När jag kollade appen till min aktivitetsklocka förra veckan visade den att jag under en vecka hade gått drygt 123 629 steg. Målet är någonstans kring 70 000 steg i veckan så den siffran är ju otrolig. Ändå känns det orättvist mot mig själv på något sätt. Hur lätt är det inte att få till motionen på sommarhalvåret och hur omöjligt svårt känns det inte att nå upp till ens 50 000 steg under en vanlig vintervecka? I alla fall med mitt stillasittande jobb.

Den här årstiden är det så mycket att ordna i trädgården att jag med lätthet kan spendera tre-fyra timmar ute varje kväll. Jag kärrar jord, gräver, krattar och kånkar tunga saker. Och det känns bara vilsamt för mig – inte alls som “träning”. Och när Jakob dessutom varit bortrest har jag ju behövt gå med Essa varje dag – och även om jag går med henne en hel del i vanliga fall är det stor skillnad på att kunna gå med Essa och att vara tvungen att gå med Essa. Närmare bestämt 53 269 stegs skillnad.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget annat än att livet sätter villkoren. Genom väder, arbetsbelastning, arbetsuppgifter och mående. Man får flyta med och vara tacksam för när det går med och inte bli nedstämd när det går mot. Jag har hela det senaste året (särskilt i höstas när vi hade åtta veckor av vabb) övat mig på att känna acceptans för läget kring träning och motion. Att allting är bättre än ingenting och att ingen dålig period tar ifrån mig att jag haft en bra period tidigare. Alla små saker jag gör som är bra för mig är bra oavsett hur jag sedan kör i diket.

I det stora hela (som alltså är resten av ens liv) så är det enda som är viktigt att man fortsätter harva på och inte ge upp med sina föresatser om att ta hand om sig själv.