I detta lilla hus bodde farmor med sina åtta syskon, sina föräldrar och morföräldrar. Och livet igenom var min farmor trots ringa skolgång beläst, intresserad av samhället och engagerad i fattiga och flyktingar.

För mig är hon ett så fint exempel på hur man kan leva och vara! Här är farmor Beda och farfar Bertil med alla sina barn. Faster Inger, min pappa Leif i långärmad vit tröja, farbror Lars och lille Lennart.

I skåpet ovanför skrivbordet hemma i farmors hus, finns ett brev. Det skrev hon 1998, när hon var 84 år gammal och såg tillbaka på sitt liv. Jag har gjort mitt bästa för att tyda farmors snirkliga handstil och transkribera brevet, eftersom jag tycker att det vore fint om fler fick läsa hennes betraktelse och veta lite om hur livet för ett fattigt arbetarbarn, i en lappländsk by på tjugotalet artade sig.

Vi är några gamla goda vänner (änkor) som sitter och tänker tillbaka på våra liv. Hur vi levt det som barn, och även som vuxna. Vi föddes i fattiga arbetarhem där våra föräldrar kämpade med att överleva med vad naturen gav. Vi fick en god uppfostran av mor och far och vi skulle vara ärliga, snälla och arbetsamma. Dessa önskningar har vi försökt att uppfylla efter bästa förmåga, fast det varit fattigt och svårt många gånger.

I mitt hem var vi nio syskon och jag är den yngste av dem. Min mor och far var mycket arbetsamma, så vi barn fick lära oss att arbeta. Min mor sydde näbbskor åt oss barn, hon garvade själv skinnet, sydde om gamla kläder, kardade och spann ull, vävde tyger och tovade sockar med mera. Hon var också en naturmänniska som kokade sin egen medicin utav olika barksorter och växter. Hon gick med slagruta och visade ut brunnar åt sina grannar, så hon var mycket verksam.

Min far var snickare och smed. Han lagade och ”lödde” saker och han tog 25 öre för varje arbete, men ofta var det gratis. Han gjorde uppfinningar och byggde ett eget kraftverk så att vi hade lyse hemma. Han tillverkade sin egen tegelmaskin, så han gjorde allt sitt eget tegel. På vintern gjorde han ”blecken” att sätta på lien, när de slog starr. Gräset hette starr. På hösten var det fiske i stora mängder, som skulle torkas. Det var mat för vintern. Vi hade tre kor, några får och en häst. Korna mjölkade bra så vi separerade och kärnade smör, å bytte på mataffären mot kaffe och socker. Som helgdagsmat beställde mamma nedsaltade grishuvuden från Forsells i Göteborg. De var mycket goda och uppskattades av oss barn.

I mitt hem kom det mycket folk, bland annat ”tattare” som ville ligga över. Många var i dåligt skick, orena och lusiga. Men det kom också ”smållare”. De som körde våra lass med häst. De ville och fick köpa kaffe. Mamma fick tio öre per kopp, och då fick hon ju lite småslantar som var välkomna och väl behövdes. Gästfriheten i mitt hem var stor. Alla som kom skulle alltid bjudas på någonting.

Bakom ladugården fanns ett hemligt hus ”utedasset” . Där fanns också en katalog Oskar Ahrén och i den kunde man sitta och ”skåda” och önska sig fina kläder och vackra saker. Vi använde sedan bladen åt att torka oss med i ändan.

Hemma hos oss fanns inga böcker annat än Bibeln och psalmboken och en högertidning, det var allt. Men det fanns musikintresse. Flera av mina bröder spelade dragspel, som då var mycket populärt. De lyckades skicka efter ett dragspel från Oskar Ahrén i Stockholm. Men jag minns inte priset.

Jag minns ett husförhör som prästen hade hos oss en gång. Jag var mycket rädd eftersom prästen ställde frågor om Bibeln. Men jag klarar mig från frågorna. Jag gick i en liten byaskola (bagarstugan) och vi var inte så många skolbarn. Läroböckerna var inte så många, det var psalmverser och multiplikationstabellen som var det viktigaste, och det inte så intressant. Prästerna var ute i byarna och predikade, det var på så kallad ”samling”. Då skulle de bjudas på mat. De var mycket förtjusta i torkat fårkött, så de kom mest på hösten.

Jag var yngst av barnen och en gång ville jag också följa med till logen på dans, men då sa mina föräldrar att jag var för ung. Jag fick fem öre av min broder om jag stannade hemma. Men den kvällen grät jag i min ensamhet. För mina kusiner fick ju gå och vi var jämngamla.

Nu är jag gammal och sitter och tänker på våra barn och barnbarn. På framtiden för dem. Hur ska det ska bli för dem som inte haft våra svårigheter? Hur ska det bli för dem på ålderns dag?

Min man dog för flera år sedan, så barnen fyra stycken är nu vuxna och har skapat sig sin trygghet, arbete, hem och familj. Men var kommer barnbarnen in? Jag önskar att det blir ett rättvist samhälle med större jämlikhet bland folken. Mat till alla världens fattiga som svälter ihjäl av lidanden och umbäranden.

Hur ska det gå till? Hur skapas rättvisa? Vad ska hända?