Senaste åren har jag hållit på med ”projekt bli fullvuxen”. Alla har vi ju saker vi sopar under mattan – tankar, beteenden, föreställningar. Sånt vi inte kan släppa men inte heller vill konfronteras med. I Projekt Bli Fullvuxen har jag fläkt upp den där mattan. Och står nu och stirrar på allt som ligger där i öppen dager. Det är en bedrövlig syn.
En sak som ligger under mattan är mitt självbedrägeri. Så här kan det låta.
Jag förtjänar att äta choklad för jag har mens just nu och det är synd om mig,.
Jag orkar inte göra bokföringen fast det är bråttom. Jag lämnar in den nästa vecka.
Jag har ett så stressigt liv att jag inte har tid att träna.
Det är helt orimligt att jag förväntas städa med tanke på min arbetsbörda.
Alla dessa ”ursäkter” för mitt beteende må vara hur sanna och legitima som helst. 100 procent rimliga rentav! Ändå är det jag som kommer behöva ta konsekvensen av beteendet. Bara för att jag är för stressad för att orka träna så betyder det inte att min kropp kommer slippa konsekvenserna av en stillasittande livsstil. Mitt hus kommer inte mirakulöst bli städat bara för att jag har en för hög arbetsbelastning. Skatteverket kommer inte ta hänsyn till att jag är för trött för att göra bokföringen och kalorierna i chokladen kommer inte mirakulöst att försvinna ur kroppen bara för att jag åt dem när jag hade mens.
Inte ens när det är någon annans fel slipper jag ifrån konsekvenserna. Min värkande kropp bryr sig inte om ifall det är en dålig nattsömn, arton jobbiga småbarn, en man med kniv eller bristen på ett närliggande gym som förhindrar mig att träna. Den bryr sig inte. Den vill ha motion.
Det är en himla tråkig insikt. Men en ganska hjälpsam sådan. Som barn fanns det ju i regel någon vuxen som hjälpte en att reglera handlingarna så att konsekvenserna inte skulle bli ödesdigra. Nu är jag vuxen och måste själv ta ansvar efter bästa förmåga.
Och när jag väljer att handla på ett sätt så accepterar jag också konsekvenserna. Först när jag förstår detta samband slutar jag bedra mig själv och börjar istället uppleva inflytande över mitt eget liv. Så lätt och så megasvårt på samma gång.
40 svar
Jag gör allt för att slippa träna – försöker leva ett liv där pulshöjande ”aktiviteter” och rörelse är vardag. Jag tycker det är hemskt att behöva utvärdera sitt liv utfrån termer som har med träning att göra. Anser mig heller inte vara sportig. Men är frisk och har hälsan.
Jag förstår absolut vad Clara är ute efter, men instämmer med att det ändå blev fel här. Hurra vad bra du är kommenteras ofta med glada tillrop av Clara, min minsta lilla kritik med ett spydigt svar om något alls.
Jag tror det är vanligt att känna så. Många har aldrig fått lära sig att lyssna på sin kropp och själs signaler. Men det går att lära sig, genom att prova sig fram och känna efter, precis som du gör nu. Lycka till!
Tack, vilken klok kommentar!
Detta var riktat till Saran ovan
Tillägg: Kostpyramiden enligt NNR är bra (har ju tom en liten bit på toppen som är ”fika” och med ”röra på sig” menar jag att en promenad i ett för dagen lagom tempo kan räcka.
Skrev tillägget då jag såg att flera skrivit om långa löppass och att stressa kroppen med hård träning.. En lugn promenad kan vara det som man behöver just den dagen snarare, eller en simtur? Eller yoga/qi gong eller vad som känns bra. Känn in kroppen och var uppmärksam på vad exempelvis promenaden får för effekter inombords under tiden och efteråt.
en dålig nattsömn (fullt rimligt i småbarns åren)
arton jobbiga småbarn (småbarn är jobbigt oavsett antal, men överdrivet antal här)
eller bristen på ett närliggande gym (något du har diskuterat och rimligt om man bor på landet)
en man med kniv (nog sticker denna ut bland de andra ursäkterna)
Jag fattade faktiskt inte alls vad du menade, förstår när jag läser förklaring att du lika gärna kunnat skriva ”under pistolhot”.
3 av 4 rimliga, om än en ursäkt överdriven. Så självklart sticker den ut och jag hajade till för jag fattade inte. Sedan får du självklart skriva hur du vill, men jag läste faktiskt kommentarer för att förstå vad du menade.
Själv behöver jag snarare tillåta mig och tänka att det kan vara okej att fika eller äta choklad ibland utan skuld eller tankar på kalorierna. Äter man bra i grunden (följer Nordiska näringsrekommendationer som baseras på forskning (har ett arbete inom hälso- och sjukvård och har föreläst om kost)) så går det så bra så att äta exempelvis lite choklad ibland, man går inte helt plötsligt upp massor i vikt för lite choklad.
