Vissa höstmorgnar är vår gård som en ö i ett hav.

Dimman ligger så tät och mjölkig att man knappt ser någonting.

Inte mig emot. Det räcker gott med det som är närmast.

Växtligheten sjunger verkligen på sista versen.

Det är som att all ork för att sköta min trädgård tar slut i augusti.

Då lever den bara på gamla meriter.

Och jag vill inte höra något gnäll och tjat ifrån den.

Snart, om jag orkar, ska jag rafsa bort de döda sommarblommorna och istället göra höstfint.

Tacksam för allt som mina luktärter, dahlior och rosenskäror gett mig denna säsong.

Och för alla buskar, träd och häckar som lummat till sig något otroligt och gör gården så inbäddad och mysig.

Stockrosorna som bara ger och ger

Det gula som börjat vissna men som sett på lite avstånd fortfarande lyser som solsken.

Älskar mina riddarsporrar

All höstflox – eller höstsyrén som Linné också kallade den.

Och min veranda som låter mig njuta av trädgården även när det börjar bli kallare.