I tisdags när jag var inne i stan och jobbade kände jag mig så fin i denna outfit! Loppad från topp till tå (utom örhängena).
Kjolen har legat i källaren över vintern och precis blivit framplockad igen. För den är ju ett typiskt plagg som är snyggast utan strumpbyxor. Stadig bomull med frasig underkjol.
Två personer gav mig spontankomplimanger på stan för mitt hår i tisdags och det gjorde mig så glad. Ger också ofta komplimanger till folk jag passerar som har fina kläder, ett vackert leende eller en härlig frisyr. Alla blir så glada! Minns dock i gymnasiet hur jag gjorde det och en ”cool” äldre tjej synade mig uppifrån och ned, rynkade ögonbrynen och suckade
-Jaha?
Det var en påminnelse om att aldrig bli en vidrig människa. Målet: att vara en person som tjejerna i klassen under mig tyckte var schysst – inte skräckinjagande.
Om jag ska vara helt sanningsenlig bytte jag däremot ut skorna innan jag for hemifrån. För det sista som hände när jag skulle kliva in i bilen var att sulan lossnade på den ena kilklacken. Måste limma fast den innan jag kan använda den igen. Sånt som kan hända när man köper begagnat och som man får vara beredd på.
44 svar
Så snyggt 😍
Tack =)
Det vill inte jag heller. Bli en vidrig människa alltså. Förstår inte varför människor ska vara så elaka mot varandra. Jag tyckte en kollega på jobbet var så himla fin häromdagen och det berättade jag också för henne. Hon blev så himla glad.
Mer sådant i världen, vem vill vara en vidrig människa..
Jag är inte en av dina notoriska bloggläsare men du finns där i flödet, och även jag har reagerat på din nya frisyr. Så jäkla snygg du är. Och ditt hår.
Åh TACK!
Det kan ju hända att den ”vidriga” tjejen blev glad för komplimangen och minns den än idag, men inte visste där och då hur hon skulle uttrycka sig. Förstår dock att det var ett jobbigt bemötande för dig att få! Hoppas hon är bättre på att bemöta komplimanger idag 😊
Verkligen ett viktigt värderat mål, att vara vänlig och respektfull mot andra!😊
Jag har lärt mej, människor som inte mår så bra sysslar med tråkig mobbing, de som mår härligt sysslar aldrig med tråkiga stickord, de har bara vänliga tankar i sitt sinne!❤️☀️🐞
Minns den fina väskan. Hade aldrig råd att köpa någon när de var i ropet. Hoppas också kunna hitta en på second hand!
Funderar ganska ofta på det här med ”vidrig människa”. När man växer upp är man oftast elak pga omogenhet, brist på motstånd osv. Sedan mognar man och de flesta blir relativt bra människor, förutom hopplösa undantag. Men det finns en period i vuxenlivet som kan gå fel, jag tror att många människor befinner sig i miljöer som de inte är helt tillfreds med, som de är oförmögna att ta sig ur i tid. Läste just en bok av Agnes Lidbeck, som heter ”Finna sig” som handlar om att hon inte är nöjd, inte med sin man, sitt liv och bara väljer att stanna kvar och låta allt bli värre och värre . Jag tror att det är en ganska vanligt situation. Tänker på vad det gör med människor som långsamt blir värre och värre i en sådan situation, som tröttnar på att ge, som blir bittra och missunnsamma, kanske på ett diffust sätt att man knappt märker utvecklingen själv. Hur man tillåter sig själv att befinna sig i ett destruktivt ekosystem som gör en ”vidrig”. Jag har alltid varit snäll och omtänksam, men kommer på mig själv att skära upp gurka och tomat i tärningar när barnen äter hamburgare, då det passar bättre med tärningar till min mat, som en tyst passiv aggressiv markering att jag tröttnat på att ge. Ibland när jag inte vågar säga till min man om något jag är irriterad, så kan jag gå på hans barn istället. Det har också hänt att jag gett med flit ett av hans barn en otydlig instruktion, i hopp om att barnet ska misslyckas så att min man ska bli arg på barnet. Det är hemskt och jag har inte varit en sån människa från början. Jag kan ibland bli missunnsam på din blogg för att du känner sån kärlek till dina barn, pga min egen oförmåga att känna kärlek. Har till och med tänkt så cyniskt attt ”du tjänar pengar på att ge kärlek till dina barn”. Förlåt jag är hemsk.
