
Jag satt och skrev hela dagen igår och när klockan visade fem hade jag knappt fått ihop 5000 steg. Ont i axlarna hade jag också och en obestämd känsla av rastlöshet i kroppen. Så jag drog iväg ett sms till min vän Elina och frågade om hon ville gå en promenad med mig på kvällen. Hon sa ja.
Men när klockan närmade sig sju på kvällen låg jag under täcket med Ulf som höll på att somna. Jag såg det blåsa upp och vräka ner utanför fönstret och började ångra min dumma förfrågan. Kunde jag inte slippa ifrån på något sätt?
Men gjort är gjort och sagt är sagt och klockan sju stod jag redo i hallen med dunjacka, reflexväst och pannlampa med en exalterad Essa kring fötterna. Och väl ute kändes det inte så farligt. Och när Elina ringde upp försvann alla tankar på vädret för vi hade så mycket att säga. Och efter att jag gått den sträcka som jag hade planerat hade vi fortfarande intressanta saker att avhandla. Så då fortsatte jag att gå. Stegräknaren visade 14 000 steg när jag kom in igen, svettdoftande och blöt av snö.
Och vi hejade på varandra i telefonen och sa att vi var så duktiga mammor och snälla med oss själva som pallrat oss ut och gjort våran stupid mental health walk trots inre och yttre motstånd. Och så konstaterade vi att:
- Man kan inte låta vädret bestämma när man ska gå ut. För då får man mest vara inne.
- Det behöver inte kännas roligt eller skönt. Man kan gå ändå.
- Man orkar alltid en promenad om man bara gör den lagom. Ibland är lagom en sväng runt sitt eget hus, eller till brevlådan tur och retur. Ibland är lagom en mil i skogsterräng.
- Man ångrar aldrig en promenad. (Ej heller ett bad, men det är en separat historia. Och där vågar jag inte lova att Elina skulle hålla med mig).
Ps. Man måste inte heller räkna steg. Jag älskar dock att räkna, logga, hålla koll och dokumentera (är ju en natural born-bloggare ) så det peppar mig. Peppar det inte dig så strunta för guds skull i det!
Här finns ett inlägg om hur jag nöter ihop till mina 10 000 steg
33 svar
Så klokt det där med att det måste inte vara roligt eller skönt. Det är samma sak med träning. Det är något man bara gör ändå för att man kommer må bra av det i slutändan.
Jag vet! Och det häftiga jag upptäckt är att precis som man ”alltid orkar en promenad” så orkar man alltid träning. Bara man anpassar sig efter dagsformen (gäller såklart inte om man verkligen är sjuk). Det är helt mind blowing för mig som alltid känt efter så mycket innan träning och letat anledningar till att slippa
Igår hade jag mensvärk till exempel, men då var jag redan ombytt och klar så då tränade jag i alla fall och märkte att träningen hjälpte mig!
Helt sant! Ibland är det bara att göra för att märka hur bra man mår av det!
Vädret är alltid värre när man är inne. När man väl kommer ut är det värt det.
Så sant!
Verkligen! Ska komma ihåg just de orden. För precis så är det. Oftast blir man positivt överraskad när man kommer ut
Grymt bra! När jag har svårt att ta mig för dagens träning så brukar jag intala mig själv att det får duga med ett jättekort pass/runda. Sedan när jag väl börjat så slår min hjärna om och tänker att det är ju lika bra att köra på ett långt pass när jag ändå satt igång. Så knäppt, men samma visa varje pass.
Så är det, exakt. Äh jag behöver bara springa till eken och tillbaka. Där är eken. Nä men jag springer lite till. Vips blev 3 km 7 km. Det är,väl bara vårt system som försöker få oss att stanna hemma och spara kalorier istället.
Verkligen bra tips!
Jag tror att punkt nr 2 är avgörande: det är så mycket i livet (men inte allt!) som blir lättare så fort man har lärt sig att plocka bort sin egen värdering och sitt ego ur ekvationen.
VERKLIGEN! En sån viktig insikt
Hur pratar ni när ni går? Airpods, hörlurar, med telefonen i handen? Älskar att prata i telefon under promenader, men tycker ofta att ljudet är en utmaning, särskilt vid dåligt väder! 🙈🙈🤪
tänkte samma
Jag använder airpods! Älskar mina. Igår hörde jag tydligen helt okej trots mössa och dunkappans luva över öronen
Kvällspromenaderna är de bästa tycker jag. Lungt och skönt och så sover man gott sen. Hinner inte alltid, men det är ett bra sätt Tänker ibland jag att jag skulle vilja ha en hund så att det är lättare att komma ut.
