Jag har alltid förutsatt att människor blir bättre med åren. Visare, vettigare och mer medkännande. Men sedan blev jag vuxen och upptäckte att det ju precis lika gärna kan bli tvärtom.
Hos mina närmsta vänner tycker jag mig se hur livet har präglat dem på ett vackert sätt. De har gått från barnsligt tvärsäkra till vist ödmjuka i svåra frågor. Samtidigt är deras inre kompass vara tydligare än någonsin. Jag blir glad när jag ser förädlingen de genomgår och glad att få uppleva den på nära håll. Men jag ser också människor som går i motsatt riktning. De som inte blomstrat under åren vi känt varandra – utan snarare blivit inkrökta. Kanske är man senior på sin arbetsplats – men istället för att vara trygg och generös känner man sig hotad av yngre förmågor. Istället för att hjälpa andra håller man dem tillbaka genom härskartekniker och maktspel. Och istället för att vara nyfiken på vad andra vet vill man bara berätta vad man själv känner till. Livet har inte gjort en mjuk och avslipad i kanterna – istället har man blivit hård, fyrkantig och vass. Man tror sig veta hur allting är.
Ibland utvecklas människor så här på grund av svåra, obearbetade händelser. Men förvånansvärt ofta verkar det ske av själva livet. Av att man bara låtit dagarna gå utan att reflektera över vem man vill vara. Hur man kan leva ett gott liv – inte främst i andras ögon – utan inuti sig själv.
Jag tänker jättemycket på vad det egentligen innebär att vara fullvuxen. Och på hur jag ska kunna bli bättre med åren. Jag känner mig klokare nu än för tio år sedan. Men hur vet jag att det verkligen är så? Tänk om det går tio år till och det visar sig att jag istället för mjuk och avslipad blivit vass och hård. Hur vet jag? Kommer jag ens att märka det?
När jag funderar på vilka människor som blir bättre med åren. Ja, då tycker jag mig se vissa gemensamma drag.
Självinsikt. Att se sina egna brister och tillkortakommanden.
Ödmjukhet. Inför att man inte vet eller förstår allting.
Nyfikenhet. På hur andra ser på livet, tänker och tycker.
Minnet. Av sig själv i andra åldrar, av gamla kriser och utmaningar.
Hopp och tilltro. Till andra människors goda vilja och stora förmåga.
Jag vill försöka röra mig i den riktningen.
79 svar
Clara skriver:
“Jag känner mig klokare nu än för tio år sedan. Men hur vet jag att det verkligen är så? Tänk om det går tio år till och det visar sig att jag istället för mjuk och avslipad blivit vass och hård. Hur vet jag? Kommer jag ens att märka det?”
Tror hon/vi alla har svaren i att vi ens ställer frågorna. Du kommer förbli en person som vill reflektera och justera.
Om man inte grubblar och frågar sig dessa frågor anser jag risken vara stor att förbli stelnad däremot.
Man behöver kanske varken vara bättre eller sämre i olika åldrar. Det är bara olika stadier och faser i ens liv. Alla går ju igenom olika saker i sina liv som påverkar en på gott och ont till att vara den man är.
Håller med i din tankegång och lista. Jag tror också att en nyckel till att åldras positivt är att få perspektiv och inse att saker man tidigare brytt sig om egentligen inte är så viktiga. Vad betyder rynkor och åderbråck sålänge man är frisk? Vad betyder det om unga talanger är bättre än en själv, livet är ju inte en tävling man ska vinna? Nej, nu handlar det om att försöka njuta av vardagen så mycket som möjligt i det halva liv man (förhoppningsvis) har kvar. Tänker också ofta på hur jag vill att folk ska minnas mig när jag är död, och där är ledorden ”snäll och varm” – så det försöker jag leva efter varje dag.
“Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? (Matt 16:26)
Att fundera över vad som betyder något av vikt för en själv för att må riktigt bra är något vi alla behöver göra. Men vi har ju också en uppgift att vara ett föredöme för andra i vår närhet och i vårt digitala flöde.
Ha en bra dag!
Tack för det här inlägget. Jag har funderat en hel del på det här sedan jag i januari började på en ny arbetsplats efter en ny examen och märker hur seniora kollegor hanterar en ny yngre kollega. En del (de flesta) är verkligen guldkorn som är generösa med att dela med sig av sin kunskap och några få verkar hotade och utöva, som du nämner i inlägget, något som liknar härskartekniker.
Antar att dom kanske är osäkra på sin egen plats och kunskap. En nyanställd som jag kan ju emellertid aldrig hota deras plats, de har så många års erfarenhet som jag aldrig kan “konkurrera” med. Därför har jag lite svårt att förstå varför de beter sig på det sättet. Men det finns ju alltid en anledning där bakom beteendet, troligtvis är måendet kanske inte så bra i andra delar av livet.
Men det är så fascinerande vilken skillnad det går att märka på olika personer avseende just detta!
Tänker detsamma jag. Det är därför jag som ganska ung trodde att gamla människor var de finaste och ädlaste personerna. De har ju hunnit längst!
Men så är ju -inte alltid-fallet. Har alltid funderat över de som inte v i l l sträva efter att utvecklas som människa. Kunde man aldrig trott när de var unga.
Tycker det idag finns en självklar syn på personlig utveckling i samhället. Som att individen är ett förbättringsprojekt som ska förbättras och optimeras. Ibland försöker jag själv hindra mig från tanken på utveckling och istället sträva efter självinsikt. Kanske kan människor också bli lite självgoda, av att gå i terapi och tycka sig bli så visa och kloka av sina erfarenheter, till skillnad från andra som bara är ”samma?”
