Ibland får jag frågan om vad som inspirerar mig när det kommer till inredning. Det är en fråga med ett långt svar. Jag läser ju inte inredningstidningar, så bildmässigt är det snarare Pettsonböckerna eller Ilon Wiklands illustrationer som inspirerar mig. Men det är inte heller helt sant. För inspirationen började faktiskt med böcker helt utan bilder.

På sommarloven när jag var barn slukade jag mamma och mosters gamla flickböcker. Sedan sprang jag på loppis och köpte ännu fler att läsa. Wahlströms gamla ungdomsböcker från 30, 40 och 50-talet med fint kolorerade omslag. Oftast bodde flickan i boken på landet eller så kanske hon reste till någon kusin som hade bondgård och så fick man följa dem under sommarlovet. Åka hölass, baka bullar, hänga tvätt på lina och bada i sjö. Det var smörgåspaket och utflykter med en eka och det var bärplockning och hästridning och allting där emellan.

Att läsa flickböckerna ingav mig en sådan enorm lust och inspiration till livet. Den inspirationen håller i sig ännu. Så när jag inreder vårt hem är det den där tidiga, pirriga känslan jag försöker återskapa. Den jag fick av flickböckerna.

I jakten på den känslan finns det små ledtrådar som hjälper mig. Som inte har så mycket att göra med inredning egentligen. Smörgåsar till utflykten invirade i smörgåspapper istället för i plastpåse. Ljudet av träskor mot grusgång. Hemkokt jordgubbsaft i flaska med snäppkork. Flugans surr mot det tunna fönsterglaset. Att ha en förklädesficka full med klädnypor. Bomullsgardinens sätt att fladdra i det öppna fönstret. Kall mjölk ur en karaff och en kökssoffa med en katt.

Hela mitt inredningsintresse är ett försök att hitta tillbaka till den där känslan. Av sommartorp, lantgård, fyrtiotalskök. Jag är inte trogen en enda stil eller intresserad av att allt ska tillhöra samma årtionde. Jag är intresserad av känslan som alltihop tillsammans inger mig.

En del saker jag inreder med tycker jag till och med är rätt anskrämliga. Men eftersom de hjälper till att sätta den rätta känslan hemma så älskar jag dem!

Och hur funkar det att inreda med sådana där gamla grejer när man har barn hemma? Det är den naturliga följdfrågan när jag berättat om min inspiration.

Men för mig är barnen inget hinder att överkomma i hemmet, utan meningen med alltihopa!

Det hundra år gamla slagbordet med broderad duk kräver en barnaskara som äter bullar och mjölk. Trädgårdens lummighet kräver barn som leker kurragömma och hänger knäveck i en gren. Vem ska äta alla mina syltkakor på sommaren om det inte finns några barn? För vems skull lägger jag ut trasmattor på golven om inte för att någon unge ska springa över dem så att de korvar ihop sig? Och för vems skull planterar jag smultron överallt om inte för att barnen ska kunna äta upp dem?

När jag får frågan om vad som inspirerar mig när det gäller inredning är svaret alltså att jag inspireras av den där känslan jag fick som barn när jag läste en flickbok och drömde mig bort. Och när någon säger att mitt hem inger trygghet och lugn eller påminner om hur det var hemma hos mormor. Då vet jag att känslan inte bara är min utan att den också hittat en botten i någon annan. Och det gör mig väldigt, väldigt glad!