Jag har ju haft ett pågående projekt i flera år som jag kallat för Projekt bli fullvuxen. Det började för att jag tröttnade på mig själv och att jag ständigt upprepade samma dysfunktionella beteende men förväntade mig ett nytt resultat. Jag upplevde också att jag hade en självbild som inte stämde med verkligheten. Jag höll alltså på och bullshitade mig själv! Så Projekt bli fullvuxen har handlat om att vräka upp mattan och kolla på allt jag sopat in därunder. Om att försöka se på mig själv med ärlig blick. Ärlighet och självinsikt är nämligen första stegen i ett förändrat beteende.
Hur tog sig då detta bullshittande i uttryck? Ja, jag kan ge ett ganska konkret exempel. Jag har alltid varit en tidsoptimist. Kom jämt sent men tyckte samtidigt att jag hade goda ursäkter för mitt beteende. Jag var ju på väg hemifrån i tid – men när jag kom ut upptäckte jag att bilen var översnöad och det försenade mig med tio minuter…jag kom iväg i tid men då hamnade jag bakom en plogbil och fick krypköra i tio minuter…jag kom fram i tid men då fanns det ingen parkering där jag planerat att stå…
Allt det här är ju förklaringar till varför jag blev sen. Men det är inte ursäkter. För det är ju inte så att den som är i tid aldrig råkar ut för missöden. Även personer som är i tid kommer ut till en översnöad bil, får krypköra bakom en plogbil och leta parkeringsplatser. Skillnaden är att den som är i tid inte är tidsoptimist. Den har istället kostat på sig lite marginaler, så att det finns strul-mån.
Men istället för att göra som jag brukade när jag var sen och tänka: jag ska verkligen bättra mig, åka hemifrån tidigare och sluta komma sent började jag tänka: jag är hopplös. Jag kommer alltid att komma sent. Jag kommer aldrig förändra mig och därför måste jag göra på ett nytt sätt.
Det nya sättet blev att fortsätta försöka göra en realistisk tidsplan för jobb, resor och arbetstider. Men sedan direkt lägga ett 20-procentigt tidspåslag på alla moment. Inte tro att jag skulle lyckas göra en realistisk tidsplan – för det gjorde jag ju aldrig! Utan istället förutsätta att jag skulle räkna fel och därför behövde hjälpa mig själv med marginalerna.
Det låter kanske inte som en enorm skillnad – men det ÄR det. För medan jag i det första exemplet skulle försöka ändra min personlighet i grunden, kunde jag i det andra exemplet acceptera min personlighet och försöka förändra förutsättningarna runtomkring.
Ett annat exempel på självbedrägeri? När vi flyttade till landet försökte vi räkna på hur mycket bil vi körde. Och eftersom det kördes mycket mer bil än vi önskat och tänkt sa vi till varandra: Ja, men den här månaden är ju ett undantag. Den här månaden är det ju för att x hände och det kommer inte hända varje månad. Men sedan kom en ny månad som såg likadan ut. Och plötsligt tittade jag och Jakob på varandra och bara: Varför funderar vi på hur mycket bil vi ska köra i en parallell verklighet? Det här ÄR ju vår verklighet? Vi sitter ju med facit!
Och så här är människor. Man har ofta en alternativ verklighet där man tränar bra, äter nyttigt, gör sitt jobb i tid och är snäll med sig själv. Och så bortförklarar man den RIKTIGA verkligheten med att det bara är tillfälligt, att det bara är på grund av omständigheterna och att man egentligen inte är sådan. Men du är ju det du gör just nu. Inte det du gör i en parallell fantasivärld. Och om du ska bli hjälpt just nu, så måste du ju acceptera och hjälpa den du är just nu!
Det här är en bitter medicin att svälja. Men Projekt bli fullvuxen handlar för mig om att svälja den dagligen. Sluta bullshitta mig själv.