Tänk om man strävar efter att bli sitt bästa jag och så visar det sig att man blev värre med åren. På ett sätt kan man ju tänka, vad gör det? Vi är bara människor. Ja, vissa blir inte så där härligt kloka och visa, men kanske var det aldrig meningen? Är det så hemskt att va gammal och bitter haha? Kanske är det bara livet? 😉
Som i Anders Hansens nya serie i SVT tycker jag det var fint uttryckt att människor blir mer sig själva med åren, hittar hem till sig själva. Men kanske kan inte alla ha de bästa dragen heller, som t ex mycket nyfikenhet. Verkar också va lite ärftligt (och såklart livets påverkan)
Håller med. En av mina kloka insikter som kommit med åren är att surkärringar och surgubbar också är människor.
Min mormor var en riktigt rivig tant av bästa slag och helt ointresserad av att göra sig trevlig i onödan. Många äldre blir sådana och vi älskar dem bara mer för det.
Men jag tänkte inte på den sortens utveckling i det här inlägget. Utan mer på helt vanliga vuxna personer som man faktiskt inte längre vill vara vän med – inte för att de blivit sura och tvära. Utan för att de inte är snälla. För att de pratar om andra människor på ett osympatiskt sätt. För att de ser ner på folk som har mindre än dem själva. För att de alltid hamnar i konflikter och draman och aldrig ser sin egen del i det. För att de skrattar elakt åt saker som kanske var okej när man var sjutton år och barnslig. Men som bara är obehagligt när man gör i femtioårsåldern.
Egentligen är det det sorgligaste man kan tänka sig. Att ha ägnat sitt vuxenblivande åt att bli en ganska dålig och osympatisk person. Men kanske är det som du skriver om Anders Hansens program. Kanske blev de inte sämre utan bara mer sig själva med åren? Och detta “äkta jag” var helt enkelt inte lika trevligt att vara kring som när de var yngre och mindre “extrema” till sin personlighet
Åh, där satte du ord på något viktigt! Har med åren lärt mig att tolka människor och situationer bättre. Som tjugoåring hade jag nog avskrivit den nya griniga granngubben som en galning. Erfarenheten har lärt mig att inte döma ut någon genast. Numera vet jag att han hade det jobbigt med en dement fru innan hon fick plats på boende. Numera skiner han upp när vi ses. Eller åtminstone om jag har hunden med. Är det bara jag hälsar han mig med ett buttert “var har du hunden då?” Haha. Helt okej sorts småbutterhet för mig. Den andra sortens har jag noll tolerans för numera. Har en släkting som tyvärr utvecklats åt det elaka hållet. Speciellt mot andra kvinnor. Elaka kommentarer om folks vikt, kvinnor med flera förhållanden mm. Gör pliktskyldiga besök för hjälp med praktiska saker eftersom det är en släkting men minimerar kontakten och har inte dåligt samvete för att vi ses mer sällan. Vissa människor är helt enkelt inte värda att lägga energi på. Jag är för gammal för att lägga tid och energi på folk som sysslar med elakheter o skapar drama i onödan.
Känner igen det där med den griniga grannen. Att bo på en gård med tät kontakt grannar emellan (och en del intriger) har verkligen fått mig att bli lite mindre dömande. Förr hade jag nog själv fortsatt vara sur på den sura tanten, men nu orkar jag liksom inte det utan hälsar ändå osv.
Låter ändå snällt att du gör pliktskyldiga besök hos din släkting. Jag läste något bra om att det är okej att hjälpa andra, men när det går för mycket ut över ens eget välmående och vardagliga liv måste man sätta en gräns. Inte gå under själv på kuppen. Men orkar man så behöver det ju inte va svart-vitt, utan man kan hjälpa när man själv har förmågan.
Älskar ditt kommentarsfält när det blir så intressanta diskussioner kring olika ämnen <3 Som detta, som jag själv tänker mycket över (då jag själv jämt lyckas se mig som ett utvecklingsprojekt, och liksom får jobba aktivt på att ibland bara acceptera olika sidor hos mig själv.)
Vad din mormor låter underbar. Jag hoppas själv på att gå lite mer åt det "obrydda" hållet (har förr varit väldigt inställsam, lite som en hundvalp som vill bli älskad av alla. Haha tyvärr!)
Men jag förstår verkligen din poäng Clara! Jag tror jag förstår vad du syftar på, med en viss typ av personer som liksom inte känns snälla, eller med viljan att vara snälla (alltså inte på det ytligt trevliga sättet, utan genuint). Så du har nog rätt i det, jag får bara lite ont i hjärtat av att tänka på att det finns folk som ingen orkar umgås med. Det är ju inte mitt problem såklart men jag har otroligt lätt för att tycka synd om andra (jag vet, det är inte sympatiskt och jag försöker jobba bort det haha).
Och så deppigt det låter, att tänka att vissa har ett äkta jag som blir mindre trevligt. Men på ett sätt, om man tänker på Big Five (som SVT-programmet utgår ifrån) så kanske de personerna då har ovanligt lågt på draget öppenhet/nyfikenhet och vänlighet och typ noll önskan att bli omtyckta av andra osv. Vissa har väl faktiskt ren oförmåga till dessa sympatiska drag? Jag kan för lite om detta rent faktamässigt.
Men för att knyta an till ditt inlägg- så kan jag känna att som barn hade jag mer en självklar tro på att folk blir visa med åldern. Men nu tycker jag mer det känns som att vissa alltid har känts visa och reflekterande över livet och sig själv, och andra aldrig har gjort det. Så det kanske är ett drag som inte alla har? Minns att jag hört det, att vissa kan faktiskt inte förändras, utvecklas. Alltså att vissa på riktigt saknar den där förmågan till reflektion och självinsikt.
