Jag vet vart jag är i menscykeln baserat på hur jag reagerar på förskolans veckobrev. Strax innan mens = stora tårar som trillar ner för kinderna när jag ser bilder på vad förskolebarnen gjort senaste veckan. Får veta vad de har lärt sig om turtagning, utforskande av olika material och träning av balanssinnet på förskolegårdens hinderbana.

I maj slutar dock detta träffsäkra test att fungera för då gråter jag mest hela tiden. För samtidigt som allt känns så hoppingivande och härligt med vårfåglarna och den försiktiga värme får jag också svår separationsångest. Så har det varit ända sedan lågstadiet. Ett läsår tar slut, man blir äldre, man byter fröken och klassrum och har sista gympalektionen bakom kullarna för den här terminen. Redan som barn var det vackert, vemodigt och jobbigt – och nu när det om möjligt ännu värre. För nu gäller det MINA barn. Och det är en sådan känslomässig pärs att jag nästan inte står ut.

Och jag vill faktiskt hålla Umeå som stad som delvis ansvarig för mitt dåliga mående. Umeå är en utpräglad studentstad och närmare 40 000 av de som bor här är studenter – varav många av dem åker hem eller bort över sommaren. Att cykla genom universitetsområdet i början av juni är som att cykla genom en postapokalyptisk film där människorna oförklarligt dött ut i en pandemi. Och i maj när studenterna har sluttentor, hejdåfester och städar ur sina studentrum – ja då sliter det i hjärteroten på mig. Snart dör Umeå igen. Det spelar ingen roll att jag inte längre bor där. Döden känns ända hit!

Jag tycker det är jobbigt med hejdån, avslut, att sätta punkt och göra färdigt. Det är ärligt talat det svåraste jag vet. Så förlåt mig om jag är lite blödig den närmsta tiden. Så fort vi gått på sommarlov så släpper alla spänningarna och det ordnar till sig med mina inkontinenta tårkanalerna.