Håller däremot med om att det är viktigt att inte lura sig att man inte behöver röra på sig (på en lagom nivå som man pallar att vidmakthålla över tid/hela livet). Tänker framför allt på alla goda effekter såsom förbättrad stresstålighet och generell ork, vilket lönar sig i längden.
Så sant så. Men lika irriterande att det för många män i hetro relation gäller: det som prokrastineras avseende hushållet utförs alltid förr eller senare av en kvinna.
Nä gud vad jag blev cynisk och bitter nurå! Fredagshumör – kom igen nu!
Tänker att det förutsätter att man alltid vet vad konsekvensen blir. Och det är ju det som är det svåra. Ska jag träna eller inte? Ibland blir det bra och jag känner mig stärkt och har energi efteråt. Ibland resulterar träning bara i stress, smärta och att jag är helt trasig flera dagar efteråt och det känns helt ovärt. Ska jag gå på after work? Ibland blir det superkul och man får nya vänner. Ibland är jag helt utmattad av att försöka passa in och går hem med känslan av att vara ett UFO. Tänker också att det beror på hur man är som person. Om man alltid gått på känsla kanske man mår bra av att ha ett mer långsiktigt perspektiv och tänka på konsekvenser på sikt. Om man är en sådan person som hela livet styrts av andras förväntningar, anpassat sig till olika regler och normer så kanske man mår bra av att lära sig att lyssna på sin egen magkänsla ibland och låta det vara en guide till vad man mår bra av. Det känns som om livet ibland är ett enda långt försök till uträkning av olika konsekvenser där det ena ska vägas mot det andra. Förhoppningsvis blir man bättre att kalkylera med åren. Eller?
Det är absolut supersvårt att beräkna konsekvenser. Just när jag tror att jag förstår hur min kropp funkar kommer förklimakteriet och ändrar precis alla parametrar. Är dock glad att jag upptäckt cycle synching och att min menscykel är så regelbunden att jag kan skriva in i kalendern när kroppen vill ha en härlig utekväll och när den vill stanna under ett täcke
Känner verkligen igen mig i detta, känns som att jag är i en fas då jag verkligen ”inte vet”….. försöker testa mig fram åt båda hållen, ibland ”tvinga” mig till det jag inte vill och se vad konsekvensen blev där, ibland vila in i att göra exakt det jag vill och se vad konsekvensen blir där…. Men det är svårt…. För mig har det handlat om att jag under lång tid ”tvingade mig” till saker, som ledde till depression och utmattning. Under lång period där efter gjorde jag i princip bara vad som kändes bra i stunden…. Nu famlar jag, försöker hitta min väg framåt.
Klok och fin kommentar, Saran!
Jag håller med V ”En man med kniv?”
En ganska onödig jämförelse…
Det finns många hushåll, där våld förekommer på flera olika sätt.
Hahaha nä men sluta nu, att vara sådär lättupprörd gör bara livet jobbigt att leva för dig.
Åh herregud
Det här med ”man med kniv” i din text kan jag tycka är rimligt att man reagerar på, jag reagerade också på det.
Inte konstigt att man frågar om det. Och att då bli bemött med ”åh herregud”, det är ett förlöjligande svar som inte förklarar något alls.
Du hade kunnat förklara hur du menade istället för att vara dryg och otrevlig i tonen, för en normal fråga.
Plockade man inte upp hyperbolen redan på ”arton jobbiga ungar” är jag rädd att man aldrig kommer förstå.
Som skribent kan du säkert också notera att då övriga överdrifter du nämner rör personliga förhållanden så är det inte konstigt att man drar den slutsatsen även kring nämnda exempel.
Åh nej, även om jag finner nöje i att läsa din blogg, så är det knappast så att den är av tillräcklig pregnans för att göra mig upprörd. Däremot tycker jag att det är trist, som andra påpekat, att du inte tycks kunna ta till dig av konstruktiv kritik. Förstår inte riktigt varför, det är ju överlag en tämligen gemytlig stämning här i kommentarsfältet.
Du verkar likställa att kunna ”ta” kritik med att ändra åsikt efter kritikerns önskemål? Jag har godkänt alla kritiska kommentarer och dessutom svarat på dem. Mer än så kan jag tyvärr inte bistå med.
Jag har inte för avsikt att tvinga eller övertyga dig om att byta åsikt i frågan så jag förstår inte varför du har det kravet på mig? Det är inte farligt att tycka olika. Du får tycka att jag är olämplig och jag får tycka att du är orimlig och det är fullkomligt ok.
Tack för att du står för hur du skriver. Jag tänker att om vi använder hyperboler, liknelser och metaforer, så blir texterna rätt torftiga. Jag tänker mig för hur jag använder ord, men mannen med kniv hade jag kunnat använda.
Fast jag reagerade också. Uppskattar verkligen hur du skriver klokt, engagerat och insiktsfullt om det mesta. Därtill är du inte rädd för att ta ställning i politiska och viktiga humanitära frågor. Du känns verkligen betydligt modigare än random ”influencer” och är väldigt befriande och ett stort skäl att jag tar mig tid att läsa.