Apropå det du skrev också om drama och konflikter så känner jag också sådana personer- utifrån är det så lätt att se tycker jag, att den personen skulle kunna sluta skapa drama i sitt liv. Men det verkar omöjligt att se från den personens håll (trots terapi, samtal, ansträngning osv.)
Nej nu får jag sluta, kan skriva i en evighet. Också svårt med text, att få fram hur man menar, men jag hoppas jag lyckas okej. Kram <3
@Beata: Haha, ja det där med intriger på landet är inte lätt. Precis just nu i vinter så har granne A (inte fastboende) börjat parkera hos oss och ta terrängfordon över isen till sitt hus istället för att be granne B (fastboende med traktor) skotta sista biten bilväg från honom till hus A. Granne A och B är nämligen bittra fiender om ett par meter gräns mellan två fastigheter. Vad ingen av dem vet är att vi som har släkt som bott längre än två generationer på platsen vet är att historien är mer komplicerad än så. En bit bort sitter granne C med familj och tittar snett på bägge eftersom bådas fastigheter en gång i tiden orätt fått del av mark som borde tillhört gården C äger och följt med vid ett köp. Jag hälsar på samtliga och håller mig utanför deras konflikter. Vi är ju alla beroende av varandra vid en kris. Behöver inte umgås men det underlättar ju om man inte är bittra fiender. Min egen släkt var osams med en annan granne men jag och sonen i familjens fru umgås och våra barn är vänner idag. Jag har många brister men är det något jag är stolt över så är det just det att jag inte bidragit till fejder och konflikter. Säger såklart ifrån när det behövs men försöker att inte elda på.
Angående min släkting har du helt rätt i att man måste hjälpa efter förmåga. Men dels gör jag det för att det känns som rätt sak att göra. Sedan är det ärligt talat minst drama om hon får hjälp ibland. Tror det är så man bäst hanterar folk som skapar konflikter. Hålla huvudet kallt och vara lugn och vänlig där det går. Klippa banden men inte göra stor sak av det där det inte går. Jag tror tyvärr att det finns människor som saknar normal empati och inlevelseförmåga och vars ofta rastlösa intelligens skapar intriger och drama som en del av makt och kontroll eller bara för att de kan och är uttråkade. Tror de förstår att de skapar skada, det berör dem bara inte som det skulle gjort för en person med mer “normal empatisk förmåga”. Därför svårt att “bota” med terapi. Hm, kanske borde kolla in nästa avsnitt av Hansen ikväll.
Tack iaf för en givande diskussion i kommentarsfältet och till Clara för att att du skriver så tankeväckande om viktiga ämnen.
tycker du belyser något jätteviktigt här Beata, en väldigt intressant aspekt av den här typen av samtal. kanske kan man se det som att vilja förvalta eller hantera sig själv, snarare än att helt förändra sig. minns en personlig tränare jag hörde i en podd som sa att klienter ibland kom till henne med en bild på en kropp de ville ha. hon brukade typ svara “och när är den här bilden på dig tagen?” och när klienten svarade att det var ju inte de, det var en kändis, kunde hon ha diskussionen att varje kropp har sina egna förutsättningar och man kan jobba för att nå dit man kan utifrån sina förutsättningar med träningen, men inte plötsligt förvandla sig till någon annan. jag tänker att man kanske kan göra samma med sin personlighet och sina beteenden. försöka odla de sidor hos sig själv man tycker mer om eller som gör livet lite finare att finnas till i.
Det var fint uttryckt, att förvalta och hantera sig själv <3 Är nog det jag tänker på med självinsikt och varför jag själv har sånt behov av typ personlighetstester osv. Det är för att bättre förstå mig själv och kunna hantera mina känslor, beslut mm.
Fint att se det som att odla de sidor man tycker om hos sig själv. Helt enkelt fokusera på det fina som får växa. Och så får man väl försöka acceptera det man inte gillar (om man inte kan förändra det.)
Ja, en människa idag tycks vara ett ständigt pågående förändrings/förbättringsprojekt. Det här med personlig utveckling blir väldigt självcentrerat/självupptaget och det, i sig, misstänker jag är ett elände som all form av självupptagenhet…I min erfarenhet är det när en människa väljer ett liv för andra som det finaste inom denna människa stärks och det fula förminskas. I självutgivande kärlek blir vi dem vi verkligen är innerst inne. Kanhända inte den mest populära tanken idag…Vi hör ständigt att vi skall ägna oss åt att ta hand om oss själva, sätta gränser ha s.k. “egentid” osv. I vår kultur existerar inget av detta. Inte heller har vi depressioner, ångestsjukdomar, utbrändhet eller annat sådant. Människor arbetar hårt, de flesta har inte mycket men vad vi har är gemenskap i precis allt. Vi är aldrig ensamma och däri tror jag människans styrka ligger. Ömsesidighet i allt och att aldrig vara ett “jag” utan alltid en självklar del av ett “vi”. I detta “vi” finns utrymme för allt som kan hända i ett människoliv tillsammans, men det finn inget utrymme för “egentid” eller någon form av självupptagenhet för då hotas och skadas detta “vi” som, rent faktiskt är vår hela identitet och tillvaro, vårt hem, vårt hopp, vår tröst, vår styrka, vår glädje, vårt allt…Vår “personliga utveckling” är en gemensam väg genom livet med de som lever nu och de som har gått före och de som skall komma. Vi kan vara dumma och göra massor av misstag men vi är ändå aldrig ett ensamt “jag” utan ett gemensamt “vi” och om min granne, kusin, son eller moster är med och delar mina fel och brister behöver jag aldrig bära dem ensam. Så delar jag också deras fel och brister liksom hopp, framgång och glädje…(Är mixad )
Ja, vårt samhälle är väldigt individ-centrerat och gör man något “fel” känns det som man står där ensam sedan. Men hur gör man för att skapa ett vi i ett sådant samhälle? Kanske kan man hitta det i mindre grupper, sin egen granngemenskap osv. Men det är nog svårare i ett samhälle som handlar så mycket om att allt är upp till individen.
