Jag önskar jag kunde vara lite mindre självmedveten och lite mer frimodig vad gäller kläder. Jag är nämligen smärtsamt medveten om vad som är klädsamt eller ej på mig och det gör att jag till slut inte kan ha några kläder alls. Jag älskar korta kjolar men tycker att knäna blivit så rynkiga att jag ofta undviker kortkjol när jag är barbent. Har så många ärmlösa klänningar, men tycker att mina armar utan ärmar känns så oproportionerligt stora att jag hellre bär en kofta till. Jag skulle gärna visa lite mag-glip mellan blus och kjol men eftersom min mage är som en mjuk och len vetedeg tycker jag inte att det blir riktigt sådär snyggt som jag föreställt mig. Jag klarar heller inte av stora, voluminösa ärmar eftersom jag redan är så axelbred. Av samma anledning kan jag heller inte bära halterneck, för då ser jag ut som en body builder – jag blir bara ett enda stort axelparti. Och sjokiga tunikor utan midja gör att jag får profilen av en brevlåda samtidigt som tightare kjolar med minsta rynk eller veck i midjan bygger magen till tredubbel storlek. Och nyss upptäckte jag att jag fått hängiga armbågar som man ju får med stigande ålder. Och plötsligt kände jag hur jag inte ens vill visa armbågarna längre.
Usch. Livet kan ju inte gå ut på att först och främst undvika att vara ”ful”? Att klä sig kan ju inte gå ut på att undvika allting som kan vara minsta missprydande? Vad blir det för glädje kvar i det? Inte för att jag går runt och hatar mig själv – för det gör jag inte. Jag tycker om mig själv för det mesta och det här med kläderna är mest ett trist konstaterande som blir en mental begränsning. ”Jahapp nu kan jag inte längre ha kortkjol heller”. Så glädjelöst! För jag är ju inte alls så här kritisk mot hur andra klär sig eller funderar så här mycket på vad som är klädsamt eller ej på dem. På andra fastnar blicken mer på ett förtrollande vackert leende, en stolt hållning eller ett djärvt sätt att kombinera färger. Jag ser attraktiva personer överallt. Hur de slänger med håret, kastar huvudet bakåt när de skrattar eller gestikulerar när de blir engagerade.
Jag detaljgranskar aldrig andras kroppar så som jag detaljgranskar min egen. Jag funderar sällan på om andra klär sig smickrande eller ej. Om något blir jag bara glad och peppad av att se hur många unga kvinnor klär sig idag. Tjejer som visar magen även när den inte är platt. Unga tjejer som går utan bh så att bröstens mjuka kurvning, häng och guppighet framträder så fint. Unga kvinnor med rejäla lår och rumpor som har korta tighta kjolar och shorts som får mig att utbrista MUMS!!!!! Och att de har bikinitrosor som visar halva skinkorna istället för att gå i långa badshorts som tonårstjejer gjorde på min tid. Jag ser deras frimodighet kring kläder och stil och blir så inspirerad att våga lite mer. De är ju så snygga, heta och livsbejkakande! Så vill jag också vara. Jag vill vara med i det coola gänget som vågar!
Jag tar härmed beslutet att utmana mina egna klädnojor den här sommaren. Jag ska försöka sluta vara så självmedveten, hämmad och inriktad på att dölja problem. Istället fokusera mer på att ta fram det som jag gillar. För anledningarna till att noja kommer ju inte bli färre med åren och om jag redan nu begränsar mig på grund av vad som ”inte längre är klädsamt” – vad ska jag då ha på mig när jag fyller femtio? Eller sjuttio? Svart sopsäck och påslakan? En kompostpåse trädd över huvudet? Nej, det här blir bara för dumt. Nu får jag skärpa mig. Imorgon är det jag som knyter min blus i midjan och visar glipan mellan den och kjolen.
111 svar
Tyvärr känner jag igen mig i det du skriver. Men hängiga armbågar?! Det har jag aldrig sett, kan du inte skriva mer om det?
Clara menar väl huden, att själva huden ”släppt” från hårda armbågen. Och därmed blir armbågen ”hängig”.
Jaha, det har jag aldrig tänkt på. 🙂 Mina är nog också hängiga, haha ..
Åh, skriver sorgligt nog under på det mesta där jag med… vill oxå öva!
Jag hamnar lätt i det mantrat att inget passar eller framhäver mina attribut som jag själv hade önskat. När det övergår till självhat mot kroppen så försöker jag intala mig att livet är för tusan alldeles för kort för att inte ha på sig det en vill, eller ständigt känna sig för tjock/för lång/för grov/för flickig eller att vilja passa in i idealbilder. När allt kommer omkring finns inget normalt, bara det onormala i o m allas olikhet. Livet är för kort för att känna sig ful.
Så bra och ärligt skrivet Clara! 👏 Som 60-åring kan jag trösta dig och andra med att det för mig har blivit bättre och inte sämre med åren. Är vi inte som mest självkritiska när vi är som vackrast enligt normerna? De första tecknen på att vi inte är 20 är de jobbigaste. Efter en viss gräns är det bara att omfamna sig själv med armar fulla av gäddhäng, skratta åt allt och gilla sig själv. Inte ta sig själv och allt så tungt och allvarligt, precis som du är inne på. Perfektionism är tråkigt.
Underbart svar, Monika!❤️❤️❤️Heja!
Håller med dig Monika, jag är 55 år och ärligt talat har jag aldrig känt mig snyggare, sexigare eller mer säker i mig själv än nu!
Jag har egentligen inget färdigt recept för hur man når dit, men det handlar väl i stora drag om att vara snäll mot sig själv tror jag.
❤️
Jag är också över 60 och kan hålla med dig, Monika. Jag inser nu att en hel del saker jag nojade över var rätt mycket egen inbillning och är inte alls så sträng mot mig själv längre. Jag såg en gång en skämtteckning av en naken kvinna som definitivt passerat sitt bäst-före-datum. Allting hänger: det spretiga, tunna, risiga håret, magen, brösten, ja allt. Utom mungiporna som pekar uppåt när hon ser på sig själv i spegeln och glatt konstaterar: ”Jag känner mig mycket vackrare nu än när jag var det.” Ackurat, så är det.
