I slutet av femtiotalet bodde min faster Inger nĂ„gra Ă„r i Örnsköldsvik. En vĂ„r grĂ€vde hon upp vitsippor och skickade hem dem till min farmor i GlommerstrĂ€sk. Vitsippor var inte sĂ„ vanligt förekommande i Lappland pĂ„ den tiden – men de överlevde trots allt. Och de spred sig i farmors trĂ€dgĂ„rd. Än idag stĂ„r de kvar dĂ€r och blommar sĂ„ vackert, jag tog den hĂ€r bilden nĂ€r jag hĂ€lsade pĂ„ sist.

SĂ„ smĂ„ningom flyttade min faster upp till Kalix. FrĂ„n farmors tĂ€ppa grĂ€vde hon upp en tuva vitsippor och planterade i sin trĂ€dgĂ„rd. Även dĂ€r trivdes och bredde blommorna ut sig. Och mĂ„nga Ă„r senare tog mamma en tuva vitsippor frĂ„n min fasters trĂ€dgĂ„rd och planterade ut den hemma i UmeĂ„. Sedan dess blommar hela baksidan till mitt barndomshem i vitt.

Och sÄ en vÄr för nÄgra Är sedan grÀvde jag upp en tuva vitsippor frÄn mammas och pappas trÀdgÄrd, la dem i en lÄda och tog med hem till mig. Jag planterade ut blommorna nedanför köksfönstret, sÄ att jag fÄr se dem varje majdag.

Nu lyser de vita stjĂ€rnorna i vĂ„r trĂ€dgĂ„rd om vĂ„rarna. Och jag tycker mycket om att tĂ€nka pĂ„ hur vitsipporna kom hit. Hur resan pĂ„börjades i slutet av femtiotalet, i en kartong som kom med bussen. Och att blommorna vandrat frĂ„n den ena trĂ€dgĂ„rden till det andra i nĂ€stan sjuttio Ă„r – för att nu slutligen ocksĂ„ fĂ„ blomma hos mig.

Jag undrar hur mÄnga fler platser de kommer att resa till?