Min grundinställning till mig själv och till andra har också ändrats. Nu går jag in med vetskapen om att människor aldrig ändrar sig. För det är nästan alltid sant! Hur vet jag det? Jo därför att jag själv jobbat hårt med att få till nya träningsvanor, nya sovvanor, nya sömnrutiner. Jag har gått i terapi för att hantera ångest, jag har läst så mycket och pratat med kloka personer. Och det lilla jag lyckats ändra på i mitt liv har krävt enormt med arbete. Och ändå har jag inte förändrats i grunden. Det jag istället lyckats ändra är hur min personlighet samspelar med omgivningen och de följder det får för mig. Och det räcker! Faktum är att det nog är det bästa sättet.
Och när det nu är så svårt att ändra på sig själv – hur ska det då gå att förändra andra? Partners, släktingar, kollegor och vänner? Nä det är lönlöst! Ska någon förändring ske måste personen både vilja och våga betrakta sig själv ärligt – och sedan arbeta aktivt. Och det man kan göra under tiden är att hantera den faktiska personligheten – inte den person man önskar att den var.
Bästa sättet att förutse framtiden är titta på historien. Om inget görs annorlunda så kommer det inte heller bli särskilt annorlunda.
27 svar
Mycket bra inlägg som är lätt att relatera till. I mitt fall handlar det om att vara introvert. I unga år försökte jag ”tvinga” mig själv att vara mer utåtriktad och ha ett aktivt socialt liv, för det var så man ”skulle” vara. Så många sammanhang jag vantrivts i och önskat mig bort ifrån, alltifrån fester till middagar. Numera har jag accepterat att jag trivs bäst i mitt eget sällskap och tar konsekvenserna av det istället för att vara missnöjd med min personlighet.
Fint och intressant reportage i Skriva-tidningen!❤️ Något jag blev nyfiken på var vad försäljnings-siffrorna för Underbara Vinter-boken (som jag själv köpt och tycker mycket om) ligger på, och också för andra av dina böcker. Sådant anses kanske oartigt att fråga om☺️ men jag tycker det är spännande att få reda på försäljningsstatistik för olika böcker. När det står att du var på 17e plats för mest sålda fackböcker på förläggareföreningens lista vet jag inte vad det motsvarar i siffror så jag skulle tycka det vore intressant att få veta mer om detta här eller i ett blogginlägg t ex😊
.
Och angående blogginlägget ovan ligger det verkligen mycket i det du skriver.. Att hitta sätt att lägga upp sitt liv så det bättre ska kunna matcha ens personlighet/underlätta för sig själv (-och därmed i förlängningen för de omkring en också-) i stället för att försöka “ändra personlighet” – det sättet att tänka tror jag många skulle ha stor hjälp av..
Mycket klokt i den texten
De bästa och skönaste människorna att umgås med är de som är väl medvetna om sin personlighet och sina tillkortakommanden och sen kan skoja om dem.
Håller med på ett sätt; men tycker de bästa människorna att umgås med är de som vet om sina brister och hela tiden försöker arbeta på dem, att hela tiden försöka utvecklas som människa och försöka bli sitt bästa jag.
Jag tycker att det är bättre om folk utvecklar sig inom sina intresseområden än inom områden de har svårt för.
“Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inte skillnaden”
Du är klok som en bok och världen skulle vara en mycket trevligare plats om alla reflekterade över sina liv, tankar och beteenden bara hälften så mycket som du gör.
Klokt tänkt!
tack va bra!
Jag undrar om det här inte är det bästa inlägg du någonsin skrivit.
Det håller jag nog med dig om.
Klokt!
“Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill uppnå andra resultat, gör då inte samma sak.”
Albert Einstein
Å så klokt! Hur har du applicerat det här tankesättet på träning och kost? Kämpar själv med det.
Hej !
Jag håller helt och hållet med dig, jag har hållit på med samma bekännelser och tankesätt i 10 år (sedan jag blev mamma) och känner att jag mognat massor ! Jag har kallat processen ”påväg till en klok gammal gumma” 😅 Tänkte mig att det nog kommer ta hela mitt liv 😉
Tack för att du delade med dig och för att du kan göra det så klockrent 👌
Håller i grunden med om det som står i inlägget; att acceptera sig själv och andra med fel och brister. Har dock otroligt svårt för människor som gömmer sig bakom sina fel och brister och använder dom för att ”köra över” eller vara elak mot andra. Ex personen som upplever sig vara rak och ärlig då hen ”säger som det är” och att omgivningen får köpa det eftersom hen ”är som hen är”.