❤️❤️❤️❤️❤️
Exakt så Monika!👏👏👏❤️❤️❤️
Hej Clara!
Hejja dig. Precis som man ska fokusera på sina styrkor och det man är bra på, istället för sina svagheter tror jag att man ska tänka om sitt utseende.
Jag har sjukt många brister (sjuka sådana: för litet huvud i förhållande till kropp, jättelånga armar, ingen haka och när den väl syns är den dubbel, överbett, blek skandinavisk problemhy, små små bröst ) men…ganska många styrkor som jag med åren (3Xplus 😀 ) blivit bättre att fokusera på (platt mage, starka armar, större rumpa, raka tänder och hey! Köpa kläder där modellerna är platta är ju succé).
Nu för tiden försöker jag ignorera den lilla men tydliga rösten som kritiserar. Fokuserar på det jag gillar. Det jag är bra på.
Bra beslut!!👏👏🏽👏🏿
Jag är 32 och lagom mjuk och dallrig men tänkte nyligen till och började klä mig i såntsom jag trivs i igen. Satte i min septum piercing och klippte och färgade håret.
Har alltid varit alternativ och klätt mig i tajta och utmanande kläder men hade helt glidit ifrån det. Nu har jag hittat tillbaka till mig själv igen och det känns asbra!
Härligt!
Inlägget knyter an lite till min kommentar till ditt bada-inlägg härom veckan. Där jag skrev om avund för mig på alla som har sådär ”mjuka” axlar och hudig bröstkorg. Att jag ogärna visar mina armar för att jag känner mig knotig och för smal.
Så dumt. Är född sån ju och varför låsa in mig själv.
Förut har du skrivit liknande inlägg om kläder, passform osv. Och minns att jag då tänkte att det ju inte gör något alls om man inte ”klär” i ett plagg. Bara ha på ändå! Men det är verkligen lättare skrivet än gjort.
Vi bara måste få va fria i oss själva. Denna sommar har jag börjat vara utan bh och så underbart härligt det är. Slippa svettas, slippa köpa bh, slippa åtstramet och slippa bry sig om den saken. Ingen har hittills sagt eller tittat nåt speciellt. Så jag fortsätter såhär. Men i tshirt har jag ännu inte vågat mig ut i.
Jag kan verkligen relatera till detta. Är också smal och naturligt väldigt ”tunn” över bröstkorgen + små bröst. Tycker ofta det känns jobbigt att gå med urringat då jag har framträdande nyckelben och man kan skymta mina revben. Tittar avundsjukt på de som har ”mjuka” axlar och hudig bröstkorg.
Men i sommar är det banne mig jag som försöker sluta jämföra mig. Det är ju sånt slöseri med dyrbar tid! Jag vågar nog inte gå utan bh än men kanske kanske att jag i alla fall testar att ta ut vadderingen… 🙂
..och framträdande nyckelben som är så vackert tycker jag! Tänk att vi går och är avundsjuka på varandra för det vi inte har.. Så dumt.. Hälsar en som är fluffig och mjuk! 😌
Åh men visst är det så himla dumt! Tur att vi kan påminna varandra här om att vi alla är lika fina 🙂
Samma här. Markerade nyckelben. Mamma säger att jag är slank och ståtlig(174 cm) men jag känner mig bara lång och ranglig. Vadan detta.
Men hurra, ta ut vaddringen! Och sen bort med bh:n. Det är så otroligt härligt att vara utan. Har själv ganska små bröst och när jag är utan bh känner jag mig lika fri som när jag var liten, med bara tröjan mot huden. Sån ljuvlig känsla. Prova <3
Lång och ståtlig är något jag alltid fått höra, är 176 lång. Men! Det är faktiskt något jag idag gillar, att få sticka ut lite med min längd. Konstigt hur ens hjärna funkar, vad man gillar och inte 🙂
Det låter ljuvligt att känna sig så fri utan bh. Om jag lovar att testa utan, lova att du då också sträcker lite extra på dina 174 cm 😉
Jag lovar 🙂 Tjoho!
Så modigt och coolt skrivet. Heja dig Clara och kör hårt!
Jag tycker i a f att du alltid ser helt smashing ut, den där ärmlösa prickiga klänningen – urtjusig på dig!
Kram
❤️
Jag tänker mycket på att om jag vågar ha på mig sånt som är ”osmickrande” och vara ful ibland så kanske jag kan bidra med lite inspiration till andra som också känner sig osäkra. Representation liksom. Mina långa, grova, bleka, åderbråckiga ben får synas i korta cykelbyxor. Magen får skymta mellan linnet och kjolen. Jag älskar ju när andra klär sig så – så varför ska inte jag göra det?
Jag försöker också tänka så, att försöka vara med och föra trenden åt ett mer accepterande håll.
Jaaa! Heja dig i denna utmaning! Du kommer så fantastisk ut😘
Vilken igenkänning. Klarar inte av att visa någonting av benen på grund av mina åderbråck jag skäms mycket för. Det blir ett problem när det är så jäkla varmt nu på sommaren kan man säga. Samtidigt ser jag människor överallt med åderbråck som ändå har korta shorts, kjolar och klänningar. Ändå tänker jag att den friheten inte gäller mig själv på något vis? Kanske för att jag tycker de flesta jag ser är minst tjugo år äldre än mig, då känns det mer ”normalt” att ha lite skavanker.
Här är en trettioplusare med massa åderbråck efter graviditeter, hatar mina men struntar i andras. Men har bara bestämt mig för att inte begränsas av min kropp o mina nojor kring den. Så på med shortsen o kjolen o äg dem!
Tack vilken fin kommentar!
