När jag kollade appen till min aktivitetsklocka förra veckan visade den att jag under en vecka hade gått drygt 123 629 steg. Målet är någonstans kring 70 000 steg i veckan så den siffran är ju otrolig. Ändå känns det orättvist mot mig själv på något sätt. Hur lätt är det inte att få till motionen på sommarhalvåret och hur omöjligt svårt känns det inte att nå upp till ens 50 000 steg under en vanlig vintervecka? I alla fall med mitt stillasittande jobb.
Den här årstiden är det så mycket att ordna i trädgården att jag med lätthet kan spendera tre-fyra timmar ute varje kväll. Jag kärrar jord, gräver, krattar och kånkar tunga saker. Och det känns bara vilsamt för mig – inte alls som “träning”. Och när Jakob dessutom varit bortrest har jag ju behövt gå med Essa varje dag – och även om jag går med henne en hel del i vanliga fall är det stor skillnad på att kunna gå med Essa och att vara tvungen att gå med Essa. Närmare bestämt 53 269 stegs skillnad.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget annat än att livet sätter villkoren. Genom väder, arbetsbelastning, arbetsuppgifter och mående. Man får flyta med och vara tacksam för när det går med och inte bli nedstämd när det går mot. Jag har hela det senaste året (särskilt i höstas när vi hade åtta veckor av vabb) övat mig på att känna acceptans för läget kring träning och motion. Att allting är bättre än ingenting och att ingen dålig period tar ifrån mig att jag haft en bra period tidigare. Alla små saker jag gör som är bra för mig är bra oavsett hur jag sedan kör i diket.
I det stora hela (som alltså är resten av ens liv) så är det enda som är viktigt att man fortsätter harva på och inte ge upp med sina föresatser om att ta hand om sig själv.
12 svar
Jag vill inte ens tänka på vad min stegräknare kan visa, jag har varit gravid i några månader och mått så himla dåligt och bokstavligt talat inte ens rört mig från soffan.
Nu mår jag en aning bättre. Men jag tycker det är svårt att mentalt liksom peppa mig själv när grudläget är så dåligt. Jag vill liksom bara scrolla över allt vad träning heter. Trots att det är nu jag kanske hade haft allra mest nytta av den. Men jag lär ju inte dra igång och blisupertränad under den här graviditeten, så hur ska jag tänka? Hur hittar man en målbild som blir öppnande och rolig utan att vara orealistisk?
Men i och för sig, jag mår lite bättre nu och idag var vi på promenadloppis så då har jag kanske ändå gått lite mer jämför med senaste kvartalet.
Åh jag vet precis hur det är! Jag minns att jag i slutskedet av min senaste graviditet räknade ut att jag under en vecka endast varit ute totalt 20 minuter. Jag fick planera mina turer till övervåningen för att orka och låg mest i sängen. Det var bara att acceptera eftersom mina fogar gjorde så ont. Jag vet inte skicket på dig men jag tycker du ska vara snäll med dig själv. Simma kanske hjälper? Ligga och flyta i någon insjö i en stor badring gillade jag på sommaren! Inte för att det gav någon vidare motion men det var skönt för kroppen. När bebisen sedan kommer finns tid för barnvagnspromenader. Känn lugnet och försöka acceptera den påtvingade vilan <3 inte ofta den är påtvingad när barnet sedan kommit. Ta hand om dig!
Tack Clara vilket snällt och varmt svar 🙂 Får komma ihåg att det inte varar för evigt. Tröstande ändå att du hittat träningen efter en sådan total nerbrytning i form av stillasittande.
Är ju svårt också att vänja sig vid tanken på att man faktiskt inte orkar saker när man nyss gjorde det.
Alltså, jag älskar Dig Clara!
Sådan skön pepp i vardagen, och klok som en bok! Och så Din humor…! STORT TACK! Kram Elsa
När det är som sämst, jobbstress, förkylningstider*, etc, brukar jag köra 3 minuter. Tre minuter med att lyfta vikter och lite benböj och magmuskler. T.ex. 40 benböj, 20 axelpressar, 20 biceps-curls, 20 triceps. Plankan 30 sek. Det räcker! Och oftast då man lagt ribban vid 3 minuter så blir det ändå 7 minuer, eller 12… men poängen är att 3 räcker, då det inte är bra tider. *=skulle såklart aldrig träna sjuk eller med feber, men den där sega tiden efter är 3 min bra. Sen då det är bättre tider kör jag mer. Duger bra så.
Ja, jeg tenker at 5 minutter, DET klarer jeg. Og 5 minutter er mye bedre enn ikke noe. Og kanskje rekker jeg 5 minutter til senere på dagen. Ha et treningsbånd/elastikk i lommen /vesken, det tar ikke noe plass, veier bare noen gram, men på fem minutter kan jeg ta mange øvelser for armer eller ben. Små små drypp!
Bra tänkt.
Själv undviker jag alla sådana där appar av just den anledningen att det skapar stress jag klarar mig fint utan… ^^
Första gången jag kommenterar i en blogg. Du har så mycket vettigt att säga och får ner det så bra i skrift. Jag försöker att se livet lite ur dina ögon för du lyckas hålla en fin balans.
Jag har sen flera år tillbaka kronisk migrän så då är det inte mycket fysisk aktivitet som fungerar för mig och mycket annat som får stå tillbaka. Jag tänker bara på allt jag inte kan göra så ditt tips är mer än välkommet.
Nu ska jag bara försöka landa i samma acceptans som du.
Kloka du! Så bra och stödjande tankar.Tack!🌹
Jag följer årstiderna. På vintern gör jag inte många knop utan vilar mig i form och bygger en buffert med några extra kilon. I mars skall veden staplas, trädgårdsarbetet startar för säsongen och så rullar det på. I slutet på oktober är det så skönt att med mörkrets intågande få välbehövd vila och lugn.
Mitt i en flytt har promenaderna prioriterats bort. Men så får det vara ett tag…
Jag har ju hundar i vanliga fall och brukar inte bry mig om stegräknaren egentligen, men under maj har hundarna varit med hussen som jobbat hemifrån o vi har haft en tävling på jobbet. Så jag har fått anstränga mig för att få ihop stegen, promenerat till jobbet och sånt jag aldrig gör annars (tar en timme, en timme som jag annars skulle ha varit ute med hundarna efter att jag cyklat hem).