Att få barn snabbåldrar både ens kropp (inte så kul) och ens knopp (bättre). Och trots sömnbrist, magsjukor, vabb och annat krångel så tycker jag att barnen har rätat ut mitt liv med sin blotta existens! Här är några saker mina barn hjälpt mig att få ordning på.
Komma upp om mornarna.
Stiga upp, borsta tänderna, komma iväg och varje dag bete mig som en vuxen. För människor med vanliga jobb så sker det nog ändå. För mig som har ett sånt konstigt, flexibelt jobb så är det barnen som hjälpt mig med detta.
Hålla bättre ordning
Jag är ju erkänt rörig men min svärmor tröstade mig med att det skulle gå över när jag fick tre barn. Och det stämmer faktiskt. Alltså inte att det gått över – men att det är ohållbart. Vi MÅSTE ha system hemma för att få det att funka. Jag har fått anstränga mig massor för att lyckas med detta. Men det har blivit bättre.
Komma i tid
Funkar dåligt att vara sen när det är ens barn som blir lidande. Deras skoltider är heliga – och på köpet får jag själv lära mig att det går att passa en tid. Typ.
Laga och äta ordentlig mat varje dag
Kan ju inte hoppa över middagen när barnen är hungriga. Kan inte göra potatisbullar för femte dagen i rad. Kan inte göra middagar utan sallad och nyttiga tillbehör.
Köra ut mig själv och familjen
En hel helg inne med tre pojkar skapar en ohållbar ljudnivå. Kör ut mina ungar varje ledig dag och mig själv på kuppen. Och jag blir så mycket gladare!
Planera
Barnen vill ju gärna veta vad vi ska göra i helgen, hur vi ska fira jul och när de kommer att få sina nya skidor egentligen. Att svara ”jag vet inte” funkar mycket dåligt när man är mamma. Man får planera och ge besked helt enkelt.
52 svar
Skönt att ha utflugna barn och äta morotssoppa tre dagar i rad känner jag när jag läser inlägget. Varierar toppingen lite bara, en dag rostade pumpakärnor, en annan riven parmesan, grovt bröd med varierande pålägg till.
Jag fick barn i tidig 20-års ålder. Detta betyder att jag nu har vuxna barn trots att jag är ”bara” är strax över 40. Och helvete vad jag njuter!!! Kommer i tid, planerar och har ordning. Livet är störtskönt! Lagar mat och bjuder barnen på nåt fint istället för att slänga ihop middag i stress. Vad har barnen lärt mig? Min tid kommer.
Vår son är nu 13 år gammal. Det är ju en ålder då många saker kan upplevas som jobbiga eller pinsamma. Jag själv försöker tänka på detta och undvika att säga eller göra vissa saker i närheten till exempel när sonen har kompisar hemma. Därför blev jag så extra glad i går när sonen hade en kompis hemma och helt obehindrat med kompisen bredvid sig högt och tydligt sa: jag älskar dig mamma. Det värmde verkligen mitt mammahjärta. Bara något som jag kände att jag ville dela med mig av…
Ida, wow vad fint!!
Ester: tack! Vi har verkligen turen att ha fått världens finaste son. Så tycker i alla fall jag. ☺️❣️.
Håller med om att barn förändrar livet. Jag älskar dem och ångrar inte dem på något sätt och det är många positiva grejer som följer rent praktiskt, t ex att man blir sjukt uppstyrd och effektiv. Men livet blir ju också så mycket tråkigare, och det är ju just detta med att man måste skärpa sig och vara uppstyrd. Saknar det flamsiga och ouppstyrda. Och det sociala livet med vänner utan att tänka på morgondagen!
Jag brukar inte kommentera men det här inlägget väckte något i mig. Jag ställer mig till skaran som gjorde de saker du nämnde i inlägget väldigt bra innan barnen och tycker att det är jobbigt och frustrerande att inte kunna ha samma ordning hemma, inte planera hur helgen ska se ut osv.
Jag är övertygad om att jag har utvecklats som person, kanske till en bättre människa?, sen barnen kom men jag har jättesvårt att se det själv. Tycker att jag har tappat mycket av den jag är. Spontan, påhittig, social… Min oro har ökat med 500% sen jag fick barn och undrar konstant varför jag har satt barn till denna grymma värld. Hur tänkte jag?