Jag känner också igen mig idet där Anna.😐Mina åderbråck kom tidigt och jag vill inte alls ha alla mina fina sommarklänningar och shorts pga de fula åderbråcken som jag skäms för🙄
Jag är 33 och har flera åderbråck, framförallt ett stort som löper från ankeln runt benet och upp till ljumsken. Den är så jävla tjock så den kan synas genom jeans. Mina barn har döpt den till Sir Väs (som ormen i Robin Hood). Jag försöker intala mig själv att inte klaga på en åkomma som inte är farlig, men gudarna ska veta att det inte är helt lätt…
I din ålder? Jag är 57 och kroppens förfall efter 55 är förfärligt. Det som händer innan dess är ingenting. Hängande knä o armbågar känns som en mycket liten petitess i sammanhanget men nu har jag fått nåt nytt att hålla koll på.
Jag kan bara hålla med, fast här började det vid 50. Och värst av allt är nog förfallet på insidan. Att man inte orkar, att en del kroppsdelar slitits ut, att sömn, träning, bra mat och ett i övrigt hälsosamt liv är HELT NÖDVÄNDIGT för att ens hålla ihop. Inget man gör för att påverka sitt utseende.
Håller med!
Fyller 50 om ett par månader och skriver under på allt. Värst är ändå, som du säger, att man inte orkar.
Vad är det för förfall som accelererat så drastiskt? Jag har just fyllt 58 och det är klart att det på ett smygande vis känns annorlunda i kroppen efter klimakteriet (menopaus vid typ 53). Benen är inte så släta och lite mer gäddhäng. Å andra sidan är jag jätteslö med all träning utom löpning – och inte är jag så flitig med den heller. Två gånger i veckan.
Vore intressant att höra era iakttagelser.
Jag vill också höra mer!
Hög igenkänning! Upptäcker ständigt nya ”skavanker” på min kropp som hängt med i 46 år. Kan bortse från det mesta förutom hårigheten. Varför fick jag min pappas håriga gener? Om de ändå var ljusa och tunna. Nä, mörkt och grovt ska det vara. Känner mig så okvinnlig och ja, sommaren är inte min årstid direkt.
Har provat det mesta i hårborttagningsväg. Men inte värt att hålla på när det känns som att stubben, ännu grövre och mörkare, vuxit ut innan jag kommit hem efter att vaxat benen på salong.
Så om jag fick bli hårfri skulle jag kunna klä mig i vad som helst och skulle inte ta någon hänsyn till gropiga lår, hängig rumpa, dubbeljakt och degig mage.
Skrynkliga knän, armbågar, hals och gäddhäng får alla, förr eller senare, och ju tidigare man accepterar det, desto bättre. Jämför er inte med andra, ni duger mer än gott och väl, så sluta bry er om vad ”andra” tycker & tänker.
Anser att man skall klä sig i det man själv känner sig fin i ( nåja, min gräns går vid Bikini/Badbyxor i matbutik) och gå rakryggad, i dubbel bemärkelse, genom livet!
Dom få gånger jag köper nytt satsar jag på riktiga klassiker i bra kvalitet. Dessutom, vem orkar med vår-sommar-höst-vinter kollektioner & mellansäsongerna? Hemska arbetsförhållande för de som arbetar i fabrikerna, slöseri med resurser & pengar, dvs. ren idioti!
I går gick jag i en rutig (typ Hästens madrasser) herrskjorta (bättre kvalitet än en damdito), loppad oanvänd för 40 kronor & ett par Lewis 501, även dessa loppade oanvända, för 70 kr. Dagen innan dess, en klassisk ärmlös klänning från Jackpot, inköpt -94. Sitter just nu och funderar på om inte min ärmlösa röda fodralklänning från slutet av 80 talet vore en bra idé i dag.
Lev väl!
Känner verkligen igen mig. Har plötsligt blivit väldigt medveten om vad jag har på mig när jag jobbar på kontor och drar mig för att ha på mig vissa kläder. Och då har vi inte ens nån klädkod på mitt jobb, det handlar enbart om min självbild. Nej livet är verkligen för kort för att inte ha på sig den där korta kjolen eller vad det nu må vara!
Vill passa på att säga att jag tycker din blogg har så bra blandning av tänkvärda texter, inspiration och fina bilder just nu. Blir alltid glad när jag går in här! Och blev så glad över att man kan njuta av dig i poddformat nu igen!
Jag kör på oavsett hur min kropp ser ut och förändras. Är 46 år. Och om ngn bryr sig vågar den inte säga ngt till mig. Mitt fokus är att vara en förebild för barnen: bada, hoppa, köra bil långt och i stan, mm..
Jag har aldrig varit varken söt eller snygg, inte enligt rådande normer. Jag har förstås sörjt detta under mitt liv, men jag upplever också att det ger en sorts frihet – jag kommer aldrig att lyckas ”se bra ut” så därför kan jag helt enkelt fokusera på vilka kläder som sitter skönt och som får mig att le. Jag fokuserar på känslan som kläderna ger.
Din kommentar fick mig att le. Vackra du!
Hög igenkänning! Jag tycker bara att jag passar i klänning som sitter åt runt bysten och sen har vidd över rumpa och lår, men man blir ju så sjukt begränsad när man bara letar sånna klänningar. Jag ska också bli modigare! Kram ❤️
Oj, jag har aldrig ens reflekterat över att knän eller armbågar ”kan” bli hängiga. Eller att jag borde ha koll på när de blir det. Och att jag därför borde klä mig efter det.
Skönt!
Heja alla som tänker nytt och modigt! Är drygt 70 och har träffat en man som peppar mig att ha sköna, lite tajtare kläder trots lår och rumpa och pyttesmå bröst. Mår så bra och känner mig gladare och vackrare än någonsin 🌻🌻🌻
Vad härligt!
Jag tror man tänker mer på vilka kläder man kan ha när man inte längre är ”den unga tjejen” längre utan snarare går mot mer mot mognare kvinna och det känns som man ska vara mer ”anständig”. Och hur klär man sig då som 35 åring? Jag tycker inte längre om att ha urringning där brösten syns även om det kan vara väldigt fint och jag tror det beror på åldern till viss del. Jag gillar inte heller hur mina armar framträds i ärmlösa klänningar och linnen men jag har börjat strunta i det och klär mig i det ändå för det är skönt och härligt.
