Precis när vi skildes åt vid skolgården imorse vände sig Folke om och ropade till mig

-Mamma, det luktar vår idag!

Och det gör det. Kring nollan ute, klarblå himmel och den där doften av smältande snö. Efter att jag lämnat Ulf snörade jag på mig pjäxorna och tog en tur i skidspåret. Behöver bottna dagen med rörelse när jag ska sitta still så mycket som jag gör när jag skriver bok. Det ger mig skrivro.

Jag drömde om mormor och morfar inatt. Och om min mamma och farbror Lars. Och jag kände mig egendomligt ömhudad när jag vaknade – med tårarna precis innanför ögonlocken. När jag skidade iväg i skogen och skrämde upp några rådjur längs spåret rann tårarna. Tänk att jag får finnas till och vakna en februaridag när det är soligt och doftar smältsnö. Tänk att jag får vara frisk och åka skidor. Tänk att jag får se fram emot en vår och våga tro att den blir bra. Tänk att jag får leva.