. Och jag tycker att det ska bli helt fantastiskt att ha honom hemma mer.
Copy + paste på den 😍
Jag har också en inre konflikt.
Å ena sidan att jag trivs med det jag jobbar med och vill inte byta, eller jobba mig uppåt. Å andra sidan att jag har massa drömmar och mål kring förändringar i samhället, att jag vill jobba mer politiskt, vara med och påverka.
Men att det ändå landar i att jag tänker på mig själv och stannar där det är bekvämt.
Pandemin har varit två fantastiska år i vårt föräldraskap. Båda två jobbat hemma på heltid. Två timmar om dagen som båda föräldrarna vunnit på att slippa pendla.
När sonen kommer hem från skolan och så gärna vill berätta något om dagen innan han ens hunnit ta av sig jackan, då finns jag där, redo att lyssna.
När dottern kommer hem sent från skolan och snart ska på träning, då har jag hunnit förbereda en smoothie till mellis som står i kylen och väntar. Och tack vare den minskade dagliga stressen och ökade hemmatiden så har körandet till aktiviteter och annat sånt på kvällarna inte känts stressande alls.
Låter verkligen underbart, unnar dig verkligen detta.
Har man jobbat hårt ska man väl skörda medans man har glädje av det.
Önskar att fler resonerar som du, att ta lite pauser i arbetslivet.
Vi lever här och nu men får även blicka framåt och även lite bakåt och njuta …..
Säger bara tack! Tack, tack, tack för att du delar med dig av en underbar och rimlig lista. Önskar dig den våren! <3
Jag är en flerbarnsmor som försöker hitta balansen men inte riktigt lyckats än. Vår yngsta går ej i förskolan än. Vi jobbar 50% vardera just nu. Men tiden räcker inte till. Jag känner en stress jag inte vill känna men kan heller inte hitta VAD jag ska skära ner på… Jag känner en uppgivenhet när jag inte vet vad jag ska göra för att förbättra min situation.
Vilket underbart inlägg! Att få skörda och njuta låter som en ljuvlig vårplan. Tänkte precis på det här om dagen att vi bara har barnen till låns. Mina söner är nu 13 och 10 år och för varje år som går blir det allt mera självständiga och sina egna personligheter med egna liv där vi som föräldrar inte har access. Så även nu när vi har det rätt så tufft med NPF-utredningar m.m. så gillar jag att tänka på det små fina stunderna när vi sitter med varsitt glas iste och spelar Tower eller när de försöker lära mig att spela minecraft och
skrattar så att tårarna sprutar när mitt hus ser tja lite annorlunda ut än deras.
Det är svårt att få andra att känna samma, men jag vill också bara få vara nöjd. Lugn i det lilla och tillfreds med en helg utan planer.