Känner igen mig i din text😊 Den där irriterande inre kritiska rösten som begränsar. Du har presenterat tre fantastiska kvinnor som inte låter skavanker o ålderstecken begränsa deras klädval https://underbaraclaras.se/2022/04/02/stil-har-ingen-alder/ Nu handlar inlägget om stil men ändå. Älskar det❤️ Bättre förebilder kan man inte ha!
Hahaha, svart sopasäck och påslakan fick mig att skratta högt!
Känner igen nojorna men är också (snart) 36 och har tre barn och känner att jag börjar hitta mig själv och min kropp igen. Så lycklig att den mår bra och har gärna glip om tillfälle ges!
Du är så otroligt bra på att sätta ord på sånt som man går och funderar över! Som 50+ har jag också valt bort allt större delar av garderoben. Borde egentligen göra mig av med massor och rensa ut alla trekantsbikinis, minikjolar, skinnjackor och tajta klänningar – men det känns så vemodigt och slutgiltigt. Usch vad deppigt det här blev, när jag egentligen bara ville säga att om några år så kommer Du att titta tillbaka på Dina bilder från den här tiden och inse att Du var 100% jättesnygg!
Exakt vad jag behövde läsa! Tog fram min kortaste kjol och nu på morgonen och ska äga den idag. Inte dra i kjolen, inte gömma mig. Bara äga.
Jag är en hyffsat glad pensionär som har följt din blogg från start. Jag har slutat att slösa tid på hur jag ser ut i olika outfits. Det finns ingen annan som bryr sig heller det är bara vi som tror det av någon anledning. Alla har det tillräckligt ”bedrövligt” med sina egna rynkiga knän och hängande armbågar och degiga glipor, dom har inte tid att kolla på andras. Sätt på dig precis vad du vill du är skitsnygg i allt, det sitter bara i ditt huvud livet är för kort för att bry sig vad andra ska tycka. Ha en toppensommar med alla dina armar och knän
Jag kan rekommendera ”dödsbädds-testet” i dessa frågor kring kropp och vem man innerst inne är eller vill vara.
Testet går till som så att man tänker sig sin sista tid i livet , kanske liggandes i en säng (känns inte så sorgligt som det låter, man kan bli riktigt upprymd).
Liggandes där går man igenom sina val man gjort i livet.. typ: ”jag visade iallafall inte mina skrynkliga armbågar” eller ”jaja, ingen såg nånsin mina åderbrock eller mitt gäddhäng, DET lyckades jag med iallafall”. Man kan även ta upp andra vittnesmål kring sånt man kämpat på med, typ ”jag skrattade iallafall aldrig för högt” eller ”jag ”lyckades iallfall med att hemlighålla min olycklig barndom”. Själv jobbar jag hårt med ”jag var iallafall väldigt sällan obekväm för någon annan”
Jättebra förslag!
Det brukar jag mest köra med min pedantiska man som är så frustrerad över städning och ordning emellanåt, men då påminner jag ibland om att det knappast är något som han ångrar på dödsbädden…att han inte la ännu mer tid och energi på städning.
Jag har faktiskt inte tänkt på att det går att använda i många sammanhang för att få in riktningen på vad som är viktigt PÅ RIKTIGT i livet och vad man vill göra eller ha mer av innan dödsbädden.
Superförslag!
Underbart skrivet Jajamensan! Försöker också tänka så ibland (även om jag tillhör gänget som inte tar på mig ett klädesplagg för det ger en utbuktning på fel ställe eller liknande), och du fångade det verkligen 🙂 Försöker även tänka på att ”om jag bara kunde insett då – för tjugo år sedan – hur fin jag var”… Lätt att vara efterklok, känns som man kommer vara det hela livet.
Ja, det här måste vi alla jobba bort (både kvinnor och män kan nog känna igen sig)! Jag känner också igen mig, men blir nu efter 40 en sån som bryr mig mindre och mindre för det går ju inte att leva så. Dölja ihjäl sig 🙈
Kämpa på Clara!
Det får väl bli lite i taget kanske som en invänjningsperiod ☺️
Jag har länge känt likadant, fast jag har vältränad normkropp, inte fött barn och ”bara” är 33. Likväl började tankarna komma. Kan man verkligen ha shorts när man är över 30? Får man verkligen ha sandaler när man har kritvita fötter och långa tår? Magtröja är väl bara för tonåringar med magrutor?
Tramsiga tankar allihop. För mig hjälpte det väldigt mycket att börja följa 59-åriga Jaqueline på instagram!
https://instagram.com/hergardengym?igshid=YmMyMTA2M2Y=
På midsommar vågade jag ha magtröja och kände mig jättefin 🙂
När man gjort den jobbiga jämförelsen med sitt snyggare jag som man inte är, så skulle man med tacksamhet kunna försöka hålla lite mer kontakt med en annan jämförelse. Minnas vägskäl där det kunde gått åt skogen, men det gjorde inte det. Vårda tacksamheten till kroppen som bär oss genom livet, för ”vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, höra böljornas brus, och kunna sjunga…” Så länge skutan kan gå, kan vara fint att nynna på.
Kram till alla!
De allra flesta människor har komplex. Oftast är de så upptagna att noja över sina egna brister så de hinner liksom inte bry sig om andras. Det brukar jag tänka på de gånger jag själv kroppsnojar. En hjälpsam tanke, för mig. Om det skulle vara så att någon mår dåligt av att se mina brister, då får de titta åt ett annat håll. Jag är inte satt här på jorden bara för att vara behaglig att titta på. 🙂
Mitt i prick! 👌
❤️
Förstår precis vad du menar. Sommaren är min värsta årstid eftersom man är så avklädd. Dallriga armar, degig mage, tjocka lår. Det finns alltid nåt att känna sig obekväm med.
