Jag är tydligen en person som behöver mina rutiner för att få styr på någonting alls här i livet. När jag är ledig har jag svårt att få till min träning, få till en vettig kost och inte minst få till mitt nyårslöfte om att läsa minst 20 minuter varje kväll. För medan andra använder semestern till att plöja böcker har jag knappt fått ihop två titlar. Har varit så trött på kvällarna att jag somnat innan jag ens hunnit öppna någon bok. Och på dagarna har jag inte haft mycket läsro. Endast två böcker på tre månader har jag hunnit med att läsa. Men nu när jag är tillbaka i rutinerna har läsningen kommit igång igen.

Pose med badkars-bucklig pocketbok

Vad jag läste i juni, juli och augusti

Jag for ner till bror och Jag for upp med mor är de två första delarna i Karin Smirnoffs triologi om Jana Kippo. Jag och syrran gav farsan alla tre böckerna när han fyllde år och nu fick jag låna dem av honom.

Jag har hört så mycket om dessa böcker och därför känt mig väldigt nyfiken. När någonting utspelar sig i ens geografiska närhet finns det alltid både en kittling och en oro i läsningen. En kittling att man ska känna igen sig – men en oro för att man ska upptäcka hålen i väven. När det kommer för nära blir det ju så lätt att genomskåda.

Min första tanke när jag började läsa var att det är så skönt med ett språk och en dialekt man känner igen. Sättet att vränga orden, säga meningar till hälften och sedan låta dem hänga oavslutade i luften. Sättet att uttala någons namn utan att ta uppehåll för att andas eller för att markera tyngden i namnet. Smirnoff skriver på det sätt jag hört talas hela min barndom men nästan aldrig sett i skrift. I alla fall inte i nyutgiven litteratur – någonting liknande återfinns finns ju annars i viss mån både hos Sara Lidman och Torgny Lindgren.

Böckerna är nattsvarta och fängslande och jag läser med en klump i magen. Vad ska hända? När kommer det onda ske? Men det onda har redan skett – det förstår man ju längre man läser. Och det hänger tungt över sidorna. Jag slukade Jag for ner till bror på bara någon dag men fick sedan ta ett flera veckor lång uppehåll innan jag orkade läsa Jag for upp med mor. Jag började nämligen läsa den en sen kväll och sedan fick jag en natt med mardrömmar och ångest då jag bara låg och vred mig.

Jag tycker mycket om böckerna men nu efter andra delen känner jag mig också mätt. Mätt på vältrandet i övergrepp, misär och olycka. Mätt på att allting är så fruktansvärt mörkt. Jag längtar efter lättare, mjuka penseldrag och mindre frossande i det otäcka. Jakob sa att jag med den känslan nog inte borde läsa Karin Smirnoffs Sockerormen – som han menar är ännu värre. Men jag ska i alla fall läsa Sen for jag hem igen som är sista delen i den här triologin om Jana. Tror dock jag ska smyga in något lite lättsammare och gladare däremellan. För att skydda min nattsömn.

Så spännande förresten att Smirnoff ska skriva de nya böckerna i Milleniumserien. Jag tror att hon kommer passa perfekt för det uppdraget!