Bloggläsaren Elsa gav mig åtta frågor att svara på. Klart jag vill göra det!
1. Vilken typ av bok läser du helst, beror det på humör?
Det beror väldigt mycket på humör. Jag är lättpåverkad och vill ju inte bli sänkt av en sorglig eller otäck bok om jag råkar vara glad men skör. Av den anledningen gillar jag att läsa om mina gamla favoritböcker. För då vet jag på förhand vilken känsla de har och kan välja dem ungefär som jag väljer att umgås med en vån.
2. Senaste bra film du sett?
Det står helt still i mitt huvud. Ser inga filmer eller serier alls just nu. Eller det blir i alla fall oerhört sporadiskt. Senaste film jag såg var Notting Hill för att jag ville ha något tryggt att se på som inte skulle trigga jobbiga känslor.
3. Vilken karaktär speglar dig bäst i Nalle Puh?
Utåt sett Ru men på insidan ganska ofta Nasse
4. Om du skulle (tvingas) bo någon annanstans, var skulle det bli?
I mitt fritidshus. Och det skulle inte ens behövas tvång för den saken! Jag drömde som liten om att bo där och tänker att jag i takt med att barnen blir större och mer självgående kommer spendera längre perioder där.
5. Vilka är dina favoritprogram på P1?
Allvarligt talat, Radiopsykologen, Medierna och Vinterpratarna.
6. Om du varit ett djur, en frukt och ett köksredskap – vilka skulle spegla dig bäst?
Djur: Katt. En elitistisk ensamvarg som bara gillar sällskap om hen får välja det själv.
Frukt: Passionsfrukt. Sötsyrligt inkråm med tuggmotstånd! Ett yttre som rynkas med tiden.
Köksredskap: Ett rivjärn. Hjälpsamt – men akta fingrarna!
7. Hur ser en riktigt dålig helgmorgon ut för dig?
Alla går runt och är irriterade, finns ingen god frukost hemma, köket är stökigt och äckligt och man känner sig lågväxlad, har noll energi och saknar planer inför dagen. Hu!
8. Om du skulle få ta över en egenskap som din bästa vän har, vilken skulle det bli?
Skulle välja att ta min vän Elinas totala oförmåga att någonsin vara någon annat än sig själv. Hon är (nästan) exakt likadan i alla sammanhang och det finns något så kompromisslöst och djärvt i det. Själv har jag genom åren alltid varit något av en kameleont som anpassat mig och därmed passat in i många olika sammanhang. Men nu övar jag på att sluta vara det. Bland annat genom att föra samman människor från olika sammanhang i mitt liv (olika kompisgäng, familj, släkt, grannar etc) på tex middag eller fest och öva på att låta alla mina jag smälta samman. Att få existera precis som jag är utan anpassning. Känner att jag behöver skriva mer om det här för det här är en ganska stor grej för mig som jag tänkt mycket på.
20 svar
Åh, blir så nyfiken på vilka dina andra jag är! Vore kul om du ville skriva mer om det någon gång. Själv vill jag ta död på mitt jante-jag, att inte stå för min kompetens och mitt omdöme av rädsla att verka självgod.
Väldigt intressant sista punkt, för jag är precis som du beskriver. Anpassar mig så mkt till andra, förstår inte hur man annars ska göra? Men irriterar mig på att folk runt mig inte gör det, för då måste ju jag anpassa mig till alla andra ständigt. Det “sociala ansvaret”, som jag i rakt nedstigande led fostrats in i.
Sen hänger det säkert ihop med en förmåga att läsa av läget och skapa trivsel runt sig. Så det är väl egentligen en fin egenskap, att få andra att trivas med en. Men samtidigt kan det ju vara väldigt krävande, att känna det behovet att anpassa sig. Och visst vore det lättare att inte göra så kanske, att öva in ett annat förhållningssätt. Många tankar samtidigt nu…
Blir intressant att läsa mer om!
Jag tänker att många vinner på att bara vara sig själva och inte försöka pleasa andra i sociala sammanhang. Jag har en en nära släkting i släkten jag är ingift i som ofta eller nästan alltid känner som jag förstår det liknande ansvarskänslor som dig att anpassa sig etc och jag som själv inte gör det stör mig oerhört på att hon inte tillåter sig att vara sig själv. Det blir liksom lite platoniskt och inte riktigt äkta, då kan jag istället bli tvärt om och provocera för att jag vill få fram en reaktion av något slag istället för bara trivsel. Jag tycker det är trevligt att diskutera etc men det är svårt med någon som inte vågar visa sina åsikter i rädsla för att säga något någon annan inte gillar.