Tolka mig rätt, jag älskar mina barn och gör allt för dem men det här med att bli förälder är SÅÅÅÅ mycket svårare än jag någonsin kunnat ana.
Åh samma här! Att hålla ordning innan barn var ju svin lätt tyckte jag, det var ju bara jag som bodde där (och sen min man) med massa plats! Nu har vi förvisso större yta, men vi har tre barn mellan 1 och 5 med leksaker, böcker, vinterkläder, andra utekläder, urvuxna kläder, cyklar, pulkor etc etc. Plus att de stökar ned, drar fram, sölar mat etc. Man har mindre tid till att städa undan med 😅
Och den här ständiga oron .. sen jag fick barn har jag insett att det är priset du betalar för att ha barn, oron. Allt det andra som många oroar sig för, stök, trots, eller vad det nu är är ingenting, det är inte ens ett pris i jämförelse med vad man får tillbaka (tycker jag), men oron är ett väldigt högt pris.
Emma: modigt av dig att skriva som du gör. Jag tror att många kan känna igen sig i det du skriver. Det är dock något som det sällan talas högt om. Att prata om svårigheterna med att vara förälder anses vara tabu. Man ska alltid vara på topp och tycka att allt går lätt som en dans, annars är det något som är fel. Vilket ju så klart inte alls stämmer.
Det var liknande för mej också!
Jag levde lite bohemliv och höll på en del med musik, så de flesta av mina vänner höll på med någon form av kreativt skapande och utbildning. Oregelbundna tider, och ”mat” typ pasta i alla dess varianter. Och ekonomin, pengar fanns nästan inte…
Så mej hjälpe det väldigt mycket när jag fick barn, att ha rutiner, äta regelbundet, nyttig mat! Och sköta ekonomin. Att passa tider är fortfarande ett nödvändigt ont! Men jag tränar fortfarande, är tidsoptimist!!😀🎶💃❣️
Halloj,
Vill bara uppmärksamma att sök- och menyfunktionen inte fungerar via mobilen 🤗
Jag trodde (och hoppades) att jag skulle utvecklas som person men känner snarare att jag blivit sämre. Orkar inte laga lika bra mat, städa vem hinner städa?!, planera nej du det är för många beslut och för långt fram i tiden. Jag undrar om ni andra har äldre barn så jag fortfarande kan ha lite hopp om förbättring trots allt. För denna nedgradering och självfokus är varken kul eller klädsamt.
Men är det verkligen till det sämre? Jag har varit en ordentlig, duktig, självutplånade kvinna i hela mitt liv, fick barn ganska sent och har nu efter ett par år insett att världen inte går under om man är lite sen då och då, det måste inte vara så städat och att mackor och folköl är en helt ok middag.
Detta kan vara orelaterat till att jag fick barn dock. Kanske är det bara åldern.
Jag är också som du. Jag har en som snart fyller fyra, en som precis fyllt två och en tredje på väg. Jag hade mycket bättre koll på allt innan jag fick barn. Och hur mycket mer ordning det var hemma ska vi inte tala om… Men om typ fem år hoppas jag att det vänder!
Störst av allt har för mig varit att inse att man måste släppa taget om vissa saker. Man kan, orkar, hinner inte allt. Särskilt inte när man har barn. Det var jobbigt att inse då i början men har övergått i en glädje. Nu inte bara motvilligt släpper jag vissa saker, jag aktivt skiter i dom.
Daniela: vilken skön inställning du verkar ha. Ingen kan ju vara på topp jämnt och hinna med allt jämnt. Det är en konst att prioritera bort vissa saker.
Något som jag blir så berörd av är hur bussiga och snälla mina barn är. Eller ja, så klart alla barn, men nu bor ju jag med mina. Deras medkänsla är underbar och verkligen något som inspirerar.
Roligt inlägg! Mina erfarenheter är nästan det motsatta:
*Komma upp om mornarna.
Smått omöjligt när man får kääämpa varje morgon med trötta barn som inte alls vill iväg någonstans.
*Hålla bättre ordning
Hahaha, nä. ”Vårt palats är ett fullständigt kaos”.
*Komma i tid
Nämen samma här, hopplöst!
*Laga och äta ordentlig mat varje dag
Nja, men storkok är ju en räddare!
*Köra ut mig själv och familjen
Har två pojkar, går inte att ha dem instängda en hel helg heller. Tyvärr förstår de inte det själva och får verkligen KÖRA UT DEM.