Denna kommentar passade mig bäst av alla.
Min kommentar var till Anna A, 10.05.
Men även din kommentar Beata 11.09 är vad jag tror är vägen framåt. Tillsammans är mycket starkare.
Vilken kultur är det du talar om? (Om det känns ok att berätta, bara nyfiken.)
Vissa av de saker du talar om fanns nog mer av i det gamla bondesamhället antar jag. Min farmor som hade fyra barn och tio syskon hade lite av det där “vi tänkandet”. Jag kan sakna att inte vara del av ett större “vi” ibland, speciellt när barnen var små. Men samtidigt undrar jag hur såna samhällen hanterar de som bryter mot normen hur man förväntas vara för att passa in i gemenskapen. Finns det en tolerans för de som avviker eller blir de utstötta? Hur hanterar man konflikter mellan människor?
Jag tänker att det inte är svart-vitt som bättre-sämre, utan det sker inom olika områden i livet. På jobbet kan en känna sig trygg och dela med sig kunskap, men också på grund av olika anledningar vara en sämre vän privat jämfört med tio år sedan.
Absolut så! Håller med.
Ja det var en intressant tanke, att det också handlar om olika områden i livet. Och att det såklart inte är svartvitt. Man hoppas ju verkligen att någon som t.ex verkar sjukt osympatisk på jobbet, kanske ändå har en fin relation med familjemedlem osv.
Tänker att det också kan variera från dag till dag. Är jag överbelastad och sovit dåligt några nätter räcker det för att jag skall bli ganska osympatisk, tyvärr.
Det är därför jag trivs att arbeta med ungdomar, om man får deras förtroende och kommer innanför fasaden så är de flesta ödmjuka och nyfikna (rädda) på framtiden utan fasta åsikter om hur världen fungerar. Tvärt emot många vuxna som redan bestämt sig och basunerar ut det utan att ta in andra perspektiv. Mitt personliga mål som lärare är att lära eleverna att tänka, vilket innebär att kunna reflektera, självinsikt, ta in flera perspektiv, ifrågasätta mm. När jag märker att någon tagit ett utvecklingssprång i de förmågorna high-fivar jag mig själv, så bidrar jag till framtiden.
Så fint ❤️ du låter som en underbar lärare
Jag har alltid tänkt att mitt viktigaste uppdrag som lärare är att lära dem att tänka, men jag har aldrig hört nån annan säga det, så det var fint att höra att nån annan tänker likadant!
Visst är det kul när man får elever som säger ”men vad är rätt svar?!” och bemöta dem med ”vad tycker du?” Och sen få höra tillbaka ”Åååh Maria du är så jobbig, jag orkar inte tänka själv idag!”
Oj vilken otroligt klok och vacker text Clara, den gav verkligen genklang i mig. Visst vill man vara en av dem som växer i ödmjukhet och empati.
Jag tror också att du skulle kunna lägga till en orsak i din lista. Att ha mött egna svårigheter i livet ger större förståelse för andras. Att aldrig ha mött motgångar ger dåliga förutsättningar för växt.
Jag är helt med på den tankegången med motgångar, men ju äldre jag blir funderar jag… finns det verkligen någon i typ femtioårsåldern som INTE mött motgångar? Känns ändå som alla har sin skit i livet, den kanske bara portioneras ut på olika håll och i olika tidpunkter i ens liv.
Fast samtidigt är ju livet inte rättvist, och vissa har mycket mycket mer skit.
Jo, motgångar har väl alla mött, men att ha mött motgångar som varit lite “för stora”, ger en kanske en annan sorts ödmjukhet. Att inse att hur man klarar sig i en motgång är inte alltid beroende av hur viljestyrka eller hur “bra” man är som människa. Som exempel, efter att ha fått ett barn med t.ex. autism+adhd tänker man inte längre när man ser ett barn skrika i butiken “tänk så dåligt de blivit uppfostrade”. Att ha lidit av utbrändhet gör att man inte bakom ryggen tänker “det är väl bara att ta sig i kragen och få det gjort, folk är så känsliga nuförtiden, förr i tiden klagade man minsann inte utan bet ihop”.
Jag tänker att motgångar i sig inte slipar en människa. Jag tror inte skit händer av en mening, men att man kan ge mening åt det i efterhand. Kunde något positivt komma ur det? Blev du starkare? Mer ödmjuk? Mer glad i livet?
Om man aldrig kommer ur känslan av att vara ett offer (det är man väl, när man är mitt i skiten ?!) så tror inte jag att man kan växa av erfarenheten.
Gör erfarenheten sig modigare, eller räddare? På sikt alltså.
Generellt sett alltså.
Skriver under på allt detta till 100 procent. De gemensamma drag du skriver om, Clara, är precis det jag själv lagt märke till när jag funderat i dessa banor.
Tror att alltihopa utgår ifrån den där inre tryggheten. Självkänslan.
Tack för att jag fick börja min dag med att läsa detta goa inlägg!
Din text får mig att tänka på Tage Danielssons ord: Utan tvivel är man inte klok. Tänker faktiskt ofta på dem. Tvärsäkerhet är en så tråkig egenskap. Tvivel och nyfikenhet öppnar för så mycket mer.
Med erfarenheter kommer växt, kommer kunskap, kommer nya horisonter, kommer tvivel, kommer sökande, kommer nya erfarenheter…
Med åldern och livet har jag åtminstone kunnat landa lite i den cykeln. Ser att jag var så klok jag kunde vara, både när jag var 20 och när jag var 45.
