Jag önskar jag kunde vara lite mindre självmedveten och lite mer frimodig vad gäller kläder. Jag är nämligen smärtsamt medveten om vad som är klädsamt eller ej på mig och det gör att jag till slut inte kan ha några kläder alls. Jag älskar korta kjolar men tycker att knäna blivit så rynkiga att jag ofta undviker kortkjol när jag är barbent. Har så många ärmlösa klänningar, men tycker att mina armar utan ärmar känns så oproportionerligt stora att jag hellre bär en kofta till. Jag skulle gärna visa lite mag-glip mellan blus och kjol men eftersom min mage är som en mjuk och len vetedeg tycker jag inte att det blir riktigt sådär snyggt som jag föreställt mig. Jag klarar heller inte av stora, voluminösa ärmar eftersom jag redan är så axelbred. Av samma anledning kan jag heller inte bära halterneck, för då ser jag ut som en body builder – jag blir bara ett enda stort axelparti. Och sjokiga tunikor utan midja gör att jag får profilen av en brevlåda samtidigt som tightare kjolar med minsta rynk eller veck i midjan bygger magen till tredubbel storlek. Och nyss upptäckte jag att jag fått hängiga armbågar som man ju får med stigande ålder. Och plötsligt kände jag hur jag inte ens vill visa armbågarna längre.

Usch. Livet kan ju inte gå ut på att först och främst undvika att vara ”ful”? Att klä sig kan ju inte gå ut på att undvika allting som kan vara minsta missprydande? Vad blir det för glädje kvar i det? Inte för att jag går runt och hatar mig själv – för det gör jag inte. Jag tycker om mig själv för det mesta och det här med kläderna är mest ett trist konstaterande som blir en mental begränsning. ”Jahapp nu kan jag inte längre ha kortkjol heller”. Så glädjelöst! För jag är ju inte alls så här kritisk mot hur andra klär sig eller funderar så här mycket på vad som är klädsamt eller ej på dem. På andra fastnar blicken mer på ett förtrollande vackert leende, en stolt hållning eller ett djärvt sätt att kombinera färger. Jag ser attraktiva personer överallt. Hur de slänger med håret, kastar huvudet bakåt när de skrattar eller gestikulerar när de blir engagerade.

Jag detaljgranskar aldrig andras kroppar så som jag detaljgranskar min egen. Jag funderar sällan på om andra klär sig smickrande eller ej. Om något blir jag bara glad och peppad av att se hur många unga kvinnor klär sig idag. Tjejer som visar magen även när den inte är platt. Unga tjejer som går utan bh så att bröstens mjuka kurvning, häng och guppighet framträder så fint. Unga kvinnor med rejäla lår och rumpor som har korta tighta kjolar och shorts som får mig att utbrista MUMS!!!!! Och att de har bikinitrosor som visar halva skinkorna istället för att gå i långa badshorts som tonårstjejer gjorde på min tid. Jag ser deras frimodighet kring kläder och stil och blir så inspirerad att våga lite mer. De är ju så snygga, heta och livsbejkakande! Så vill jag också vara. Jag vill vara med i det coola gänget som vågar!

Jag tar härmed beslutet att utmana mina egna klädnojor den här sommaren. Jag ska försöka sluta vara så självmedveten, hämmad och inriktad på att dölja problem. Istället fokusera mer på att ta fram det som jag gillar. För anledningarna till att noja kommer ju inte bli färre med åren och om jag redan nu begränsar mig på grund av vad som ”inte längre är klädsamt” – vad ska jag då ha på mig när jag fyller femtio? Eller sjuttio? Svart sopsäck och påslakan? En kompostpåse trädd över huvudet? Nej, det här blir bara för dumt. Nu får jag skärpa mig. Imorgon är det jag som knyter min blus i midjan och visar glipan mellan den och kjolen.