*Planera
”Nej vi kan inte ses denna helgen heller för nu vabbar vi, igen” 😅
Nej det är det värsta med att vara förälder; att tvingas vara flexibel och att tvingas in i sociala situationer man inte kan välja bort! Och att laga mat dag ut o dag in🤯. Att vara någon jag inte är har tagit kraft och i perioder gjort att jag inte orkat ta hand om mig själv på det sätt jag skulle vilja. Det jag vunnit på att ha barn är snarare allt jag lärt mig av mitt barn. Och framförallt är det nog att man inte kan ändra på människor utan måste lyssna på dem. Att alla barn (människor) är olika, och att rutiner och impulsivitet fungerar helt olika på olika människor. Mitt barn har verkligen förändrat mitt liv och fått mig att förstå saker om mig själv och andra som jag inte hade förstått utan henne. Det är jag väldigt tacksam för. Nu är hon 18 och det är väldigt skönt att få bli mer av mitt rigida och enstöriga jag igen. Och äta vad jag vill, iallafall ibland!😉
Christina: jag förstår vad du menar. Hur mycket man än älskar sitt barn så är det många gånger krävande att vara förälder. Man slutar ju så klart inte vara förälder för att ens barn växer upp och så småningom blir vuxna, men det blir på ett annat sätt då.
Sen tror jag verkligen inte att man generellt behöver få barn för att utvecklas! Olika människor hittar sina egna vägar i livet för att lära sig det de behöver.
❤️
Det är härligt att man genom sina/sitt barn kan utvecklas och lära sig nya saker om sig själv. Det som jag tyckte var den största omställningen med att bli förälder var att man inte längre är nummer ett i sitt liv. Man har någon annan vars behov är viktigast. Så klart ska man inte behöva göra våld på sig själv för att man är förälder, men att se till att ens barn har det bra blir prio ett.
Håller med om att barn styr upp lite i vardagen. Jag har blivit mycket bättre på att borsta tänderna. Måste ju föregå med gott exempel när sonen skriker om hur eländigt det är att behöva ta hand om tänderna. Åh så gott med tandkräm, får jag låtsas. 😀
Jag blev provocerad av detta, så intressant! Hade ingen aning om att jag kunde bli det av ett inlägg som detta 😅
Jag är medvetet barnfri och levde hela mina första 10 år som vuxen (19-30 år) utan det du skrivit om här. Sen bestämde jag mig för att jag förtjänade bättre. Ryckte upp mig, tog tag i livet. Nu har jag allt du skriver om ovan samtidigt som jag slipper barn.
Vet inte riktigt varför jag blev provocerad och söker inte debatt. Ska göra en djup reflektion över det i helgen. Tack för att du rör upp känslor!
Jag funderade lite över samma sak när jag läste detta. Tror kanske att det är för att texten jämför livet före-med barn och det framstår ju nästan alltid då som att livet är så mycket sämre/mindre värt osv utan barn och sen fylls livet med så himla mycket mening, syfte osv. Det stämmer såklart inte att ett liv utan barn är ”fattigare” eller kärlekslöst på något sätt (!), men det läggs ofta fram så av föräldrar, vilket i längden blir tröttsamt att lyssna på, och det färgar nog av sig i texter som denna (och även om det kanske inte är menat så av Clara så anar jag tyvärr den undertonen ändå).
Ni som blir provocerade måste lära er att läsa Claras texter utifrån Claras perspektiv och hur de har påverkat Henne. Hon skriver inte utifrån en generisk människa utan utifrån sig själv. Vilket ju då är självklart att alla inte kan känna igen sig i eftersom allas liv är olika med olika förutsättningar och personligheter. Men det blir otroligt tråkigt att läsa texter med brasklappar överallt att reflektionerna enbart gäller författaren och inte kan appliceras på alla.
Haha vad oartigt! Jag kan absolut sympatisera men man kan ju vara lite trevligare. Däremot tycker jag också det är oartigt om man är i en grupp där man vet att en inte har barn att gå på i evigheter om föräldraskap osv. Man får ju tänka på att inkludera. Precis som med andra ämnen ( men lite extra med detta)
Tror du blir provocerad för att det finns ett så starkt narrativ om hur man blir en bättre människa för att man har barn. Finns ju enormt många motexempel ( av båda typer) men ändå är det så dominant. Då triggar denna typen av texter. Men såklart förändras livet och en själv av allt som tar stor plats, och det är ju bra att reflektera över!