Det viktigaste för mig nu är att leka!
Redan runt trettio lade jag märke till detta i äldre – de var antingen så som jag kände att jag ville bli (supersmarta på ett street wise sätt, ödmjuka, avslappnade, trygga i sig själva, kärleksfulla, förlåtande, inbjudande), eller BITTRA (gnälliga, klagiga, oflexibla, negativa, småsinta).
Jag kan i backspegeln och med trettio år till på nacken se hur den här utvecklingen går till hos olika personer. Det handlar delvis om vem man är i grunden, men också om hur man tacklar livets utmaningar. Sorg är en utmaning som kan förbittra en person. Att stanna i känslan i att det är orättvist att ens partner, barn, förälder, syskon, bästa vän har dött och låta detta definiera hela ens liv och aldrig släppa taget. Utmattning. Kronisk smärta. Skilsmässa. Ekonomiskt haveri. Barn med fysiska sjukdomar/NPF/mental ohälsa. PTSD. Med den insikten tycker iallafall jag att det är mycket lättare att omfamna och möta personer som kan synas osköna utan analysen av hur de hamnat där. Bara en tanke.
❤️
Så bra och tänkvärt skrivet!
Klokt. Har också funderat på om det inte har med mognad att göra. Vad det är som gör att vissa mognar och andra inte lika mkt har jag ingen aning om. En stor sorg infinner sig dock när man mister en ungdomsvän som man så gärna ville ha kvar i en nära relation men det inte går på grund av omognad.
Angående omognad har jag ett fantastiskt boktips som handlar just om detta. (som funkar i alla relationer) Boken heter ”Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar ”
av Lindsey Gibson. Otroligt bra och pedagogisk när det gäller dina funderingar. Bästa boken i ämnet jag någonsin läst. (Tillämpbar i ALLA relationer)
Ps, du behöver aldrig vara orolig för att inte mogna vackert
mvh inga
Vad intressant! Har precis läst klart denna bok. Något av det bästa jag läst i ämnet. Men främst om man vuxit upp med en omogen förälder (Instabil personlighet, narcissist etc.). Fast som du skriver, funkar till viss del rent generellt.
Vad glad jag blir att läsa att fler hittat till Lindsey. Hon har hjälpt mig att bearbeta en traumatisk uppväxt med sina kloka ord. Kan tipsa om att hon skrivit ytterligare 3 böcker inom området som handlar om att läka. Det finns även flera poddar där hon intervjuas som är honung för själen. Brukar lyssna när jag promenerar.
Det finns så mycket fint i detta inlägg. Jag vill också vandra den vägen, den mot större ödmjukhet och insikt.
Det beror ju på vad man varit med om i livet, hur man blir som äldre. Livet kan vara så grymt för en del. Förlora att barn, psykisk ohälsa i familjen, stort ansvar om gamla föräldrar, utbrändhet, dålig ekonomi, ensamstående med barn, och en kamp för sitt barn med ADHD. Att vara helt ensam, att inte ha en livskamrat att dela allt med. Men empati det tror jag man föds med. Självinsikt, det har med klokhet att göra. I naturen kan man finna kraft, att orka lite till. Och i kyrkor, tända ljus för nära o kära o för människor som lider. Att sitta ner en stund o känna Guds närvaro.
Ja, det tycker jag att jag inser mer och mer, hur orättvist det är. Och för vissa blir det nog bara för mycket. Fint att hitta till naturen och kyrkan, att det finns kravlösa platser när livet är övermäktigt <3
Ja, Gud! Det absolut laskigaste var nar jag sjalv var i en period da jag var mega stressad for att jag doktorerade och had en 2 och 4 aring.. Jag jobbade med en professor som mobbade osv. Efter ett par ar blev jag sur och elak av all stress. Jag kunde liksom inte hitta tillbaka till mig sjalv efter ett tag.. jag som fore allt lyssnade och reflekterade och var allmant chill och troende osv. Nar jag ser tillbaka pa mig sjalv, skams jag over hur vilse jag var..men det ar just det som du sager! Hur vet man i en san situation att man ar sa ‘vilse’ att man har tappat sig sjalv? Att man inte ar odmjuk. Det basta var Covid for da insag man att allt det yttre ar inte vart ETT DUGG om man inte har manniskor som alskar en och som man alskar sjalv. Att man vill och maste vara snall for annars dor man sjalv och ingen kommer att bry sig (vet att det later extremt) men det ar en sammanfattning av hur jag kande nar jag fick min ‘epiphany’ att jag inte kan fortsatta sa… men det kom mer som an extrem breakdown eller utmattning typ…
Störiga erfarna kollegan här!!! Jag räcker upp handen. ( med invändningen att jag inte pysslar med maktspel och härskartekniker). Jag erkänner att jag kan vara lite gnällig och inte mitt bästa jag när trettioelfte unga pigga (naiva) kollegan som kommer nybakad från universitetet och tycker att hen kan allt. ( jag har själv varit där och nej man är ingen stjärna i yrket de första åren) hen får lön endast nån tusenlapp under de med decennier av erfarenhet ( bra att nyexade får bättre löner absolut heja heja, men det skaver..,,,) sen har de inga barn och kan jobba över hur mkt som helst och får stjärna i kanten, vabbar gör de inte heller. Och dessvärre är det så att erfarenhet inte alltid värderas så högt av arbetsgivaren utan en ung och fräsch lovande människa som är hungrig och ännu inte upplevt femhundra omorganisationer utan är pepp och positiv till alla nya chefens förändringar ( som vi andra vet kommer hålla ett halvår till nästa chef med nästa idé om omorganisation kommer) . Jag försöker vara en bra kollega även till de nya, det lyckas inte alltid. Älskar mitt jobb dock men inte alltid organisationen.
