Att det finns julmusik och sommarhits är ju en självklarhet. Men det finns faktiskt kultur för alla säsonger. Som att jag lyssnar på Lill Lindfors på sommaren, men inte i september. Och att hösten är Gilmore Girls-tid. Skulle inte kunna tänka mig att titta på serien i april däremot!

På hösten vill jag också läsa mina vemodiga klassiker. Rosen på Tistelön av Emelie Flygare Carlén och Jane Eyre av Charlotte Brontë. Även Harry Potter hör hösten och vintern till, medan Narniaserien är sommarböcker. Taylor Swifts 1989 är ett solklart sommaralbum medan Evermoore är som gjort för novemberdimma och mörker. Hur lyssnar man ens på den skivan i maj? Det skulle inte gå!

Viss kultur hör ihop med säsongen för att den passar bäst då. Annan kultur förknippar man helt sonika med den årstid man först tog den till sig. Borta med Vinden av Margret Mitchell och Jerusalem av Selma Lagerlöf är sommarlovsläsning. Men Emma av Jane Austen för alltid är förknippad med september. Att jag ligger på mitt flickrum, ensam hemma efter skolan och djupt försjunken i min underbara bok. Då och då tittar jag ändå upp och ser solkatterna leka på väggen och den höga, klara himlen utanför. Jag läser Emma och upplever den intensiva lyckokänslan av när en roman tycks tala rakt in i ens eget liv.

Att ta del av särskild kultur, vid särskilda årstider. Det är någonting särskilt trivsamt med det!