Tänker att passivitet är en otroligt farlig och destruktiv kraft. Värre än de aktiva destruktiviteten som vi förknippar med det maskulina, som t ex en byggnad som rivs, någon som skjuter med ett vapen eller någon som ställer till en oväntad scen så att folk blir ledsna. Att det är värre att lida i tystnad och låta allt bli mer och mer outhärdligt och låta allt pysa ut som en giftig osynlig gas över alla runtomkring. Tänker också att det är ett värre brott att bli sämre och sämre på att ta hand om sina husdjur än att bara slå ihjäl dom.
Vilken öppen och modig kommentar ❤️ Och du är inte ensam, Vuxen människa. Jag känner igen mig ❤️
Med bebisar kan man ju behöva ge allt, sen blir det uppförsbacke med att stegvis ge mindre, eller hellre, ta mer. Än är jag inte så bra på att ta, men jag övar genom att utöva en hobby varje tisdag oavsett sjuka barn eller min mans jobbresor
Jag håller med dig till 100 procent. Fattar vad du beskriver.
Skickar massor med kärlek till dig❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Kramar
Camilla
Den här kommentaren fick mig att tänka jättemycket. Så mycket att jag har svårt att formulera något vettigt och kortfattat. Men i detta med att vara människa finns också så många fula och förbjudna känslor, som vi sällan pratar om. Det är kanske synd. Så tack för att du lyfte det här perspektivet.
Jag kan känna igen mig. När man är extra trött och slut. Många kramar till dig! ❤️
Wow. Tack för att du delar med dig. ❤️ Flera saker du skrev var som att lysa med ficklampa rakt in i mina mörkaste sunkigaste vrår. Obehagligt, sorgligt, förvånande och otroligt genant… Men känner mig tacksam över att du tog upp det, jag hade garanterat inte fått syn på det på länge annars.
Precis som du uttryckte det tror jag att det är förknippat med en viss period i livet, när man obemärkt förlorat platsen som chaufför/chef i sitt eget liv. Man har långsamt murats in i en tillvaro som man har mindre och mindre inflytande över. Sitter fast i stora lån eller i en stad som man egentligen vill lämna, eller med en partner som också långsamt förändrats genom åren, till en sämre version av sig själv. En person man kanske slutat tycka om och gett upp på som kärlekspartner, som reducerats till en enda tråkig funktion som typ vaktmästare i ens hem och liv. Det är nån slags lågintensiv… vrede? Och till den här passiviteten som du säger, finns det inte så mycket alternativ till, eller? Alternativet vore att riva upp himmel och jord och begära skilsmässa och byta karriär och allt möjligt, men det är inte alls säkert man blir lyckligare för det. Det handlar nog inte om lånen och äktenskapet i sig, utan att man missade en avtagsväg för femton år sen när det kom till hur väl man skulle välja att lyssna till sig själv och sina behov. Det är DET som blev fel, som fick följder, som man sörjer tror jag. Det är DET som är den giftiga gasen. Känner igen det även från mina föräldrars äktenskap. Att de gav upp på sig själva och klandrade den andre för utebliven kärlek långt senare. De förväntade sig saker av varandra som man bara kan ge sig själv, blev besvikna och bittra när de inte fick det och hela huset fylldes av giftig gas och passivitet. En hisnande tanke, att man själv kan vara på väg åt det hållet. Samtidigt en oerhörd tacksamhet över att du vågat skriva om det. Du vågar säkert något mer litet steg nu. Ett litet ytterligare steg mot dig själv och dina behov. Inte säkert man behöver riva upp himmel och jord för att det ska bli en förändring. Man kanske kan börja med något litet och få oväntat stor effekt. ❤️
Jag gjorde det. Jag rev upp himmel och jord och det blev skilsmässa. Med två tonårsbarn inblandade.
Det är över 10 år sedan nu. Jag förlorade vänner. Fick dålig ekonomi. En hel del ensamhet. Ledsna barn.
Men blivit mer ödmjuk, känner mera, både sorg och glädje. Trivs ensam och att bestämma över min tid. Har bra kontakt med mina barn.
Om jag gjorde rätt eller fel kommer jag aldrig att få veta.
Om det fattas några småslantar för någon i kassan brukar jag betala.
Stor förvåning och tacksamhet varje gång (?). För mig är det självklart, och jag hoppas att de minns när DE står bakom någon som har det lite knapert just då.