Precis det här tänkte jag faktiskt på när jag läste texten. Så bra du formulerade det!
Jag tänkte också på det. Det är rimligt att den som har mer erfarenhet blir mindre lättimponerad av nya idéer och tankar. Antagligen är det ofta positivt. Det är inte samma sak som att den personen inte är öppen för förändring.
Jag är alltid öppen för förbättringar. Tyvärr är alla förändringar inte förbättringar även om det ofta likställs.
Fint skrivet. Tänker på projekt bli fullvuxen och att det är att medvetet röra sig i den riktningen.
Ska du bli bättre med åren? Jo det hoppas jag att jag blir på totalen. Men bättre för vem? Bättre för mig, för dig, för bekantskaper eller för kollegor och vänner, för min chef?
Det är svårt att vara människa ibland, det du ser en viss stund av en person är det en representativ bild av den personen? Vad hände före, vad hände efter? Att själv reflektera över sig själv är jobbigt och ibland direkt plågsamt- men viktigt. Jo efter ett tag kan man bli bättre, men inte perfekt. Det perfekta livet och personen finns bara som en vacker berättelse. Vi är alla lite skavda och skeva. Men vi bör lära av det vi är med om genom att titta inåt, men kanske att vi ska vara lite ödmjuka inför faktumet att vi inte alltid lyckas vare sig dom andra eller jag själv.
Viktig fråga: bättre för vem? Det finns så många varianter av människor och egenskaper och något jag uppskattar gillar inte en vän. De flesta är väl överens om att elaka och brutala personer inte är så trevliga. Men annars? Det viktigaste är väl att man kan leva med sig själv? Åtminstone i långa loppet.
Jag jobbade i kommunen och där fanns en kvinna, 50 eller 60 år. Sur och bitter, nästan alla dagar. Hon verkade så trött på allt och alla. Man vågade knappt prata med henne. Så mötte jag henne i ett annan sammanhang, utanför hennes hus, av en händelse. Jordiga händer, skottkärran full av bös. Hon jobbade i trädgården. Hennes ansikte sken, munnen var som ett stort leende. ”Hej” ropade hon. Detta var samma kvinna, men det kunde man knappt tro. Då förstod jag, detta var hennes rätta jag.
Det gjorde avtryck på mig. Samma person men i olika skepnader. Ibland är man nog inte i sitt bästa sammanhang. Många gånger jobbar man för mycket, det är omorganisationer som tär, stress….
Vilken fin historia om en människa- en liten glimt av ett liv. <3
Jag tycket det här var intressant. Jag är nog en av dom som skulle se mig själv som mindre öppen för alla, mindre hjälpsam till alla och även mer kort. Jag är nog utåt otrevligare än som ung men av naturliga skäl (dock alltid trevlig i sociala sammanhang men menar generellt). Jag var alltid en kameleont, anpassade mig till alla, fanns där för alla och alltid på bekostnad av mig själv. När jag väl behövde andra så fanns kanske en kvar. Jag har med åren lärt mig att många är självcentrerade och tänker mest på sitt eget bästa och sig själva. Kanske har jag träffat fel personer, haft otur med vänner men jag har absolut valt bort det nu som äldre. Jag delar inte av mig lika mycket av mig själv och jag håller mer avstånd. Jag mår bättre av det men hoppas jag längre fram efter småbarnsår träffar fina människor där vi kan ta och ge tillsammans. Sen vill jag även tillägga att jag håller med dig Clara med det du skrev högre upp som i en kommentar. Saker man tolererade som ung tex såna som alltid sa taskiga skämt eller någon som tex sa rasistiska saker osv går fetbort nu.
Jag delar din uppfattning och erfarenhet till stor del! Det var sorgligt att bli vuxen och upptäcka att verkligheten är en helt annan än den man lärt sig att hoppas på. Med det sagt så blir jag inte sällan positivt överraskad av främlingars och bekantas värme och vänlighet, men det är ingenting jag förväntar mig generellt. Det kanske är bittert och trist av mig att vara sån, men livet har kuvat mig till att ta på mig en rustning.
Jag med. Har på anställningsintervjuer genom åren många gånger fått frågan vilken roll jag tar i en grupp. Jag har oftast tagit den som behövts, som ingen annan vill/vågar/orkar. Ibland ledaren, ibland skämtaren, ibland vårdaren, ibland administratören. Har tänkt på mig själv som en amöba som anpassar sig efter omgivningen. Men det tär. Och jag skulle nog också säga att jag är mindre öppen och mindre hjälpsam. Men mer rädd om mina guldisar till vänner och familj. De som känner mig och finns där. Försöker verkligen behålla dessa relationer genom småbarnsåren. Svårt med vad man för över till barnen. Jag vill att de ska växa upp med tillit till människor men kanske inte med samma naiva tilltro som jag hade.
Det här tänker jag jättemycket på just nu, och i helgen satt jag och leta igenom en krönika som jag läst i någon av Mark Leevengoods krönikesamlingar. Den handlar om detta och jag har någon minnesbild om att det är en tant som sparar på tomma mjölkpaket. Någon som känner igen och vet var jag kan hitta den?
Istället hittade jag en annan mycket kort text som var ungefär så här:
Min morfar blev gnällig det sista året.
– Världen var bättre förr.
Min mormor tittade länge på honom, sen sa hon:
– Världen är nog den samme, men du var bättre förr!
Kunde inte låta bli att le åt sanningen som kan ligga bakom en som kommentar…
Så klokt, och så intressant. Jag håller med dig. En portion ödmjukhet inför både sig själv, egna insikter men även andra och andras insikter tror jag man kommer långt på. Och helheten. Att försöka se helheten, hela bilden och vad som kan komma runt nästa krök.