Så ett långt svar men kort sagt, våga vara dig själv utan att försöka skapa trivsel annat än att landa i känslan att det nog är rätt trevligt att umgås med dig för den du är!
Det vet jag att jag är, det handlar inte om mig, mer om sammanhanget. Att jag gärna vill få folk att trivas, tex om de inte träffats innan, om nån verkar utanför osv.
Kan inte alls förstå hur du i en sådan situation istället försöker göra motsatsen? Att försöka skapa dålig stämning för att du är irriterad på någon som försöker få övriga att trivas? Det låter ändå som att du gör det av något slags gott skäl, för att den andra personen ska släppa loss och slippa ansvaret. Tror dock att det får precis motsatt effekt. Om du istället försökte göra mer som henne kanske hon skulle kunna slappna av mer, när hon inte känner sig ensam om det ansvaret? Intressant ändå att höra din synvinkel, kanske för att vi tänker helt olika.
Spännande med dina andra jag, vill också höra mer om resan mot att dina jag ge smälta samman!
Vore också kul med fler frågestunder! Jag är själv lite nyfiken på om ni som familj har det så harmoniskt som det ser ut, undrar mamman med som har barn med just nu ständiga syskonkonflikter… tips på vad som hjälper er att få harmoni i familjen? Undrar också hur ni gör med skärmtid för barnen och hur du/ni som föräldrar får in återhämtning under sommarlovet och mycket mer!
En sak som jag länge varit lite nyfiken på också, men är risk för att frågan ska uppfattas fel, för den är verkligen inte menad som kritik. Tycker att du ofta har så spännande och väl genomtänkta reflektioner, så vore spännande att ta del av dem även kring det här. Jag läser din blogg ofta och uppskattar den väldigt mycket, men ibland slår mig tanken om den välklädda, framgångsrika, vältränade och bullbakande supermamman med ett fantastiskt hem spär på kraven på mig som kvinna och mamma. (Och ja, givetsvis kan jag välja att inte läsa den om den påverkar mig negativt, och det skulle jag upplevde att det negativa övervägde, men jag finner den så inspirerande!) Du har ju själv varit utmattad, har du reflekterat över hur ditt innehåll kan påverkar kraven som andra kvinnor ställer på sig själva?
Tycker inte riktigt att det är den bilden som förmedlas här? Tycker att den här bloggen är så ärlig, även med det som inte flyter på bra. När träningen inte blir av, när det är kaos i hemmet, när barnen målar på väggen eller när man inte orkar ha tålamod med dom osv. Det gör att jag sällan känner någon press av att läsa här, tvärtom, det är lite som när en kompis berättar för en om saker i livet, både jobbigt och bra. Att man liksom förenas i att även andra har jobbiga dagar med sina barn, stökigt hemma osv.
Jämför man med andra bloggar så är ju den här väldigt ärlig.
Kan istället bli tokig på alla Instagram-konton nu där verkligen allt är perfekt i black mist-filter, vackra hem och liv som man vet bara är på ytan. Det stressar mer, så därför är jag inte på Instagram. Tycker det är en låtsasvärld.
Här inne mår man liksom bara bra istället.
Helt enig med LL. Det er en fin mix av det som er vellykket og bra, og det som « går åt skogen», presis som i det virkelige livet for «vanlige» folk. Og så tror jeg Clara har en god evne til å trekke fram de fine øyeblikkene og la dem skinne. Nesten uansett hvor slitsom eller kaotisk en dag, en situasjon, en epoke er, finnes det gylne øyeblikk , og Clara er god på å gi dem fokus. Uten at det på noen måte er falskt eller uekte.
Boktips Slutet av Mats Strandberg en bok för ungdomar men jösses så bra, mitt hjärta…aj aj ok en sak till finns en app Cinaenisterna (tror jag det är…) gratis, finns filmen Language lessons puhhh hahahah hoppas du tycker om! Kram Tove
Ser fram emot att läsa dina resonemang om att sluta vara dina olika jag (då jag är exakt likadan)!
Läser gärna mer om ditt resonemang kring ”dina andra jag”. Något jag själv funderar en del kring. Alltid intressant att ta del av andras tankar och funderingar.
Jag tycker att författaren Åsa Larsson har formulerat det bra när hon skriver/pratar om sina “delpersonligheter”. Har mest sett det på hennes insta och hon var inne på det i sitt Vinterprat (?) men skulle gärna se henne utveckla det mer.
Ta gärna upp det där sista igen.
Jag har också svårt att blanda folk ,tycker det är krävande och obehagligt på något vis.