Jag tyckte inte det var något som helst provocerande (ha!) med den kommentaren eller de följande, utan att det blev en tråd med respektfulla reflektioner utifrån inlägget. Och att en text väcker reaktioner och engagemang, istället för att gå obemärkt förbi, är väl det bästa betyget.
Tänker att de som blir provocerade inte måste lära sig något alls om hur Claras texter ska tolkas för att det ska bli ”rätt”. Tycker att alla i kommentarsfältet som uttrycker att de känner sig provocerade gör det med en nyfikenhet inför den känslan och att detta inlägget blev ett verktyg för reflektion. Det är väl jättefint att olika tolkningar kan vara en grund för att lära känna sina egna tankar och känslor bättre 🙂
Tack ♥️
Det är alltid svårt att förstå en situation som man själv inte varit i. Jag kan motvilligt erkänna att jag t. ex. såg utmattade som ”svaga” eller själv ansvariga tills jag hamnade där själv och helt tappade marken under fötterna. Det var inte alls som jag hade antagit. Föräldraskapet är den bästa och den jobbigaste förändringen som skett i mitt liv och därmed förstår jag både den tacksamhet Clara uttrycker i sitt inlägg och att det finns folk som överväldigas så mycket av sitt föräldraskap att de ångrar att de någonsin blev föräldrar (men då är det ju så dags). Jag kan säga att mitt liv utan barn var mer bekvämt, men faktiskt också just fattigare rent känslomässigt. Jag nedvärderar inte barnlösa med det påståendet, utan beskriver bara min egen situation.
Vill berätta om en fortbildning för terapeuter jag var på. Vi kände inte varandra och stod och småpratade om vilka vi var osv. En kvinna började prata om sitt barnbarn och en annan sa ”cue, time for me to leave, nu börjas det igen”. Jag var tvungen att efteråt gå och fråga henne om vad det var som hade hänt. ”Jag är frivilligt barnlös och orkar inte med tjafset om andras barn och barnbarn och hur himla gulligulligt det är. Vet ju hur mycket problem folk har med sina ungar.” Hon tog bort sig själv från alla situationer där folk pratade om sina barn och barnbarn och besparade sig då det hyckleri hon upplevde. Alla får helt enkelt göra det de kan för att hantera sina känslor.
Men gud vad oartigt att säga så i ett sammanhang där en grupp människor står och småpratar? Jag menar såklart alltså inte att det är oartigt att ogilla barn- och barnbarnsprat eller att lämna en konversation, men att känna sig tvungen att göra en grej av att påtala det och bara ”nu går jag härifrån bara så ni vet” – det tycker jag känns oartigt. Det skulle ju kunna handla om att man inte tycker om att prata om odling eller börsmarknaden eller vad som helst.
Håller helt med. (Vet inte vilka teorier hon bygger sin verksamhet på, men inte låter detta förhållningssätt helt sunt.)
Men det är väl mer så att det är klart att barn tillför något, det är en enorm förändring och påverkar en som person. Hade man däremot inte fått barn hade man ju gjort annat istället och fyllt livet med annat som tillfört andra saker som påverkat en. Är så kul att höra om hur resor runt världen, engagemang i föreningar osv – sånt jag som förälder valt bort – har påverkat andra. Har kollegor som levt i mina ögon oerhört spännande liv, haft internationella uppdrag, jobbat för hjälporganisationer på utsatta ställen och sett så mycket – det är en ynnest att få höra deras berättelser. Skulle aldrig se det som att deras liv är tomma för att de inte har barn. Men för mig var det lilla livet det rätta, och jag fyllde det, bland annat, med barn.
Jag tänker att det är fint och naturligt att de flesta föräldrar tycker att det är meningsfullt att vara förälder till de barn man älskar, det betyder ju inte att man tycker att andras liv har mindre av mening och syfte, bara att man i sitt eget liv finner att barnen är det bästa.
Jag tror väl bara att det är så enkelt som att även åldern gör sitt. De allra flesta människor förändras under livets gång, utvecklas och lyckas lära sig hantera brister med eller utan barn.
