Jag satt och skrev hela dagen igår och när klockan visade fem hade jag knappt fått ihop 5000 steg. Ont i axlarna hade jag också och en obestämd känsla av rastlöshet i kroppen. Så jag drog iväg ett sms till min vän Elina och frågade om hon ville gå en promenad med mig på kvällen. Hon sa ja.

Men när klockan närmade sig sju på kvällen låg jag under täcket med Ulf som höll på att somna. Jag såg det blåsa upp och vräka ner utanför fönstret och började ångra min dumma förfrågan. Kunde jag inte slippa ifrån på något sätt?

Men gjort är gjort och sagt är sagt och klockan sju stod jag redo i hallen med dunjacka, reflexväst och pannlampa med en exalterad Essa kring fötterna. Och väl ute kändes det inte så farligt. Och när Elina ringde upp försvann alla tankar på vädret för vi hade så mycket att säga. Och efter att jag gått den sträcka som jag hade planerat hade vi fortfarande intressanta saker att avhandla. Så då fortsatte jag att gå. Stegräknaren visade 14 000 steg när jag kom in igen, svettdoftande och blöt av snö.

Och vi hejade på varandra i telefonen och sa att vi var så duktiga mammor och snälla med oss själva som pallrat oss ut och gjort våran stupid mental health walk trots inre och yttre motstånd. Och så konstaterade vi att:

  1. Man kan inte låta vädret bestämma när man ska gå ut. För då får man mest vara inne.
  2. Det behöver inte kännas roligt eller skönt. Man kan gå ändå.
  3. Man orkar alltid en promenad om man bara gör den lagom. Ibland är lagom en sväng runt sitt eget hus, eller till brevlådan tur och retur. Ibland är lagom en mil i skogsterräng.
  4. Man ångrar aldrig en promenad. (Ej heller ett bad, men det är en separat historia. Och där vågar jag inte lova att Elina skulle hålla med mig).

Ps. Man måste inte heller räkna steg. Jag älskar dock att räkna, logga, hålla koll och dokumentera (är ju en natural born-bloggare ) så det peppar mig. Peppar det inte dig så strunta för guds skull i det!

Här finns ett inlägg om hur jag nöter ihop till mina 10 000 steg