Det är lugnt i huset denna torsdagsmorgon. För första gången på nästan tre veckor är inget barn hemma sjukt. Jag är ensam med mina energier och det känns så skönt att vara just det! Hämtade en kopp kaffe och en pepparkaka med kristyr och kröp ner i sängen med Essa igen för att blogga. Ute är det åtta minus, milt och skönt jämfört med igår när det var arton.

Det här är en speciell arbetstid för mig. Aldrig är bloggen så välbesökt som nu, aldrig är det svårare att hinna fota. När det ringer svarar jag och hojtar att jag ringer upp igen när det är mörkt! För de ljusa timmarna är försvinnande få och om jag ska hinna dokumentera någonting kan jag inte prata i telefon.

Ikväll är det luciarep i bönhuset, på fredag ska jag höra min syster föreläsa i Umeå och på kvällen baka tårtor till Bertils skola som ska ha julbazar. På lördagen går vi på julbazaren och sedan kommer min syster hit och hälsar på över en natt. Kanske går vi Albins söndagsbio i gamla Konsum och kanske julbakar vi något tillsammans? Bastu med snörull står i alla fall på schemat. På måndagen spelar jag in julpyssel till SVT och sedan kommer DN hit och gör ett stort reportage. Det är mycket juligt på schemat och det gör mig glad!

Förra vintern gruvade jag mig inför mörkret och kylan. Även om jag längtade, så var jag liksom rädd. Bävade. Så känner jag inte i år. Jag riktigt frossar i det kalla och mörka och det påminner mig om att vintern inte är en konstant. Hur jobbig vintern känns beror mest på hur man mår inuti.