Och komplimanger är ännu billigare.
Yes, så gör jag med 👍
Blir så glad av detta ❤
Måste erkänna att jag själv alltid varit lite för blyg för att våga ge komplimanger till främmande människor. Men min dotter (nu 11år) har alltid kunnat detta. Med jämnåriga har hon det lite svårt, det är inte lätt att passa in och få vänner trotts att man är snäll och säger snälla saker. Självförtroendet är inte där det borde. Men detta till trotts så fortsätter hon att vara hon och sprida glädje till andra. Minns senast för nån månad sedan när vi handlade och dottern försvann iväg för ett ögonblick. Jag frågade vad hon gjorde och hon berättade att hon berömt en tjej för hennes fina rutiga jacka. En liten stund senare i gången ner mot kassorna så mötte vi ”tjejen” en dam mellan 65-70, men en mycket (ursäkta uttrycket) piffig och tjusig dam men en riktigt cool svartvitrutig jacka. Damen log stort mot mig och min dotter. Lycklig och stolt😊 En sann inspiration till mig och andra.❤
Vilken härlig dotter du har! Önskar henne allt gott nu och alltid!
En annan historia från ortens Ica-butik på 1980-talet: Sonen, då 4-5 år gammal, stod och tittade på godiset i kassakön, men tiggde inte om något, då en äldre man sa till honom att välja något så skulle han betala, han hade minsann bra pension, 10 000 kr i månaden, så han hade råd att glädja små pojkar. En sån generositet glömmer man inte.
Men så fint och vänligt. Kan inte låta bli att tänka hur en sådan generositeten skulle mottas idag. Tyvärr inte lika tacksamt hos allt för många. Men det är inte ett argument för att sluta vara vänlig. Förhoppningsvis föder vänlighet mer vänlighet 🌷
Så fint att läsa!
Fasr jag håller med den ”vidriga” tjejen, jag vet ju inte hennes motiv. Men jag tycker det är oerhört obehagligt att få bedömande kommentarer jag ej bett om, även positiva. Att alla förhåller sig till andra människor vet jag, det gör jag med men jag vill helst inte att nån tar sig friheter att meddela mig det. Med det sagt så ska man ju inte vara vidrig mot andra heller…
Nej hon var bara rakt av vidrig. Yttrade sig på många sätt under åren fick jag upptäcka. Och inte bara mot mig.
Är det verkligen obehagligt att någon tycker att du har snygga skor? Det var nämligen vad jag sa. Med så låg toleransnivå är svårt att vara människa.
Nej vidrig ska en ju inte vara, alltså jag har inget svårt att kontakta eller kallprata med människor lite random men tycker det är obekvämt/ obehagligt att få en recension av mitt yttre utan att jag bett om det. Men alltså det kan ju ingen veta, det är ju svårt att se på en människa om de tycker det, jag får ju säga till i så fall fast på ett icke vidrigt sätt 😆 men ja om en främmande människa kom å sa till mig att jag har snygga skor skulle jag känna mer obehag än glädje. Sen att folk tycker saker det fattar jag, jag vill bara helst slippa höra det.
Jag förstår precis vad du menar, jag tycker också att det är jobbigt att bli påmind om hur mycket alla ser och tycker om mitt utseende. Men i detta fallet måste man nog försöka möta personen i att den genuint försöker vara snäll och ta det för vad det är, någon som vill göra dig gott.
Det är mycket på grund av dig Clara som jag i vår shoppat alla plagg, som jag behövde komplettera inför sommaren, på secondhand.
Tack för inspirationen. 🥰
ÅÅÅ vad glad jag blir =) Heja dig!
Jag både ger komplimanger och får. Men klimatet i stockholm har blivit kallare. Inte så mysig stämning som förut. Det saknar man. Hoppas den kommande generationen kan ändra på det. Ha det fint . Kram.
Tack Clara, för allt!
Här kommer två inspirationsfilmer till dina fiffiga söner
https://www.youtube.com/watch?v=E0lAhwZDYTA
https://www.youtube.com/watch?v=B7EJRP_5BBM
Hälsningar Linda
Tack =)
Vi människor skulle må så mycket bättre. Om vi kunde bemöta varandra med vänlighet och respekt. Ett leende och ett vänligt ord kommer man långt med .
