Vaknar 05.45 av att det går i dörren till barnens rum. Det är Bertil som är först uppe och gör sin gröt. Jag drar kudden över ansiktet och vänder mig om. Sovrummet badar i ljus, trots mörkläggningsgardinernas försök att hålla tätt. En kvart senare tassar också Jakob upp – och vid halv sju tar han cykeln till tåget till stan. Bertil cyklar till affären och tar bussen som går ut till E12. Där byter han till ytterligare en buss och sedan tar han cykeln den sista biten till skolan. Varje morgon känns det som att han gör en resa till månen.

Min väckarklocka ringer vid sju. Då är Folke redan vaken och brer sig en smörgås. Uffe och jag klär på oss, tar en vitaminbjörn och borstar tänderna. Jag gnuggar bort tandkrämen som hamnat på hans kind och borstar bak luggen som blivit så lång.

Kvart över sju går vi ut på gården. Daggen är tät och den soliga morgonen kylig. Med en handduk torkar jag av hans sadel och cykel och tar på de rosa fingervantarna.

Snart sitter vi på våra cyklar och trampar de två kilometerna till skolan. Men vi stannar ideligen för att inspektera överkörda daggmaskar och paddor. Betraktar med äckel och förtjusning den tillplattade huggormen med sitt intorkade skinn. Uffe cyklar med högsta fart genom vattenpölarna och övar på att hålla i styret med bara en hand, när han vinkar till grannarna.

-Det är så härligt, mamma!

Ja visst är det härligt. En fridfull måndagsmorgon med hög, klar himmel.

Vi kommer ner på byn och passerar storvägen som ligger helt stilla.

Glider förbi dammen där fontänen gör små krusningar på en annars blank vattenyta.

Parkerar cyklarna utanför förskolans staket och hänger upp hjälmen på styret. Hälsar på Ylva-Karin, Klas och Ulrika som kommer samtidigt som oss, fast från ett annat håll. Puss i dörren till avdelningen Svalan, precis lagom till förskolefrukosten börjar. Och sedan cyklar jag hem igen.

Möter Dahlia och Folke när de passerar tågrälsen. Folke klädd i shorts och kortärmad skjorta i den kalla morgonen.

-Är du inte klok unge?!

Jag bromsar cykeln vid vårt hus och springer upp för grusgången.

Stannar och nyper lite vissen tagetes i farten

Beundrar det som fortfarande prunkar.

Och så öppnar jag dörren åt Essa som står beredd.

Jag får trampa allt jag har för att hålla hennes tempo. Bort till sjön och tillbaka.

Kvart över åtta är jag hemma igen. Huset är guldigt varmt och tyst. Fyller på Essas matskål, kokar en kopp kaffe och sätter mig ner i min korgsto. Blundar, smuttar och njuter av stunden.