Ditt inlägg och kommentarerna här fick mig dock att må bättre. Sorgligt så klart att vi är så många som har såna här tankar om vår kroppar, men ändå så skönt att veta att jag inte är själv om dem. För, om alla känner så, så är det ju med ens helt normalt. Och vad ska alla göra? Stänga in sig hela sommaren? Nej, vi får nog acceptera läget och helt enkelt skita i den där degiga magen.
Gissa att jag, precis som många andra här, har en helt vanlig kropp. Vi måste bra sluta tänka på dem som ovanliga och sämre än andras.
Det är ju sommar för fasen!
Jag förstår helt hur du resonerar, men vill gärna vända på tanken. Bara för att det är norm så behöver vi inte se på det som normalt, jag skulle istället vilja se på det som ett symptom på ett osunt och snävt ideal byggt av kultur och struktur i ett samhälle som tjänar på att kvinnor mår dåligt över sina kroppar.
Precis min tanke.
Egentligen är jag ytlig men jag vill ändå klä mig mer efter väder. Så svalt som möjligt när det är varmt tex så jag går runt i korta shorts och klänningar trots mina gropiga lår. Samma sak med mina överarmar som är som två degiga påsar. Tänker att det är så här jag ser ut, varför ska jag dölja det?
Inspirerande! Jag har också haft mycket självkritik mot min kropp på senaste tiden efter att den förändrats mycket med ålder och graviditeter. Men så var jag på stranden häromdagen med mina barn och såg de andra mammorna i min ålder som var där och insåg att ingen är ju perfekt! Enligt samhällets skönhetsnormer skulle någon vara för smal, ha för platt rumpa, någon för rund och ha för stor mage osv osv. Och inte tittar jag på någon och tänker att den personen är ful eller ”fel”. Alla bara ser ut. Varken vacker eller ful. Bara precis som de är. Gud vad det släppte mina egna komplex! Kanske kan jag också få lov att bara ”se ut” utan värderingar.
HOHOHO! Dödsbäddstestet, det var bra! Tack så mycket, det tipset ska jag verkligen tillämpa : )
Jag brukar annars tänka på en kvinna vid namn Maud som jag var lite bekant med när jag var i tidiga tjugoårsåldern och hon var runt femtio. Hon gick klädd i kortkorta shorts och tubtopp utan bh under, och hon var inte supersmal. Hon var en normal kvinna i femtioårsårsåldern med lagom ”degig” mage och jag tyckte hon var coolare än coolast! Jag hörde en annan kvinna i hennes ålder tala hånfullt om henne, hennes kropp och klädstil och jag tänkte: du är bara så ini h-vete avundsjuk!
Så var glada och stolta över er själva därute, våga klä er precis som ni vill och var förebilder för alla ungar så att de också kan älska sig själva precis som de är!
Det är vi värda!
Jag har alltid haft svårt att ha på mig korta shorts eller korta kjolar. Jag trivs liksom med att vara mer klädd, tycker inte om att känna mig för exponerad. Jag vill inte heller bära för urringat för då känner jag mig obekväm. Man är väl olika helt enkelt och jag tror att det ser bra ut om man trivs i det man har på sig. Känner man sig obekväm eller ful avspeglas väl det? Men är man avslappnad och bekväm i det man bär så märks det säkert. Bekvämlighet är viktigt för mig när det gäller kläder. Såg nyligen utställningen Katja of Sweden och fascinerades av hennes tänk kring just kvinnokläder bekvämlighet vilket jag som sagt tycker är så viktigt
Är det någon mer som blir så oerhört glad över Inge Lööks illustrerade vykort som säljs på många bokaffärer? Där två äldre kvinnor lever livet och har så roligt? De verkar inte bry sig det minsta om hur de ser ut eller om vad som må vara passande för deras ålder.
Jag skickar dem till mina väninnor (kvinnovänskap FTW!!!) och skriver ’goals’ på korten, med en hel del utropstecken!
Åh ÄLSKAR dom korten! Verkligen mitt mål för ålderdomen 😊❤❤
🙏❤️❤️
Vad jag behövde läsa det här, just idag!
Håller på att packa inför vår första badsemester efter pandemin och efter ett år som sjukskriven med utmattningssyndrom. Kroppen har… förändrats, om man nu vill vara diplomatisk. Min man påminde mig i morse dessutom om att jag börjar närma mig 40 (i nått slags bakvänt försök att säga att jag inte kan förvänta mig att se ut som en 20-åring längre) och har hittills BARA packat sopsäckar – och sandaler.
Men, nu är det jag som rotar fram de där klänningarna som ”inte passar” men som jag egentligen älskar. Och bikinin!
Jag funderar på om det blir jobbigare att åldras och bli sladdrig om man varit smal och snygg som ung? Jag upplever att det blir enklare att känna mig normal och accepterad när jag blivit lite äldre. Är 37 nu och tidigt gammal kanske med degig, hängig och dallrande kropp redan som 20-åring. Då var det hemskt men nu när mina jämngamla liksom kommer ikapp så börjar jag känna mig som en i gänget.
Ju äldre jag blir, desto mer försvinner kroppsnojor. Det enda som jag tycker jag är jobbigt med min kropp är att jag har stor byst, så pass så att jag kan ha svårt att hitta överdelar som sitter snyggt/skönt. Och så börjar det med åldern, är 53 i år, börja bli jobbigare för nacke/axlar också. Har inte haft problem tidigare eftersom jag alltid varit rätt stark (tränar mycket), men de senaste åren har jag börjat tycka det är jobbigare så kommer att göra en reduktion men måste tappa lite vikt först för att ge mig själv bästa förutsättningarna inför en operation. Sen är jag rätt OK med att åldern tar ut sin rätt på utseende, brukar tänka att om nån stör sig på mitt utseende eller vad jag har på mig får de väl för fasen titta åt ett annat håll då! Väldigt befriande!
