Destruktivt leverne kan förstås ge starka dopaminkickar. Men jädrar vad jag också kickar på att ta hand om mig själv och göra bra saker för min hälsa!

Som den senaste veckan, när jag har somnat vid tio på kvällarna och sovit till sex-sju på morgonen. I snitt nio timmar per natt. Det är nästan tre timmar längre än jag vanligtvis snittar. Och sömnbristen är nog min största hälsofiende. Den försämrar mitt immunförsvar, minskar orken att träna och prestationen under själva träningen. Sömnbristen minskar dessutom effektiviteten under min arbetsdag och gör mig mer sugen på snabba kolhydrater. Men det allra värsta är att den gör mig mer mottaglig för ångesttankar och oro.

Men den senaste veckan har jag alltså sovit många, långa nätter på rad. Fattar inte riktigt vad som hänt? Men plötsligt bara tröttnade jag på mitt nattsuddande och bestämde mig för att försöka vara lite snäll med mig själv. Hjälpa mig till mindre hemska mornar då jag annars alltid är så dödens trött.

Kanske är det en kombination av en massa olika faktorer som samverkat till en vecka av god sömn? Som att jag dricker mycket mindre kaffe efter förkylningen. Att jag jobbar väldigt hårt med min hjärna på dagarna – men också prioriterar att träna i dagsljus. Att jag har blott sjutton grader i sovrummet och försöker hålla efter, städa och se till att det ser trevligt ut när jag ska gå och lägga mig. Jag försöker också att inte träna eller promenera allt för sent på kvällen – och när jag väl lägger mig så sprayar jag min kudde med en lavendelmist från Body Shop. Den gör mig sömnig. Men kanske är det mest en betingad reflex och inte så mycket lavendelns effekt? Dessutom längtar jag efter min Virginia Woolf-bok varje kväll och skyndar mig i säng för att hinna läsa. Men den är ganska tung, så efter ungefär två sidor börjar raderna dansa framför ögonen och jag måste akut släcka och somna.

Varje natt vid fyratiden när jag fått mina sex timmar sömn, har jag vaknat till och trott att det är morgon. Förvirrad har jag fått inse att det är flera timmar kvar och att jag ska somna om. När jag inte kunnat somna om direkt och tankarna har börjat mala har jag förbjudit mig att ta fram telefonen. Istället läser jag en stund. Och oftast sover jag igen inom en kvart. Och när klockan väl ringer vid sju vaknar jag snabbt och är på benen, utan att behöver snooza.

Fattar faktiskt ingenting för det här är så otypiskt mig? Men fasen så bra det känns att sova! Och fasen vad jag kickar på att försöka göra snälla saker mot mig själv och märka att det har effekt.