Ja, det är vad jag tycker på en nivå, men har ändå mest panik över att jag inte lärt mig begränsa mig själv och lyckas säga nej FAST jag fått barn. Det enda som har hänt är att det känns oändligt mycket viktigare för mig att kunna göra det. Kände mig nog som att jag kommit längre innan jag fick barn men nu har allt ställts på sin spets.
Ida Lind: man kan så klart utvecklas och förändras som människa även om man inte har barn. Härligt att du verkar vara så nöjd med att inte ha barn.
Tycker det är jättekul att läsa kommentarer som handlar om att man blir provocerad eller andra tankar inlägg väcker! Som att Claras inlägg djupnar och får flera bottnar beroende på hur olika det landar hos olika läsare.
Mina barn och barnbarn har hjälpt mig att hålla mig på jorden, vara i nuet och komma ihåg vad som är viktigt!
Tycker att det är starkt jobbat av Clara och andra som arbetar med att ändra sidor hos sig för barnens skull! Och dessutom ser en vinst när man lyckas. Det är verkligen personlig utveckling på ett bra sätt.
😄👍 Igenkänningsproblem på HÖG grad ibland kan jag tro att du är min norrländska klon så lika är vi!
Kan trösta dig med att du just nu och ca 10 år framöver är i ”din bästa tid”.
Självförtroendet blir bara bättre och bättre man bryr sig mindre om vad andra tycker (de elaka sakerna) och man kommer mer och mer till insikt- en ljuvlig tid och sen kommer klimakteriet men det är så olika för alla 😉
Många kramar till dig Clara och hoppas att du/ni får en skön helg❄️🌞
Katarina i Linköping
Jag har blivit väldigt positivt överraskad över att jag faktiskt är mer lugn och mindre orolig av mig sen jag blev mamma. Mycket som bara försvann från mitt fokus så fort jag blev gravid och hade något viktigare att bry mig om.
Det som dina barn hjälpt dig med har jag inte alls behövt hjälp med, kul att det kan vara så olika ☺️ Det viktigaste tycker jag är att de hjälpt mig lyfta blicken från mina egna problem, vilket är skönt att inte ha tid att grubbla över. Sedan har de hjälpt mig att bli vassare på konflikthantering och projektledning!
+1. Kul ☺️
För mig var den första omedelbara förändringen insikten att jag är deras främsta förebild och att jag därför måste bli trygg i mig själv. Nu är jag en så mycket starkare person och jag växer fortfarande.
Men jag orkar fortfarande inte fixa lagad middag varje dag! Som tur är älskar barnen grönsaker och säger till när det fattas.
Hade en mycket näringskunnig kollega som brukade skratta lite åt andra föräldrar som förfasade sig över att hennes barn inte alltid fick lagad middag och poängtera att man ALLTID åt lagad middag hos dem, och hur viktigt det var för barnen. Men rent näringsmässigt så är inte en grov macka med bra pålägg (makrill i tomatsås, ägg, eller vad det nu kan vara), turkisk yoghurt med müsli och bär eller gröt sämre än de makaroner och falukorv eller fiskpinnar som ibland blev svaret på vilken lagad mat som skulle serveras. Tvärtom. (Och nu dör ju inga ungar av att då och då äta snabbmakaroner och falukorv heller, ska jag väl poängtera.)
Ibland tycks det finnas en märklig idé om att det är mer näringsrikt att äta varmt än kallt. Pasta har t.ex. sämre näringsinnehåll än ett bra bröd. Bra mackor är bra mat.
Fia: härligt med barn som gillar grönsaker. Jag tror att dina barn har det bra även om du inte lagar mat från grunden varje dag.
Alla dom där punkterna var jag skitbra på även innan barn. Så vad har barn förändrat för mig? Jo, att kunna vara lite mindre perfekt, lite mer jäkla flexibel och lite mer härligt impulsiv! Och jag är så himla glad för de nyfunna egenskaperna😀
Anna: härligt att läsa om det omvända mot vad Clara skrev. Alla är vi olika och agerar utifrån det. Att ha barn och framför allt små barn innebär ju per automatik ett visst mått av kaos. Jag tror inte att man på riktigt kan föreställa sig hur det är att vara förälder förrän man är där.
Jag är också skitbra på alla punkterna och vill ha det så. Det är en av orsakerna till att jag ej velat bli mamma. Jag vill inte blir mer flexibel eller impulsiv. Jag är glad för att slippa anpassa mig, det gör mig lugn och livet behagligt.