Övade för några somrar sedan detta. Cellgifter fick mig att tappa hår gick med turban eller utan något alls istället för landstingsperuken. Fick höra att någon tyckte jag skyltade med min cancer. Fortsatte så ändå
Vad vidrigt sagt. Blir ledsen av att någon kan säga så om någon annan och hens sjukdom.
Kroppsskam-Gud förbjude!
🦋🍃💛🌿🌷🍀🐬🧡🌱
Viktig text som träffade i det jag tänkt på de senaste väldigt varma dagarna. Det är absolut dags för mig att ta fram linnen och ärmlöst igen. Dags att släppa fläskorvsarmarna fria ! /skrynklig och rynkig och degig 70+.
Hej
Är 80 och bryr mig inte längre om min mulliga kropp. Klär mig gärna i ceris och kobolt.
Har hittat modeller som döljer magen men som framhäver mina andra snygga former. Viktigt att inte klä sig i tält. En kort välklippt frisyr och ett glatt leende gör att man verkar smalare
Margareta
Tycker du ska satsa på nån färgglad Brazilian/sportig bikini som ju inte alls är ”din stil” (med de mer täckande modeller du har visat hittills), jag tror nämligen att du skulle vara skitsnygg 😍
Jag har tyvärr slösat bort mycket tid på att klä mig efter diverse normer. Jag ser tillbaka på mig själv som 20 och jag hade fantastisk Y2K-klädstil med bland annat små toppar och korta kjolar, precis som dåtidens Paris Hiltons och Britneys. Tyvärr mötte jag den hårda verkligheten när jag började på universitetet och i princip alla avfärdade mig som en bimbo. (Ni som sett när Elle börjar på Harvard i Legally Blonde kan förstå ungefär hur det såg ut, haha.) Det gör mig fortfarande ledsen och framförallt arg eftersom detta är människor som anser sig vara så fantastiskt accepterande och öppna och inte de minsta fördomsfulla. Men genom livet har jag funnit att det är just dessa som är de allra mest dömande, även om de döljer det bakom ”rätt” åsikter.
Så sakteligen började jag ändra mig, det var helt enkelt lättare så. Och när jag väl skulle ut i arbetslivet så var jag väldigt noga med att inte välja allt för ”galna” kläder.
Jag älskar fortfarande kläder och lägger mycket tid och pengar på det; så här 20 år senare. Men fasiken vad trött jag blir på mig själv när jag konstant kör mantrat ”tänk på att välja nått klassiskt, hur skulle det annars se ut!” Eller ”Är det här för flickigt eller för färgglatt eller för utmanande eller för konstigt eller TÄNK OM jag skulle springa på nån gammal klasskamrat från universitet i den här galna outfitten och personen skulle sedan nöjt tänka -Ha, tänk att hon är sig lik den där idiot-tjejen. DET ska jag genast meddela alla andra!”
Så summa summarum: jag kanske är vingklippt för livet men jag hoppas att nån som läser detta vågar klä sig PRECIS som den vill. Det finns många fantastiska plagg och klädstilar där ute som väntar på er 🙂
Amen!!!
Här har tiktok hjälp mig enormt mycket. Speciellt @thebeccamurray och @sixtine. De pratar mycket om bodyneutrality.
Jag var mer fri i hur jag klädde mig när jag var yngre (är nu 45) och klädde mig i det jag tyckte var fint. Genom livet har jag påverkats på gott och ont. Tycker överlag att det här med att ha en egen stil är svårt. Försöker nu klä mig neutralt och bekvämt för att inte väcka någon uppmärksamhet, typ jeans och stickad tröja modell större. Har inte så mycket hangups ang min kropp, men döljer den gärna för att inte få oönskad uppmärksamhet från män.
Bästa inlägget Ever!! Här kommer mitt bästa tips för att slippa noja: titta högst tre sekunder i spegeln. Gå inte in i detaljer, zomma inte in utan ut! Det funkar!
Här om dagen kom jag på mig, igen, att lägga till ytterligare en sak på listan av kroppsdelar som jag måste dölja – mina svullna anklar. Nu är det inte bara hiskeligt fula tatueringar på vänsterarmen, mina mans-vader, åderbråcken i knävecken, den putande magen efter tre barn, hängbrösten med stora vårtgårdar, min dåliga hållning och gam-nacke, celluliterna på baksidan av låren, mina stora leverfläckar på ryggen, dubbelhakan… Jag brast ut i någon sorts panik-skratt som gav en oerhört klaustrofobisk känsla då jag typ räknade på att jag eventuellt har 50 år till att leva. Att jag med andra ord ska dölja mig i 50 år till på detta sättet är ju fruktansvärt. Och till vilken nytta? Min man ser bara ett fint leende, starka armar som orkar lyfta våra tre barn, vackra bröst som är fint marmorerade av bristningar om man känner efter, en greppvänlig rumpa, två klara glada ögon, nätta fina fötter, mjuk hud att vilja röra…
Ja ni fattar. Summan av kardemumman. Fuck hjärnspöken!
Har helt tappat min stil senaste åren, från snygg hårdrockare med fixad frisyr, målade naglar och fina smycken till en alldeles för tjock mamma som endast äger tights och har håret i en ständig krisknut. Vill grina framför spegeln jämt. Känns hopplöst.
Drömmer om en makeover typ, och låta någon kunnig få klä mig efter den kroppsform jag har nu.
Så bra skrivet, Clara!! Tack♥️
Ja där fick du mig… jag har lite att fixa med. Fyller snart 60 och börjar försiktigt vänja mig vid tanken. Från att ha varit trådsmal fram till 35 är jag en rund och go tonårsmamma med 50 kg plus.
Jodå allt hänger för att inte tala om dubbelhackorna.När fick jag dem ? Ser trådsmala unga brudar på stan i 40 kg klassen.Sånt fanns knappt på 70 talet.Eller så kör man sin stil och struntar i vad andra tycker.
Känner igen mig för väl i självkritiken och begränsningarna.
Var och provade en bikini och när jag såg mig själv i spegeln i det hemska ljuset kände jag att jag nog helt skulle hoppa över att bada i år 🙈.