Jag har alltid varit lyhörd och empatisk. Och nog märker jag vid 50 plus att jag ändrats och mognat mera. Har däremot träffat många människor som har skygglappar på och inte ser eller tar inn andra människor. Ingen respekt. Dom är inte roliga att ha att göra med. Dom liksom bara kör på. Och det är ingen bra väg Dom tar. Ödmjukhet är för mej viktigt. Människor som bryr sig om andra tycker jag mycket om.
Off topic, men jag blir nyfiken på bilden i inlägget och i ett annat inlägg lite tidigare. Varifrån kommer de? Har du målat?
Jag tänker nog att det knyter lite an till att leva efter sin värderade riktning, som du skrivit så fint om tidigare. Kanske framförallt vad det gör med en människa när man inte lever efter den utan istället får leva med ett konstant skav. “Det är synd om människorna” som Strindberg skrev.
Ännu ett klockrent och tänkvärt inlägg ❤️
Vilken klok text!❤️
Det finns mycket åldersdiskriminering i arbetslivet idag. Det ligger i tiden tror jag. Tycker beskrivningen av den seniora medarbetaren lite kan ses som ett uttryck för detta. En slags nidbild som brister lite i både empati och hänsyn till människors komplexitet.
Att diskutera varför vissa personer inte blir bättre med åldern utan sämre versioner av sig själva – det kan väl ändå inte vara åldersdiskriminering? Nu får du verkligen förklara dig.
Det var beskrivningen av den seniora medarbetaren som jag reagerade på. Kanske för att jag är äldre 😉 Det är en beskrivning som jag sett tidigare på annat håll. Att äldre påstås vara så på arbetsplatser. Att äldre inte vill tänka nytt, tror sig veta bäst osv. En motbild enligt mig är att man idag tenderar att underskatta värdet av erfarenhet. Sen blir väl inte människor bara bättre eller sämre tror jag, utan kan visa både mognad och omognad i olika situationer.
Ja, men nu tänker jag på ett faktiskt, verkligt exempel. En person som är precis så här. Som gör precis det här, men som mig veterligen inte gjorde det när hen var ung. Och jag funderar över hur åldern spelar in i utvecklingen? Varför blir vissa en sämre version av sig själva – ju mer tiden går? DEN funderingen kan väl ändå inte vara åldersdiskriminering?
Exempel på vad personen gör: använder härskartekniken att objektifiera unga personer på sin arbetsplats. Småljuger lite här och där fr att rädda sitt skinn. Och gör sig tex lustig över en överviktig kollega och en annan som har en brytning. Okej att man kan göra sånt när man är ung och omogen. Men det konstiga är ju om man börjar gör det mer när man blir äldre. Utan att ens verka medveten om vad som sker
Nej den funderingen är inte åldersdiskriminering, det håller jag med om. Konstigt beteende. Tror att är man klok som äldre så var man det även även i huvudsak som ung. Fast kanske omdömet svajar lite mer som ung pga brist på erfarenhet. Kanske kan det även vara tvärtom, dvs att personen inte var så vettig som ung heller men att det inte märktes lika mycket. Man vågar kanske vara mer sig själv som äldre, på gott och ont.
Detta var väl ingen nidbild, eller att “äldre påstås” vara så generellt, utan en beskrivning av hur en del äldre är. Varför formas vissa till mer taggiga eller kantiga, som hakar i och ofta stöter sig med folk, när andra blir stadiga och mjuka i formen? Det är jätteintressant att fundera på vad som ger det ena och det andra, för båda sorterna finns ju!
Jag har bytt arbetsplats ganska ofta, och i stort sett alltid stött på någon som jag upplever känner sig hotad av mig som yngre/nyare, och jag vill tro att jag är en öppen och nyfiken person som gärna frågar men ganska sällan kör över. Varför?
När jag tänker på de lite kantigare och äldre kollegor jag mött så verkar det framför allt vara de själva som föraktar erfarenheten. Handlar det om den egna självbilden, tryggheten, stoltheten över vad man åstadkommit/förvärvat? Tacksamheten?
Men få är väl bara kantiga eller bara mjuka? Människor är komplexa och tur är väl det.
Vill också nyansera utan att för den skull INTE hålla med på det stora hela, det är verkligen en viktig reflektion att göra och vara medveten om. Men visar man upp en verklig bild av vem man eg är och vad man tycker hela tiden? Troligen inte. Kan man döma en snipig person som kanske kämpar på flera fronter, jaa kanske kan man kräva vissa saker. Har man ansvar att visa sitt bästa jag hela tiden, mot familj, nära/ytliga vänner, ngn i matköpskön trots kämpigheter? Det kanske är där det ligger, i konsten att upprätthålla en nivå, en glädje, en vänlighet trots svärta i livet? Att bara vända sin byk utåt generellt är såklart inte ok men ju äldre man blir desto mer inser man vad sorger gör med en. Och som sagt, hittar olika sätt att hantera dem. Svårt och intressant. Hoppas att jag kommer kunna gå den sympatiska vägen.
Intressant att läsa den här texten när man precis behöver hantera en sådan här person. Är ordförande i förening och det finns en äldre medlem som letar fel i allt vi i styrelsen gör. Det är ner på detaljnivå. Nu hade vi inte använt orden “samtliga dokument” när vi skickade ut årsmöteshandlingarna och då kommer det mejl om hur vi borde formulera oss och att det ju inte var så bra gjort eftersom hen inte vet om det kommer mer saker.