Man har ju olika roller eller relationer till alla och är rädd för att råka såra någon genom att visa att en vän inte är den enda/”bästa” eller att inte räcka till för alla .
Och så vill jag nog ha de olika relationerna för mig själv.
Bjuder alltid in små sällskap i taget då det blir mer intimt med tid för lite djupare samtal.
Har inte kunnat bjuda in till varken stort bröllop eller stor fest pga detta. Men om det är ett problem vet jag inte snarare en kompromiss.
Vad intressant att läsa det här perspektivet. Tack för det! Jag gillar att blanda alla jag känner och har aldrig riktigt förstår varför alla inte håller med. Men nu börjar jag förstå lite mer.
Hej Clara !
Får jag ställa en fråga också , det handlar om småbyxor som min mormor sa
Jag blir så led på att nästan alla småbyxor inte sitter bra åker hit och dit där man verkligen inte vill ha dem
I ett tidigare inlägg nämnde du rejäla under
Kan du väcka denna fråga, igen det skulle vara så intressant att höra hur andra löst detta
Tack på förhand !
//Lea
Åh, småbyxor!!!!! Det uttrycket har inte jag hört sen min mormor levde! ♥️
Tycker att det där med att vara sig själv kommer och inte anpassa sig så mkt kommer med åldern. Runt 30 hade jag liknande funderingar kring det som du skriver om. Jag tycker att det kommit naturligt utan ngn större ansträgning. Ju äldre jag blivit desto mer struntar jag i vad andra tycker och jag har också blivit tryggare i mig själv genom erfarenhet. Man får ju mer och mer erfarenhet av olika typer av människor, på gott och ont, som tvingar en till gränssättning och val kring vilka relationer man vill ha vilket jag tycker banat väg för att reducera graden av anpassning och i mitt fall No More Fucks To Give. Jag är nu 45 och upplever att jag är samma person i de flesta sammanhang.
Alltså jag är en ganska känslig kvinna. Och har så svårt för konflikter. Sedan har Stockholm blivit mycket tuffare. Skulle vilja nystarta men har lite funderingar. Vill bara skriva att jag gillar när du berättar om dina känslor Ha en fortsatt fin sommar. kram. 😊
Intressant det där sista. Fick höra häromdagen från två goda vänner till mig och min man att “du är alltid dig själv”. Sagt i positiv mening. Min man instämde och tillade att “Du har alltid gått din egen väg”.
Har aldrig riktigt reflekterat över detta förrän nu.
Kan liksom inte kompromissa med hur jag är i grunden; tämligen ointresserad av hus och hem, kläder, odling mm men med ett stort behov av utevistelse i alla väder och helst av allt på dom fria vidderna. Fjällen, havet.
Känner mig ibland helt obekväm med resten av mänskligheten, men då får det vara så😉
Men så intressant! Mitt smeknamn är kameleont, och det har varit det på gott och ont under hela livet. Men det kostar på att passa in överallt och har nu resulterat i en bristande ork på att anpassa mig. När jag nu närmar mig 40 så känner jag mer och mer att jag inte riktigt vet vad som är mitt mest sanna jag. Lägg då till att jag arbetar som samtalsbehandlare och hjälper andra att finna sin inre kompass🙃 Min egna kompass snurrar hejvilt.
Jag har kommit fram till att jag behöver tänka mycket back to basics och att vara jag utifrån mina värderingar. Dessutom tror jag att mitt kameleontbeteende grundar sig i en otrygg anknytning. Men nog pladdrat, ville bara lyfta att jag tyckte det var så oerhört intressant att någon annan klädde mina funderingar i ord. Så gärna mer på detta tema, om du vill dela med dig🦋
Jeg jobbet også masse med å være mer meg selv for noen år siden, og fikk også så mye drahjelp av å samle ulike folk – og å være sammen med folk selv når jeg ikke var på topp: )
Jeg syntes også det var nyttig å kjenne etter når jeg tilpasset meg om hvorfor jeg gjorde det – om det var fordi jeg følte at situasjonen krevde det, at jeg tenkte relasjonen ikke ville tåle at jeg var meg selv, eller om det var noe annet som lå under. Ganske ofte var det fordi jeg tenkte at jeg liksom måtte tilpasse meg for at vennskapet skulle bli tettere eller middagen morsommere, og det viste seg å være en gigantisk feilslutning – tvert i mot er alt bedre nå som jeg er mer autentisk. Mener selvsagt ikke at jeg ikke lenger tar hensyn, men at jeg stoler mer på at relasjonene til folk rundt meg tåler hele meg: )