När jag var liten hade mamma hade en riktig analog systemkamera, med massa rattar och film man skulle framkalla i mörkerrum. Hon var rätt duktig på att fota. Hade känsla för komposition och sånt där.

Att ta bilder har alltid fascinerat mig, men teknikfientlig som jag är har jag aldrig lärt mig mer än jag behövt kunna i stunden. Och mitt ointresse för att diskutera bländartal, utrustning och slutartid har gjort att jag drar mig för att kalla mig fotograf. Trots att det knappast är en skyddad titel och trots att mina bilder finns i böcker som givits ut i många, många länder runtom i världen.

I början av mitt bloggande kunde jag absolut ingenting om fotograferande. Oftast var det ren tur om bilden i slutändan gick att använda. Tack och lov kunde ingen annan heller fota – så det gick jämnt ut.

I början syntes det knappast heller några andra människor på min blogg. Det var bara jag på bilderna. På gryniga, gula och pyttesmå foton. Idag älskar jag däremot att fota levande ting. Det är nog barnen som har lärt mig det och om tränat upp mitt öga. Ibland ligger vi och läser i mitt bloggarkiv ihop och barnen säger fascinerat

-Mamma tänk att du har dokumenterat hela vår barndom? Och då blir jag så glad. För kanske hade jag fotat vår vardag ändå. Men aldrig så här mycket om jag inte haft någonstans att publicera det. Och precis som mitt skrivande har utvecklats av att bli läst – har mitt fotograferande utvecklats av att bli beskådat.

En av de finaste sakerna med att fotografera människor är att jag får se hur vackra de verkligen är. När jag kommer hem och tömmer minneskortet och betraktar människorna igen. Fångade i stunden i ett skratt eller en allvarlig min. Dynamiken, blickarna, samspelet och hållningen. Då tänker jag det: människor är så vackra. Om de bara visste!

Min bästis Elina går igenom hur pojkarnas barnvälsignelse ska gå till.

En särdeles nöjd gosse inne i Nils Karlsson Pysslings hus i Vimmerby.

Samling på trappan, med kyrkfika efter en gudstjänst.

Ett födelsedagsbarn gör en födelsedagsönskan

Det allra sista poddavsnittet som jag och Erica spelade in. Vid den lilla tjärnen, omsvärmad av myggor en ljummen kväll i juni. Vi kände både lättnad och vemod.

Vild lek på vår gård

Moster Anna med barnen på en öde strand.

På en cykeltur runt byn klev jag av och kliade mulen på några kvigor och kalvar.

Matlagskaoset fångat i en enda bild. Minerna, armarna, de matta men nöjda föräldrar som lyckats baxa ut ungarna på utflykt.

Kvällsfriden när kusinerna byggt en koja och fastnat i leken. Inget bråk. Lugnt och fint.

Blöta solbrända pojkar på väg hem efter ett sent kvällsbad.

Nybliven trebarnsfar

Ungskock i full galopp på midsommarafton.

Min farmor Bedas hus – rena Villa Villerkulla. Lampskärm på huvudet och ingen ordning på allting.

Hjortronplock som gör en trött.

Leka tagen på gräsmattan.

En bomb från bryggan.

Skolavslutningens frihet. Försvinna upp i en trädkrona, bort från unghopen och alla föräldrarna.

Att äntligen våga språnget

Att få avbildas utan att vara dekorativ. En bak rakt i vädret, i en lång rad av purpurkål.

Nyfikna mjölkkor

Bestigningen av ett berg

Sommarregnens tristess och leda

Arbetssamma nävar som tar sig en paus

Lingonplockning i september.

Och oviljan att använda vantar

Här visas ingen nåd för förrädare och skurkar

Första återseendet efter covid

Julaftonens anspänning som gör en tvååring helt utmattad.

I full karriär hemåt – för att undkomma myggattacken efter ett kvällsbadet.

Att fånga och bevara en skärva av det levande