NĂ€r jag kollade appen till min aktivitetsklocka förra veckan visade den att jag under en vecka hade gĂ„tt drygt 123 629 steg. MĂ„let Ă€r nĂ„gonstans kring 70 000 steg i veckan sĂ„ den siffran Ă€r ju otrolig. ÄndĂ„ kĂ€nns det orĂ€ttvist mot mig sjĂ€lv pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Hur lĂ€tt Ă€r det inte att fĂ„ till motionen pĂ„ sommarhalvĂ„ret och hur omöjligt svĂ„rt kĂ€nns det inte att nĂ„ upp till ens 50 000 steg under en vanlig vintervecka? I alla fall med mitt stillasittande jobb.

Den hĂ€r Ă„rstiden Ă€r det sĂ„ mycket att ordna i trĂ€dgĂ„rden att jag med lĂ€tthet kan spendera tre-fyra timmar ute varje kvĂ€ll. Jag kĂ€rrar jord, grĂ€ver, krattar och kĂ„nkar tunga saker. Och det kĂ€nns bara vilsamt för mig – inte alls som “trĂ€ning”. Och nĂ€r Jakob dessutom varit bortrest har jag ju behövt gĂ„ med Essa varje dag – och Ă€ven om jag gĂ„r med henne en hel del i vanliga fall Ă€r det stor skillnad pĂ„ att kunna gĂ„ med Essa och att vara tvungen att gĂ„ med Essa. NĂ€rmare bestĂ€mt 53 269 stegs skillnad.

Jag vet inte riktigt vad jag vill sÀga med det hÀr inlÀgget annat Àn att livet sÀtter villkoren. Genom vÀder, arbetsbelastning, arbetsuppgifter och mÄende. Man fÄr flyta med och vara tacksam för nÀr det gÄr med och inte bli nedstÀmd nÀr det gÄr mot. Jag har hela det senaste Äret (sÀrskilt i höstas nÀr vi hade Ätta veckor av vabb) övat mig pÄ att kÀnna acceptans för lÀget kring trÀning och motion. Att allting Àr bÀttre Àn ingenting och att ingen dÄlig period tar ifrÄn mig att jag haft en bra period tidigare. Alla smÄ saker jag gör som Àr bra för mig Àr bra oavsett hur jag sedan kör i diket.

I det stora hela (som alltsÄ Àr resten av ens liv) sÄ Àr det enda som Àr viktigt att man fortsÀtter harva pÄ och inte ge upp med sina föresatser om att ta hand om sig sjÀlv.