Men här blev det fel och okänsligt (och själva hyperbolen funkade inte, gissar att vid våld i nära relationer kan man träna hur mycket som helst och kroppen tar ändå stryk)
Att det man gör ibland blir fel är ju ingen jättesak, utan snarare något man får fixa till. Det är ju också en insikt att bära som vuxen.
Alltså – utgå inte från att vi är överkänsliga och humorbefriade utan snarare från att dina kloka läsare bara vill ge dig bra feedback.
Nu förutsätter ju DU det handlar om våld i nära relationer. Men det är ju din tolkning. Jag hittade bara på random överdrivna förklaringar till att man inte kan göra något. Hade också kunnat lägga till ”under pistolhot” eller ”inte ens om vilda hästar försöker hålla mig borta”
Jag är en skribent och jag tänker ta mig friheter med språket. Man får bli upprörd över det, det är helt ok. Men det betyder inte att jag har gjort fel eller måste ändra mitt sätt att skriva.
🙌
Stort tack för detta inlägg, det var precis vad jag behövde idag.
En man med kniv? Fattar inte
Jag kan personligen tycka att om jag pressar in ett träningspass i en redan stressad kropp så bryter jag ner mer än vad jag bygger. Då tar jag en lugn promenad istället. Lyssna på kroppen och jobba med acceptans tycker jag är bra för mig.
Ja precis min poäng! Att veta vad konsekvenserna blir för en handling
Jag brukar tänka på det från ett annat perspektiv – vad skulle mitt framtida jag vilja att jag har gjort för val?
Mitt framtida jag (det om 90 minuter) vill att jag har varit och tränat, även om min nuvarande jag gärna ligger på soffan.
Mitt framtida jag (det om en vecka) vill att jag har förberett jobbpresentationen och planerat maten för en stressig vecka.
Mitt framtida jag (det om 10 år) vill att jag har valt näringsrik mat i lagom mängd. Och sparat pengar i någon smart fond.
Så hur kan du hjälpa ditt framtida jag, oavsett om det handlar om hälsa, jobb eller familj?
https://www.stinap.com/blogg/2023/ditt-framtida-jag
Ja, jättebra resonemang!
För alla som känner sig hemma i lite klurigare engelska rekommenderar jag stressdelen av avsnittet ”Science of Stress, Testosterone & Free Will” i podden Huberman Hub. Många av avsnitten i podden ger en helt fenomenal kunskap om den mänskliga kroppen och vårt psyke. Jag har många gånger funderat över hur min inre röst kan vinna diskussioner som borde ha varit ickefrågor. I min historia finns helt lediga dagar där jag stressats enormt av att ha så mycket att göra och sedan inte ha fått något gjort, men ändå varit helt utmattad på kvällen. Stress handlar ju inte alltid om ett rent faktiskt superupptaget liv, utan om vad som händer i huvudet gällande både praktiska och känslomässiga förehavanden.
Så bra 🙌
Känner samma kring det här med vad kroppen bryr sig om och inte. Min kropp bryr sig inte om ifall jag titulerar mig som nattuggla, den vill sova på natten och ingen annan tid på dygnet. Min kropp har ingen aning om hur det är ställt med klimatet och kan inte acceptera vegetabilier som enda näringskälla. Min kropp förstår ibland inte skillnaden mellan ett långt löppass och orimlig jobbstress. Kroppen kunde helt enkelt inte bry sig mindre om vad mitt ego tänker om saker och ting här i livet.
Den där krocken kämpar jag också med. Hur mycket jag än vill så både sover jag bättre, orkar mer under dagen och äter mindre socker om jag äter kött eller ägg eller fisk/musslor någon gång om dagen.
Åh så bra formulerat. Precis detta håller jag också på att jobba med. Att ta mer makt över mej själv och att vara litet ”tuff” ibland och säga åt den där rösten att näää jag BEHÖVER den där träningen, som allra mest t o m, när det är stressigt. Jag är VÄRD att ta hand om mej själv och som du skriver, det är faktiskt en hjälpsam insikt. Tack för att du satte så bra ord på det. <3
Jag vill bara berätta att din och Ericas pod fortfarande spelas om och om igen hos mig. Fortsätter att påminna om klokheter, framkalla skratt och vara en trygg hand att hålla i när livet känns ruggigt och för svårt. Sådan tur att den finns kvar och att ni hann göra så många säsonger! Det skulle vara väldigt fint att få höra er i ljudformat på nytt igen.
Samma här, lyssnat igenom allt flera gånger och alltid med samma fina känsla inom mig!
Jag med! Hör den pm och om igen och känner värme och trygghet🙏🏻
Åh, spelas om och om igen hos mig också! Den har varit med mig i allt och är ett tryggt ljudspår att ta till ibland, även om jag redan hört det förut. Som att läsa om en bok!
Vad glad jag blir 🥹❤️
Att vara snäll mot sig själv kan lika gärna vara att gå ut i duggregn och träna, som att lägga sig under en filt framför en film. Förhoppningsvis vet man själv vilket man allra mest behöver. Egentligen.