Susar hem genom Sverige och för varje kilometer blir det allt mindre vårlikt. Det är nästan skönt! Våren är så vemodig, vacker och hjärtknipande att jag har svårt att veta var jag ska ta vägen. Och på våren kopplas jag samman med mitt ursprung på ett särskilt sätt. Längtar hem till farmor. Besöka gravarna, dricka kaffe ur de gamla kopparna. Bläddra i korgen med fotografier från förr och känna den svala, lena ledstången under handen. Och så vill jag till mormors hus och elda gräs och ställa fram utemöblerna. Sitta på mossen efter gammelvägen och lyssna på bäckens porlande och se myrorna streta längs stigen. Jag vill vända båten, putsa fönster och lägga en ljus, nystruken duk på köksbordet. Och jag vill tänka länge på alla generationer innan mig som genomlevt stränga vintrar under svåra umbäranden. Ja, jag tror att det är deras lättnad som ekar genom generationerna och som ropar till mig
-Var tacksam och lycklig medan du finns till!
27 svar
Nostalgi..
Du är säkert jättetrött .
Hur går det för Susanne?
Du är snart hemma…
Våren är alltid stökig för mig. Känslorna är helt knasiga, ljuset för ljust, varma dagar som blir till för kalla kvällar, isig vind men jättevarmt i lä. H i n n e r aldrig med, har gett upp inför den tanken. Är sååå trött och ljuset gör mig övertrött men ändå “pigg”, lätt att somna men svårt att sova. Tänker på allt men orkar knappt nåt. Så jag försöker fara med, inte tänka för mycket. Tygla känslorna med att göra allt s a k t a. Det funkar! Tar en cykeltur och njuter av allt fågelkvitter och säger hej till de första sädesärlorna, ropar rakt ut till en av dom: va söt du är, du är sååå söt. Den vippar på stjärten och flyger iväg. Nu börjar den ljuva tiden i Västerbotten.
Så fint beskrivet ❤
Tack 🥰
❤️🐦
Så fint skrivet.
Borta bra men hemma bäst….
Välkommen hem igen
Kram Katarina
Är det Glommerberget?
Ååååh, du skriver verkligen fint! Hoppas det blir en god hemkomst.
Vilket otroligt fin text
Vilken otroligt fin text
Jag blir lite stressad av våren. Det är en helt underbar tid men känner också att det är en tid då man bara måste njuta!!! Av allt. Precis hela tiden haha.
<3
Åh, vilken vacker och berörande text!❣🌼
Har tittat igenom äldre bilder på familj, släkt och vänner, så många fina minnen. Så tacksam att min mamma fotade så mycket när vi barn växte upp (-70 och 80-talet)och även som vuxen. Jag växte(tyvärr!) upp i Stockholm, men min farmor och farfar (nästan hela släkten) bodde alltid kvar på släktgården/bondgården i Jämtland, dit vi åkte ofta. Och vi gör det än i dag då den finns kvar inom familjen. Längtar så oerhört starkt dit nu(vill nästan gråta av längtan), Den vackra naturen med älven, bergen skog och öppna gräslandskap! Men vi åker upp till sommaren. Våren har alltid varit jobbig för mej, har inga problem med höstmörkret, vintern. Men det starka solljuset på våren och omslag i vädret, fram och tillbaka som det är här i Stockholmsregionen, är så påfrestande. Måste ha solglasögon på, och känner mej allmänt “låg”, tom, ambivalent och asocial.😎🙈🙃 Men när grönskan kommer in i maj, juni knackar livet på igen och jag kan andas ut och solen smeker min kind.🌅🌷
Om du någongång skriver en bok om våren ta med ditt “De ropar på mig” inlägg! Så vackert skrivet så det går rysningar genom kroppen!
Så fin text. Jag hör också tidigare generationer ropa på mig, mest hela tiden tycker jag 🙂
Så vackert att jag gråter. Både orden och bilderna.
Åh vilken känslostark text! Är också på väg hem till österbotten från Nederländerna, har njutit av alla blommor och grönska. Beundrat stora gamla träd flera hundra år gamla, de träden som sett mitt barns farfar leka, de som inte finns med oss mera, som jag aldrig har fått känna till men ändå saknar så mycket, pysslat om deras gravar, bett för landet och folket. Kommer att märka samma sak som du i tåget från Helsingfors uppåt hur snödrivorna blir större desto högre upp man kommer. Hörde dock av mor min att mina tulpaner och krokusar har kommit upp ur jorden.
Älskar den här tiden. Naturen vaknar och ljuset börjar komma tillbaka. Älskar att veta att jag fortfarande har allt det vackra framför mig.
Ja det är så sant som det är sagt och man ska ta vara på det man har och vara rädd om det. Våren får man fram mycket minnen och man härleder den också till sommaren som är stundande då, så det är fina känslor våren ger.
Så fint skrivet Clara! Förstår precis. ❤️
Det känns i hjärtat…
Instämmer i allt det fina som du skriver Clara.
De där små, anspråkslösa traditionerna tycker jag nästan kan kännas ännu viktigare än de som är bundna till högtider. Ta fram utemöbler, binda upp trådar för den kommande humlen, ta ut innanfönster och byta gardiner. Plantera på gravar och vädra pärkällarn. Allt är exakt det tidigare generationer har gjort. Det blir liksom mindre urvattnat när det inte är något alla gör? Fast ändå många såklart. Men man vet liksom på ett annat sätt att det är exakt samma fix, don och stök. Fina iakttagelser.
♥️🙏♥️
Tårar rinner här
Fint
Tack
Tack kära du 💕
Tiden är rund och obeveklig
Våren är avklädande med brutala kontraster
🍀Skumraskmörker möter smärtsamt ljus
🍀Visset brungrått blir skirt ljusgrönt
🍀Förhoppningsfull pigghet slår pannan i bedövande trötthet
🍀Trögtänktheten översköljs av snilleblixtar
🍀 Tjälen får ge vika för oberäknelig gungfly
🍀 Vinterns inskränkande snöplogskanter smälter och öppnar upp för utvidgat strövtåg
🍀 Skylande och generösa vinterkläder blir satta på undantag för avslöjande sommargarderob
Våren – Så efterlängtad men också smärtsamt avslöjande ❤