Lyder ordsprÄket. Men det Àr helt fel. Det som inte dödar det skadar en och gör en full av sprickor, nagg och krackeleringar. Jag önskar bara att jag hade förstÄtt det tidigare. Att min mamma dog gav mig mycket vishet för min ringa Älder. Men det gjorde mig inte starkare. Och nÀr jag blev utmattad mognade jag, lÀrde mig mycket om mig sjÀlv och mycket om att vara mÀnniska. Men upplevelsen gjorde mig inte starkare utan skörare.

Jag avskyr tanken pÄ att jag skulle vara skör eller vek. Men samtidigt Àr det ocksÄ en lÀttnad att veta att den dÀr skörheten kan förklara varför jag upplever Ängest allt oftare. Varför jag har sÄ nÀra till katastroftankar och varför jag ofta kan ligga vaken och oroa mig. Jag har levt och det sÀtter sina spÄr.

Erica formulerade det sÄ bra för mig en dag nÀr vi diskuterade Ängest. NÀr man Àr ung tror man att man Àr som en fin vas som ska fÄ stÄ i ett skÄp hela livet och hanteras varsamt. Sedan blir man chockad och nÀstan förolÀmpad nÀr man utsÀtts för saker. Man skickas runt, blir kantstött, repad och ful. GÄr sönder och bli nödtorftigt lagad igen. Naggad i kanten men förhoppningsvis fortfarande fungerande. Och det Àr liksom det som Àr sjÀlva livet. Vem vill leva i ett vitrinskÄp?

ÅhĂ„. Det Ă€r en liknelse jag förstĂ„r mig pĂ„. Livet Ă€r inte en vas som ska lĂ€mnas tillbaka i oanvĂ€nt skick.

Det som inte dödat mig det har heller inte hĂ€rdat mig – utan istĂ€llet bara gjort mig extra kĂ€nslig i vissa situationer. Men det har ocksĂ„ gjort mig mer medkĂ€nnande och klok. Livsvisdom kan man bara skaffa sig genom livserfarenhet och av livserfarenhet blir man kantstött. Det Ă€r naturens lagar och det Ă€r helt i sin ordning.