Trinny och Susannahs program har nog etsat sig fast i allt för många 80- och 90-talister om vad man ’borde’ och inte borde ha på sig…
Fast det här förstår inte jag: ”Unga kvinnor med rejäla lår och rumpor som har korta tighta kjolar och shorts som får mig att utbrista MUMS!!!!!”
VARFÖR ska folk visa så himla mycket hud och kroppsdetaljer?? Vare sig man är smal eller tjock, man behöver inte gå på stan eller i centrum eller på jobbet som om man vore på stranden. Det är bara osmakligt.
Jag tycker inte någon behöver visa magen förutom på badstranden, vare sig killen med sexpack eller mannen med ölmage. Inte heller tonårstjejen eller trebarnsmamman. Och jag behöver inte se högst upp på låren så man tro att intimhåren ska sticka ut osv. Och FÖR tajta kläder är inte snyggt och sannolikt inte bekvämt eller svalt heller.
Klä er smakligt och lite lagom så blir det snyggt och fräscht tycker jag. Oavsett kropp.
Tack Elin!!!!!! Håller fullständigt med dig! Varför ska kvinnor klä av sig till varje pris? Lite hänsyn och respekt inför andra människor, Tack! Vett och etikett. Alla uppskattar inte naken hud! Vistas man bland andra människor måste man visa hänsyn och klä sig anständigt
Tack, Clara, för ditt tänkvärda inlägg, och tack, alla underbara kvinnor, som kommenterar med humor, värme, pepp och klokhet. Vilken styrka det kan ligga i att vädra sina ”skamområden” och måtte vi alla få känna oss fria och glada i våra kroppar med alla egenheter.❤️
Tycker att åldrandet går i vågor. Plötsligt kommer ett nytt gäng skavanker att förhålla sig till. Och så känner man sig ful(are). Tills man accepterar dem. Och sedan kommer ett nytt gäng skavanker. Tycker att det hjälper att tänka att det är en inställning och inte någon objektiv sanning. När jag tittar på bilder av mig som ung så kan jag slås av hur fin jag var. Sett utifrån idag. Men jag tyckte även då att jag var ful, och hopplös och ägnade orimlig tid till att gömma kroppsdelar. Något jag inte kan förstå idag. Med alla de skavanker jag har idag. Antagligen kommer jag om tio år att titta på bilder av mig själv och tänka att jag var fin nu. Tyckte att det hjälpte att föda barn. Att den här kroppen trots allt skapat något så fint och fantastiskt. Det har hjälpt mig att bli lite mer vän med min kropp. Att förlåta den för skavanker. Och viktigast av allt att sluta föra krig mot kroppen.
PS. Har funderat över varför text och bild om kost och träning provocerar så mycket. (Tänker delvis på ditt kommentarsfält.) Även mig som gärna väljer bort den typen av social media. Samtidigt så följer jag en tjej som mest skriver om träning och tyngdlyftning. Det jag kommit fram till är att hennes konto präglas av så mycket kärlek till kroppen. Det gör mig inspirerad. Och glad. Även om jag aldrig skulle ägna mig åt tyngdlyftning eller är det minsta intresserad. Kroppskärlek, så himla härligt. Jämfört med motsatsen. (och då menar jag inte kärlek till träning vilket väldigt många uttrycker men det är inte samma sak)
Som mor till flera döttrar och snart 40 år så har jag ett mycket bättre förhållande till hur jag ser på mig själv än när jag var yngre. Jag har en mycket stöttande man som hjälpt mig på den vägen. Som hjälpt mig att förstå att man är fin precis som man är. Och jag tänker mycket på vad jag förmedlar till våra döttrar. Jag vill inte att de ska vara kritiska till sina kroppar. Jag vill inte att de ska tro att man måste sminka sig för att vara/ känna sig fin. Det finns så mycket härligt att uppleva i livet. Att hålla på med fåfänga bidrar inte till något positivt. Jag håller med om ”dödsbäddstestet” som nämnts tidigare! ❤️
Som mor till flera döttrar och snart 40 år så har jag ett mycket bättre förhållande till hur jag ser på mig själv än när jag var yngre. Jag har en mycket stöttande man som hjälpt mig på den vägen. Som hjälpt mig att förstå att man är fin precis som man är. Och jag tänker mycket på vad jag förmedlar till våra döttrar. Jag vill inte att de ska vara kritiska till sina kroppar. Det finns så mycket härligt att uppleva i livet. Att hålla på med fåfänga bidrar inte till något positivt. ❤️
Det som du förmedlar på bilderna i denna blogg är en stolthet över dig själv och det är bl.a. det som gör dig vacker. Du är rak i ryggen och har lite skit samma med en glimt i ögat över dig. Det är oemotståndligt och inspirerande!
Älskar att se människor föra fram sig själva just stolta oavsett ålder, kroppstyp och drag. Det är väl inte alltid så lätt och jag övar själv på det. Om det är alltigenom äkta eller inte skit samma, övning ger färdighet! Det skönaste är ändå att slippa tänka på hur ”jag tar mig ut”. Det kanske låter motsägelsefullt?Strunt samma. Jag är här och lever i min kropp och unika person. Cia, Therese och alla andra med åderbråck, hull och hår – eller utan -här är en låt för oss: Fin i bikini med Dr Kärlek
https://open.spotify.com/track/10tZablwJjnyBV8SO8lJxF?si=jbZW029HQVuIU_iARaHyZA&utm_source=copy-link
Och jag skiter i att det är en man som sjunger den, – tycker den är bra!
Det jag tycker är problematiskt med att det är så inne nu med att prata om att man kan vara snygg ”trots” massa saker eller att man ska fokusera på/ framhäva sina styrkor (utseendemässigt) är att man fortfarande lägger en värdering i utseende. Kan något vara snyggt kan annat också vara fult. Så även om man försöker fokusera på det positiva så är vi kvar i en värld där utseende kan vara mer eller mindre bra och på nått sätt är viktigt. Då finns det alltid en risk att vara/bli ful och vi lämnar också över mycket makt gällande vårt värde i saker vi inte kan påverka. Förstå mig rätt, jag är inte förskonad från att tänka på mitt utseende, men det har varit väldigt frigörande att lägga mindre och mindre vikt vid det. Vad mycket tid, pengar, energi och tankeverksamhet man kan lägga på viktigare saker!
