Jag har varit intresserad av klĂ€der som uttrycksmedel sedan jag var vĂ€ldigt ung. Men nĂ€r jag var tweenie och tonĂ„ring var det svĂ„rt – för det var sĂ„ mycket i den yttre miljön som begrĂ€nsade mig. Jag ville till exempel inte sticka ut för mycket. För dĂ„ skulle alla barnsliga killar som inte fattade nĂ„got sĂ„klart alltid driva med mina klĂ€der. Och jag var rĂ€dd för Ă€ldre tjejer som trodde att “jag tyckte att jag var nĂ„got” nĂ€r jag klĂ€dde mig utanför normen. Risken att en elak Ă„tta fĂ€llde krokben för mig i korridorren ökade markant nĂ€r jag i sjuan blonderade mig och doppade hĂ„rtopparna i röd fĂ€rg.

Dessutom var det ingen som var intresserad av klÀder riktigt pÄ samma sÀtt som jag. En stil krÀver ju liksom nÄgot att studsa mot, men nÀr ingen mottagare finns pÄ andra sidan sÄ blir det bedövande tyst.

DĂ€rför Ă€r det sĂ„ roligt att vara vuxen och klĂ€ sig hur fan man vill! Nu har jag ju vĂ€nner och kollegor att studsa stilen mot. Jag Ă€r gĂ€rna överklĂ€dd i vardagen och tĂ€nker att det bara Ă€r bra att komma pĂ„ ett möte pĂ„ det sĂ€ttet – för dĂ„ fĂ„r jag hjĂ€lp av klĂ€derna att ta plats i rummet!

Jag Ă€r trygg i mitt uttryck och om jag nĂ„gon gĂ„ng fĂ„r en trist kommentar tĂ€nker jag att det Ă€r samma tröga killar utan koll som uttalar sig. Fast nu Ă€r de trĂ€iga vuxna. Och blir jag uttittad eller förlöjligad tittar jag bara tillbaka pĂ„ den som kritiserar och funderar om jag (baserat pĂ„ hur den personen klĂ€r sig) behöver fĂ€sta nĂ„gon minsta vikt vid kommentaren? Ännu har det aldrig hĂ€nt.

Jag har förstÄs fÄtt mycket hjÀlp av min syster i det hÀr. Hon har alltid haft mycket konstigare stil och i perioder fick hon ocksÄ mycket hÄn för att hon klÀdde sig sÄ udda. SÀrskilt av elaka Àldre tjejer som skulle trycka till henne. Men det Àr ju hennes kreativa hjÀrna som Àr nyckeln till att hon Àr en sÄ pass skicklig designer och stylist idag. TÀnk vad tur att hon vÄgade fortsÀtta! Och peppade mig att ocksÄ göra det.

Vad roligt om jag som tonĂ„ring vetat att jag skulle kunna gĂ„ pĂ„ stan i gula klackskor, en rosa barbiekjol, en grönmönstrad liten topp och körsbĂ€rsörhĂ€ngen. Och kĂ€nna mig hundra procent trygg, inte fel klĂ€dd eller rĂ€dd för att nĂ„gon elak person ska fĂ€lla krokben för mig och vĂ€sa “stropp” nĂ€r jag gĂ„r förbi. Att jag skulle ha mĂ„nga, mĂ„nga personer att studsa mitt intresse mot – sĂ„ att det inte blev sĂ„ ekande tyst.

KlÀder Àr kul nÀr man inte Àr sÄ Àngslig. Och sjÀlv blir jag vansinnigt glad nÀr jag ser mÀnniskor som vÄgar. Oavsett vad de har för stil sÄ njuter jag mycket av nÀr andra mÀnniskor dekorerar det offentliga rummen med hela sin uppenbarelse!