…eller konflikträdda människor som oftare snackar skit bakom ryggen och skapar ännu mer problem i slutändan.
Ett citat från min mamma, som hon sa regelbundet under hela min uppväxt: ”Man kan inte ändra på någon annan än sig själv.”. Vishet i många situationer och relationer genom livet.
Jag har tänkt mycket på detta citat och jag personligen har svårt att dra en gräns mellan man kan bara ändra sig själv och att säga ifrån och stå upp för sig själv. Ja jag kan inte ändra andra utan bara mitt förhållningssätt till hur andra beter sig men känns då ofta som jag lägger allt ansvar på mig själv och att andra får bete sig hur som helst mot mig. Vilka gränser får man dra om ansvaret i slutet iaf ligger på mig?
Huvudet på spiken!! Instämmer precis i det du skriver. Det är verkligen sant att man inte kan ändra på andra utan bara sig själv och sin inställning till andra, men det är lätt att man börjar ändra på sig och anpassa sig så att man till slut tappar bort sig själv! Att känna när man ska markera och sätta en gräns är jättesvårt tycker jag. Särskilt i ett förhållande.
Kanske att berätta vad man behöver och mår bra av och se om det går att jämka med vad den andra personen behöver och mår bra av eller om man är för okompatibla. Jag behöver t.ex. omge mig med folk som förstår att om jag kommer försent är det inte en diss av dem, men någon som mår väldigt dåligt av att vänta kan teoretiskt förstå det, men välja bort att umgås med mig för att det kostar för mycket. På samma sätt kan jag välja bort att umgås med någon som passivt-aggressivt påpekar att “ja, min tid är ju inte så viktig.”
Hej!
Tack för inlägget!
Passar på att dela en tanke som hjälpt mig då och då. Låter kanske ilsket till en början, men läs gärna till slutet för en förklaring.
För flera år sedan hörde jag ett reportage på radion om att hitta ett annat ord för tidsoptimist.
Tänkte direkt att tidsegoist mer belyser vad det handlar om i många fall.
Många som planerar sin tid väl får stå och vänta bort den då “optimisten” använder både sin och de väntande vännerna/kollegornas tid.
Min tanke var inte att argt kalla andra för tidsegoister. Utan ett sätt för mig själv att påminnas om att värdera andras tid lika eller mer viktig som min egen.
Egoism är inget jag strävar efter i andra sammanhang. Tid är något vi alla får med samma mått. Så vem är jag att slösa bort andras tid om jag inte dyker upp som jag lovat?
♡ Anna-Lena
Men å så bra skrivet!
Så himla bra!.Och tröstande! Jag är en ständig tidpessimist som känner mig överkörd av söner och make som är optimister. Går sönder av allt väntande och bevisligen är det svårt att få barnen tonår/mellanstadiet att förstå. Ska försöka utgå från din tanke och hoppas komma vidare!
Ett annat ord är tidsblind. D.v.s att man faktiskt är dålig på att bedöma tid.
Men hur har ni sådan självkontroll att ni håller detta!? Jag hade ju i claras exempel ovan tex vetat att jag lagt på X antal minuter och då faktiskt hade en buffert som jag kunde slösa bort och därmed inte åkt tidigare och då trots allt kommit sent. Krävs en väldig självdisciplin känns det som för att hålla sig till dessa verktyg man funderar ut.
Förutom att lägga på extra tid på alla moment hade du kanske förbjudit dig själv att kolla internet eller följa impulser som “jag ska bara pröva det här stickningsmönstret” och haft järnkoll på en äggklocka som räknade ner tiden. Du kanske också hade lagt på en extra buffert för att motverka “jag har ju en buffert som jag kan använda”-tanken.
Ja, det krävs en väldig självdisciplin och jag tycker att folk som har lätt för att bedöma tider och göra sig iordning för att ta sig någonstans samt inte är lättdistraherade har fått mycket gratis i livet.