Verkligen! Det finns så mycket annat i livet än tillfällig skönhet men det finns en stooor industri som tjänar pengar på vår osäkerhet. Vem har en chans mot den? Kanske någon som är trygg i sig själv och odlar sina olika egenskaper? Jag vet inte! Inget nytt men det kan vara värt att påminna om det ibland.
Heja och hurra för att du delar dessa tankar och insikter, men framförallt att du bestämmer dig för att göra precis tvärtemot de begränsande tankarna!
Jag blir också glad av att se att unga tjejer vågar mer idag. Att ha korta små shorts fast låren är större (jag gömde alltid mina och har fortsatt så). Eller en magkort tröja fast magen är större än kompisarnas. Min mage gömmer jag under tröjor och kollar så inte ryggvecken syns extra. Mina överarmar döljer jag sedan jag råkade se en bild på mig själv, jösses visste inte att jag var så ful och hade såna gigantiska armar. Och för att inte tala om magen och benen. Nej tänk om man skulle sluta upp med dessa dumheter och försöka acceptera sig själv istället.
Jag är 31 och har precis som du säger en mage som liknar en mjuk vetedeg. Jag hade aldrig komplex för min kropp innan jag var ~17, jag var stolt över mina kurvor och klädde mig gärna i feminina kläder, jag älskade smycken och rött läppstift och hade inga problem att gå i bikini. Det var någon gång under gymnasietiden som jag fick en välmenande kommentarer från en lärare, som hävdade att jag gjorde mig själv till ett sexobjekt. Att killarna glodde efter mig och att tjejerna blev illa till mods av att jag ”bjöd ut mig” på det sättet. Hen hävdade att om man var sådär ”rund” som jag var, var det bättre att inte framhäva sin kropp utan att lämna det till tjejerna med smalare kroppsbyggnad. Att personer med min kroppstyp gör bäst i att inte klä sig i figurnära blusar eller tajta jeans, och helst inte ljusa färger heller eftersom ”man ser tjockare ut” i såna.
Jag kan säga att det gjorde ont. Jag hade aldrig tänkt att någon kunde se på mig med sådana ögon. Och för att få det sagt; jag klädde mig inte smaklöst eller opassande. Jag klädde mig i kläder som satt fint och visade kroppens konturer, men jag visade aldrig mycket hud och jag tog hellre någon storlek större än att pressa ner min kurviga kropp i för trånga kläder.
Jag hoppade av gymnasiet (inte pga kommentareren, utan flera olika anledningar) men det tog många år innan jag vågade gå tillbaka till min gamla klädstil som jag älskade. Och att slippa skämmas över den kropp jag egentligen älskade, men jag fått nedvärderad till ett sexobjekt av en person jag var i beroendeposition till.
Och nu, nästan 15 år senare, inser jag att det aldrig var något fel på vare sig min kropp eller min klädstil. Det var något allvarligt fel på de personer som tyckte de hade rätt att nedvärdera mig pga min kropp.
Och trots att jag väger rejält mycket mer nu än när jag var 17 (och således har ännu större bröst, rumpa, höfter, lår och mjuk mage) så har jag spenderat sommaren i kortkorta kjolar, shorts, utsvängda leggings (utan något som täcker min breda bak), magtröjor, linne utan bh under. Och vit bikini med pushup, när jag ville ha variation från den illröda pinup-baddräkt jag annars har.
Att döma av senare inlägg så nailade du den här utmaningen, Clara 🙂 Och som många skriver, att släppa de här nojorna är en träningssak som kommer lättare med åldern när man mer och mer struntar i vad folk tycker om en. Sedan kan jag i och för sig tänka mig att det tillkommer en extra dimension när man är offentlig som du. Men jag vill bara tacka för att du lyfte detta och för de fina bilderna och betraktelserna på din nya stil som du delat med dig av i sommar!
Vill också tillägga att det inte bara är unga tjejer och tonåringar som är frimodiga när det kommer till klädsel numera. Det finns många fantastiska kvinnor i högre ålder som aktivt bekämpar ålderstabun och stigman kring kvinnors klädsel. Och inte bara det, utan också att kvinnor ska kunna ha långt hår högt upp i åldrarna utan att det ska kommenteras om det. Vi är ju vackra hela livet och en av glädjeämnena med att ha en fysisk kropp är att klä den i det vi trivs i. <3
Tack för din komentar. Den gör mig väldigt glad! Och ja – jag håller med dig om alla fantastisk äldre kvinnor. Blir så peppad!
Jag är 51 år och sörjer mitt utseende. Saknar hur jag såg ut bara för tio år sen. Det har gått utför så fort de senaste åren och jag tror att det är klimakteriet som gör det.
Var rätt nöjd med mitt ansikte förr i världen. Jag FANNS. Nu är jag osynlig. Går omkring som ett spöke på stan utan att folk ser mig i ögonen.
De sista dagen åren har jag blivit så ful. Rynkor under ögonen, som även har blivit hålögda. Det är som djupa hål under dem. Rynkor också i pannan och häng under munnen. Dubbelhaka i profil. Jag har också gått upp i vikt och fått gamnacke. Armarna är slappa och fula. Tycker inte att jag är fin alls och avskyr att se mig själv i skyltfönster, i provrum eller på kort.
Håller dock med dig om det du skriver. Jag dömer inte andra på det viset som jag dömer mig själv. Tycker absolut inte att andra människor är fula för att de har rynkor eller häng här och där. Men mig själv känner jag så inför.
Vill se ut som jag gjorde förr. Vill se mig i spegeln och känna igen mig själv. Jag vill se ut som jag känner mig inuti.