En dag bestämde vi oss för att göra en utflykt. Vi bor ju precis vid en liten sjö – men bakom berget vid vårt hus finns en betydligt större sjö med flera öar. Där finns inga stugor eller hus utan bara mil efter mil av skog. Och där har vi ytterligare en båt, men den båten har vi inte använt på säkert tjugo års tid. Nu hade vi lovat barnen äventyrlig dag på sjön, när vi skulle gå iland på en ö där det finns en gammal grav. Och visst blev det en spännande utflykt…

Krånglet började direkt från start med att jag fick klippa upp låset till båthuset med en bultsax, eftersom nyckeln var försvunnen. Sedan fick jag plugga båten med en tillsnickrad propp och ro runt ett tag för att kontrollera att den verkligen höll för trafik. Det är ett gammalt as till eka som är hemskt tung att ro. Särskilt med åror tillverkade av plank.

Det var en het och tryckande dag och jag tittade oroligt på himlen. Det blir väl inte åska? Men nej, väderapparna visade ingen åska utan uppehållsväder.

Alla rymdes inte i båten, så några av oss åkte SUP. Men mitt ute på sjön börjar det torna upp åskmoln. Och plötsligt smäller det till i skyn och barnen skrek rakt ut!

-NU VÄNDER VI OCH ÅKER HEM?!!

Men närmaste fastland var ju ön, så det var bara att ta i och ro för kung och fosterland.

Men med de urusla årorna och den tunga båten kom vi nästan inte framåt alls. Och när jag rodde som allra värst lyckades jag plötsligt också slita sönder fästet till åran! Gaaah!

-Det är som en otäck film, mumlade Uffe med uppspärrade ögon.

Som tur var tog vi oss till slut i land på Trindholmen och drog upp både båt och SUP. Ön är en riktig liten plutt, blott tjugometer rakt över.

Vi hade med oss lite ved men sedan fick vi bryta torra kvistar och ta näver från träden. Bertil satte genast igång med att göra upp eld.

Och eftersom vi såg regnovädret vid horisonten och hörde åskan mullra närmare började Bertil också att bygga ett vindskydd, släpade stora grenar och la i en klyka. Skönt att ha sällskap en väl förberedd scout med både kniv och nyspliad yxa i packningen!

Flytvästarna hängdes upp som skydd och vi skar björkris att täcka allting med.

Det var så mysrysigt! Som början på en Fem-bok. Fem går iland. Fem öppnar en grav. Fem och ö-äventyret.

Jag hade bakat kolakakor till fika, kokat kaffe och gjort saft.

Så det fanns lite att höja humöret med.

Inte för att det behövdes för mig eller Anna. Ska man ha ett äventyr ska det väl också vara lite äventyrligt?

Snart drog åskan in med besked

Och vi kurade ihop oss på mossen och hukade under åskknallar och ösregn.

Medan vi grubblade på hur länge vi skulle behöva sitta på den lilla ön och vänta ut ovädret. Ända till kvällen? Hela natten? Det kan mycket väl hända att jag spelade upp farorna, bara för att krydda äventyrskänslan!

Essa blev så trött av allt spännande att hon kröp ihop hos Juni i vindskyddet och somnade

Det blev en fasligt mysig utflykt och efter några timmar av att lyssna på åskknallar och bli blöta av regnet lättade ovädret och vi vågade oss på hemfärden. Men inte förrän barnen tömt fikapåsarna och provlegat den tomma graven ordentligt.

Med den bortdragande åskan dovt mullrade i fjärran, paddlade vi tillbaka till fastlandet.

-När vi kommer hem ska jag att lägga mig i sängen och aldrig, aldrig, aldrig någonsin igen följa med er på någon utflykt i resten av mitt liv, någonsin. Sa den yngste i barnaskaran.

Men jag föreslog att storbarnen nästa år ska göra en egen utflykt hit med sina vänner. Bygga ett rejält vindskydd och sova över en natt. Det vore väl ett riktigt spännande äventyr!? Tänk om ön är hemsökt? Eller om det ligger en hemlig skatt i den gamla graven? Det är ju som starten på en underbar historia av Enid Blyton!