Tack för peppen!
Oj, såg att mitt svar blev lite kapat. Vad jag ville säga är att jag inte alltid hinner med kvällspromenaderna, men att det är ett bra sätt för mig att rensa tankarna.
ja, man sover sällan så gott som efter en kvällspromenad!
Man ångrar aldrig en promenad. Hur starkt motståndet än är innan så är det alltid värt det. När jag kämpar med mig själv och försöker ”slippa undan” så tänker jag på hunden. Hon måste ju få komma ut! Jag har egentligen ingen hund. Men det låtsas ha inte om 😁.
😂❤️
Vill du sänka ribban ytterligare så är ett bra knep att ”bara gå ut i hallen och ta på dig skorna”.
När du väl har tagit på dig skorna kan du lika gärna gå ut en liten sväng. Det är mycket lättare att gå ut om du ändå har klätt på dig.
Jag avskyr att promenera när väglaget är dåligt. Att gå och vara rädd för att halka, kolla varje steg man tar osv. Så så länge det är barmark så promenerar maken och jag ofta. Men vintermånaderna med isiga Stockholmsgator, väldigt lite…
Dubbade skor har räddat mig många gånger! Dyra i inköp, men de används bara vid ishalka och räcker därför i många år, så utslaget blir kostnaden en överkomlig försäkring ❤️
Jag är oxå rädd att ramla för om jag bryter något blir det illa pga reumatisk sjukdom. Har broddar och köpt stavar med piggar som hjälper mig att känna det fötterna inte kan känna. Vill oxå ha skor med buggar då det blivit svårare att ta av och på broddar. Att gå och vara rädd gör att jag spänner mig = mer smärta men samtidigt ger promenader mig så mycket både fysiskt och psykiskt. Stavar är mitt lifehack!
Dubbade skor och en bebis som sover allra bäst i vagnen hjälper också. Nu är jag ute i alla väder och ganska ofta går jag längre än jag först tänkte för att det är skönt när jag väl är ute!
Jag och min granne hade en stående kväll i veckan när vi var föräldralediga, så vi kunde prata av oss om barn och män. Otroligt skönt att komma ut och prata av sig. Har kommit ur rutinen på sistone efter vi båda börjat jobba och sen sjukdom och vab, längtar tills vi klmm igång klokt igen.
Det peppar mig så in i Norrbotten! Dags att återuppta att gå med en vän i andra sidan telefonen…
Blev van att ta en långpromenad varje förmiddag när jag var föräldraledig. Saknade det när jag började jobba igen så har kommit överens med min chef om att byta ut förmiddagskaffet (som ändå sällan blev av eftersom kollegorna oftast är utspridda då) och ta en promenad på 10-15 minuter. Har bestämt att jag ska gå i alla väder och lockar mig själv med att få en paus och hinna lyssna lite på min ljudbok. Funkar jättebra och kommer in igen med en pigg och fräsch hjärna 🙂
HEJA!
Vilken bra deal!
Nära 5000 steg efter en dag med skrivjobb hemma? Wow, säger jag. Bra jobbat! Och klokt inlägg om att ge sig ut ofta, känner man sig någonsin så hurtfrisk som när man varit ute i icke insmickrande väder?
Ditt tidigare inlägg om hur du tränat under en vanlig vecka var verkligen inspirerande för mig. Det gav mig konkreta tips för hur jag själv kan sätta upp mål med min träning på ett rimligt sätt.
Jag gillar kombinationen av veckomål för antal steg, att två pass kan (styrka och kondition) kan ske efter varandra och ändå räknas som två och att de steg som sker vid skidåkning/löpning eller annat också ingår i totalen. Det blev väldigt konkret för mig. Jag är inte alls igång med att köra styrka ännu, men simning en gång/vecka, en kortare löprunda, och att få till vardagsmotion/öka stegmängden är det som har kännts som bra första steg och motiverat mig så här långt. Tack för inspiration!
Vad glad jag blir 🥹❤️ heja!
Ja, den där typen av rastlöshet känner jag igen! Den är ofta kombinerad med trötthet, och då är träning eller promenader inte så lockande. Det är då man får stänga av känna-efter och bara göra, och oj vilken skillnad i kroppen och sinnet efteråt!