Jag har varit intresserad av kläder som uttrycksmedel sedan jag var väldigt ung. Men när jag var tweenie och tonåring var det svårt – för det var så mycket i den yttre miljön som begränsade mig. Jag ville till exempel inte sticka ut för mycket. För då skulle alla barnsliga killar som inte fattade något såklart alltid driva med mina kläder. Och jag var rädd för äldre tjejer som trodde att ”jag tyckte att jag var något” när jag klädde mig utanför normen. Risken att en elak åtta fällde krokben för mig i korridorren ökade markant när jag i sjuan blonderade mig och doppade hårtopparna i röd färg.

Dessutom var det ingen som var intresserad av kläder riktigt på samma sätt som jag. En stil kräver ju liksom något att studsa mot, men när ingen mottagare finns på andra sidan så blir det bedövande tyst.

Därför är det så roligt att vara vuxen och klä sig hur fan man vill! Nu har jag ju vänner och kollegor att studsa stilen mot. Jag är gärna överklädd i vardagen och tänker att det bara är bra att komma på ett möte på det sättet – för då får jag hjälp av kläderna att ta plats i rummet!

Jag är trygg i mitt uttryck och om jag någon gång får en trist kommentar tänker jag att det är samma tröga killar utan koll som uttalar sig. Fast nu är de träiga vuxna. Och blir jag uttittad eller förlöjligad tittar jag bara tillbaka på den som kritiserar och funderar om jag (baserat på hur den personen klär sig) behöver fästa någon minsta vikt vid kommentaren? Ännu har det aldrig hänt.

Jag har förstås fått mycket hjälp av min syster i det här. Hon har alltid haft mycket konstigare stil och i perioder fick hon också mycket hån för att hon klädde sig så udda. Särskilt av elaka äldre tjejer som skulle trycka till henne. Men det är ju hennes kreativa hjärna som är nyckeln till att hon är en så pass skicklig designer och stylist idag. Tänk vad tur att hon vågade fortsätta! Och peppade mig att också göra det.

Vad roligt om jag som tonåring vetat att jag skulle kunna gå på stan i gula klackskor, en rosa barbiekjol, en grönmönstrad liten topp och körsbärsörhängen. Och känna mig hundra procent trygg, inte fel klädd eller rädd för att någon elak person ska fälla krokben för mig och väsa ”stropp” när jag går förbi. Att jag skulle ha många, många personer att studsa mitt intresse mot – så att det inte blev så ekande tyst.

Kläder är kul när man inte är så ängslig. Och själv blir jag vansinnigt glad när jag ser människor som vågar. Oavsett vad de har för stil så njuter jag mycket av när andra människor dekorerar det offentliga rummen med hela sin uppenbarelse!