Idag fyller jag 36 och det suger till lite i magen av tanken. Det är så tydligt att jag är närmare 40 än 30 och ändå inbillar jag mig att jag när som helst kan gå tillbaka och prova att vara lite yngre igen. Men när jag vänder mig bak och tittar är det bara ett stup. Där finns ingenting. Enda vägen är givetvis framåt.

Hittills trivs jag med att bli äldre eftersom det känns som att jag växer ikapp min egen mentala ålder. Jag fick barn så tidigt, skaffade hus och har haft samma konstiga jobb sedan jag var 21. Mellan 20 och 30 levde jag inte som de flesta andra 20-30 åringar men mellan 30-36 har jag varit mer ”normal” och i fas med omgivningen.

Att fylla år när man känner sig på rätt väg är fint. Och på rätt väg känner jag mig verkligen. Det senaste året har jag brutit mig loss ur sammanhang som inte känts bra och landat i en ny typ av kompromisslöshet. Jag förstår att det låter klyschigt och säkert också luddigt och det har egentligen ingenting med födelsedagen att göra.

Jag känner bara allt oftare att jag varken orkar eller vill fundera så mycket på vad människor tycker om mig. Eller tycker att jag ska göra. Energin att hålla på finns inte där. Och det märks nog både i mitt privatliv och i vad jag skriver om här.

Jag ser fram emot att upptäcka vad den här nya ovana känslan kommer göra med mig. Jag misstänker nämligen att den kommer växa sig starkare för varje år. Och om jag känner så här nu – hur ska det då inte kännas när jag väl är fyrtio? Så spännande att tänka på!