Älskar dina outfits, du är alltid så stilsäker å snygg!
Jösses, vad snygg du är! Den frisyr och den färg på håret du har just nu passar du så otroligt bra med! Sååå snyggt!
Tack snälla! Det var roligt att höra =)
Som liten, jag var kanske 4-5 år lovade mej själv att aldrig ge med samma mynt tillbaka! Jag har hållit mitt löfte o är rikligt välsignad! Jag ger för jag har! Delande är helande som varar livet ut! o jag är snart 70.
Alltså jag tycker tanken fin men jag har så svårt att ge och ta komplimanger som baseras på utseendet. Har sett den skada ytliga komplimanger gjort på min mamma (som träffat väldigt många olika människor i sitt yrke) som tror att hon måste vara ”fin” för att ha ett människovärde. Och det är så jäkla sorgligt. Hon märker att hon tex får fler komplimanger när hon har smink och har därför på sig det trots att hon kanske egentligen inte vill ha det. Så för min mammas skull, och andra som tänker som hon försöker jag låta bli att kommentera folks utseende.
För egen del känner jag att jag kan bli glad men också mest ”vad ska jag göra med den här informationen?”
Hej! Jag är nyfiken på hur du tänker kring att svara på kommentarer. Jag fattar att du inte kan svara på alla då det troligen skulle vara enormt tidskrävande, men det vore kul om du någon gång kanske hade lust att göra ett inlägg om det?
Det här är något som jag funderat över ett tag (och inte bara när det gäller dig, utan även andra bloggare/influencers.)
Apropå det här inlägget om att ge och ta emot komplimanger blev det lite extra aktuellt tycker jag. Du får ju väldigt många positiva kommentarer och komplimanger och jag har sett att du tackar ibland men långt ifrån alltid.
Det är ingen kritik, utan jag är genuint nyfiken på hur du resonerar kring det. Om någon bemödat sig med att skriva något snällt om att du är fin i håret/klär dig snyggt osv osv, som du högst troligt sagt tack och blivit glad över IRL – varför är det då inte otrevligt att inte tacka bara för att det är i text?
Som sagt så fattar jag att det är jobbigt att svara på allt, men undrar samtidigt varför du tackar vissa men långt ifrån alla. Hur tänker du kring det?
På så här stora bloggar upplever jag att det handlar om timing. Att bloggaren svarar på en handfull kommentarer per inlägg, oavsett innehåll i kommentarerna. Tolkar det som att man avsatt lite tid att svara på kommentarer, men accepterat att det inte går att avsätta mer än typ 10 min per inlägg.
Tänker också att hade det varit IRL hade det också varit uppenbart för oss läsare att man kanske inte kan ställa sig som person 100 i kön och säga ”vilken härlig klänning” till Clara och förvänta dig ett vänligt svar. Iaf inte varje dag. Utan då hade man ju tänkt att hon hade fullt upp redan, när man såg allt folk kring henne.
Ja, det är precis som du skriver T. Det är mycket tajming. Får så otroligt många kommentarer (vilket jag ÄLSKAR) inte bara på bloggen utan också på DM, instagram, på min offentliga Facebook och på mail. Jag prioriterar att besvara:
-Frågor. Eftersom jag vet att om en undrar något brukar fler undra samma sak och då vill jag vara snabb och svara så att inte tio frågor handlar om samma grej.
-Längre kommentarer med intressanta funderingar (inte för att mina läsare någonsin skriver ointressanta kommentarer – men när någon skriver en längre kommentar så vet jag ju att det betyder att man lagt ner betydligt mer energi och tankemöda och det vill jag gärna bemöta.)
-Kritik. För att jag har en kanske lite barnslig instinkt att vilja förklara mig.
Sedan försöker jag skriva tack till alla snälla typer eller i alla fall de flesta av dem. Men jag hinner inte alltid och tänker att om jag skriver tack till några så tror jag de flesta som skrev en liknande komplimang förstår att det är mer som ett allmänt tack till alla som skrev så snällt i kommentarsfältet
Önskar verkligen jag hann svara på fler kommentarer. Tycker det är roligt och spännande att läsa alla kommentarer. Tex den kommentar du lämnade här som inspirerade mig till att svara låååångt =) Längre än om du bara skrivit ”vad fin du är” vilket förvisso hade varit väldigt trevligt det också!
Vad ovanligt att du inte har uppdaterat bloggen