Och visst, man kan alltid vara tydligare och självklart kunde vi ha skrivit att det här är samtliga dokument, men sättet hen framför kritik på är helt dränerande. Aldrig ett positivt ord, utan bara kritik. Hen vill heller inte hjälpa till eller ta något styrelseuppdrag, utan det känns som hen istället lever för att vara småpetig och sur.
Jag har funderat mycket på vad det är som gjort personen så där. Och hoppas verkligen inte att jag blir likadan. Hen kommer ibland med helt relevanta synpunkter på det vi gör, men det är så svårt att ta till sig när allt levereras på detta magsura sätt.
Något jag har upplevt är att om man bjuder in en sån här person (vilket jag noterat att ni försökt) iaf för att be om deras åsikt så brukar det sura ge med sig. De kommer fortfarande ha åsikter, men med lite annan attityd, mindre dränerande. Ofta vill de vara en del men kanske inte vågar eller orkar.
En kopp kaffe och ett nyfiket sinne kan i ett sånt sammanhang vara en god investering.
Håller helt med, men vi når liksom inte fram här. I många fall tycker jag man ändå kan förstå vad sådana här personer vill innerst inne, men här har vi verkligen kört fast. Kanske är personen i fråga också lite omedveten hur hen upplevs.
Så bra inlägg och precis det jag går runt och tänker på mycket just nu. Har precis fått barn och funderar mycket på vilka generationsmönster jag vill bryta och låta bli att föra över till mitt barn. Som att bita ihop, inte visa svaghet, en press över att vara glad hela tiden, sopa problem under mattan (som jag upplevde i min uppväxt). Jag frågade mina föräldrar om de hade särskilda tankar när de uppfostrade oss. Nä det hade de inte. Ingen reflektion från sina egna barndomar alls eller tankar om hur man kan hjälpa till att göra barn trygga i sig själva. Kanske är det en ny tid nu när vi är mer medvetna om hur barn påverkas av föräldrar och uppväxt? Men jag är innerligt trött på att vara den enda i familjen som gått i terapi. Men samtidigt, ja hur vet jag att jag har blivit klokare av det? Och inte bara självgod och kritisk mot mina föräldrar? Jag vill ju hoppas att jag inte ska föra över en massa skit på mitt barn men jag förstår ju också att det inte kommer gå att fixa en ”perfekt” uppväxt. Men hoppas ändå innerligt att mitt vridande och vändande på vad jag säger och gör ändå kommer bryta en del mönster som förts vidare i generationer av människor i släkten som inte ägnat sig åt självreflektion alls. Ska bara försöka vara ödmjuk också och inte bara arg och besviken på de äldre. Det är svårt, men jag är ju heller inte så gammal än så jag hoppas åren gör mig klokare och inte ännu surare!
Tittar just nu på Anders Hansens serie om personlighet där han talar om just detta. Kändes bra då forskningen säger att vi blir mer empatiska med åldern, mindre neurotiska och mer trygga. Samtidigt blir vi med åren, vilket först förvånade mig, mer påverkade av våra gener snarare än påverkade av miljö. Det känns dock förståeligt att vi längs livet låter värderingar styra våra val, umgänge och önskad miljö. Ju äldre vi blir är det då vi som skapat vår miljö snarare än att den skapat oss.
Serien väcker mycket tankar och det gör även dina funderingar i detta inlägg.
Jag tänker att de som funderar över de här frågorna kommer fortsätta utvecklas och nog gå åt det mer empatiska och lyckligare hållet (många ovanstående kommenterare?).
Men de där som snarare blir mer och mer rädda för att tappa sina revir. Var de redan från början rädda och osäkra eller gick det ”fel” längs vägen? Stämmer tanken om att vi skulle bli mer empatiska och mindre neurotiska med tiden bara för vissa? I vissas fall skulle man ju vilja putta personer åt ett annat håll än det som de ser ut att vara påväg. Kan man påverka dem till att reflektera mer eller är det något som de är helt ointresserade av?
Många frågor. Men jag tänker som jag tänkt många gånger förut efter att ha läst dina inlägg. Reflektion är bra (och för det så är det bra att sova;)
Vem har målat bilden i inlägget? Dels vill jag veta, och dels tycker jag du borde skriva ut det. 🙂
AI
Jag behövde komma tillbaka till detta inlägg och kommentera nu en tid efter.
Jag känner att jag är en sån där som blir sämre med åren och som är så himla rädd att någon ska komma liksom underifrån och ta över mitt utrymme.
Att vara så går inte i linje med mina värderingar. Jag vill att samvaron i det lilla och det stora ska vara en tillåtande plats för alla och att jag både ska bidra till att det blir så och få mötas av tillåtande.
Ändå ser jag det liksom hända framför mina ögon, parallellt med att jag tänker tanken att såhär önskar jag att jag inte var och att jag önskar att jag kunde vara lite mer bjussig mot människorna omkring mig. Men det är som att jag inte kan sluta beskylla andra för mina misslyckanden, vakta på den position jag uppnått eller återkommande älta alla större och mindre oförätter jag (anser mig) ha blivit utsatt för och med ännu större kraft hålla det emot dem som ”utsatt mig”. Jag ser att jag blir bitter och går miste om roliga saker jag istället hade kunnat ägna mig åt, men jag lyckas liksom inte byta spår. Trots terapi. Trots att inte jag heller hade velat umgås eller jobba med mig.
Jag tror att jag varit rädd för att inte vara eller kunna bli något för länge. Om man ovanpå det blir bara pyttelite tryggare i t.ex. sin yrkesroll så får man liksom ett utrymme där rädslan försvinner att istället bli aggressiv. Jag ser att det på det stora skulle vara så mycket bättre om jag inte var rädd eller aggressiv. Det bästa vore såklart om jag kunde ha tillförsikt till andra människors välvilja och att saker kan ordna sig. Men jag vet inte hur man gör.