”Jag önskar ett inlägg om att ha nattgäster, och särskilt under så pass lång tid. Hur gör man det mest praktiskt? Madrasser på golvet? Extrasängar? Bäddsoffa? Hur undviker man att det blir kaos med ytterligare 4-5 personer i huset som ska äta/sova/duscha? (Vi har i princip aldrig nattgäster och helt ärligt så fasar jag lite för det”
Så skrev signaturen LR och självklart kan jag göra ett sådant inlägg.
När vi har nattgäster brukar vi göra så att gästen får någon av barnens sängar och sedan flyttar barnet och sover skavfötters med ett syskon eller mellan mig och Jakob. När det är många gäster under lång tid så gör vi dock lite annorlunda.
Nu under jul har vi tagit in en stor madrass på golvet i mitt och Jakobs sovrum. Där sover Folke och Ulf. Bertil har kvar sitt rum och sedan sover de fyra gästerna i våningssängen i Ulfs rum, samt i Folkes säng. Och sedan sover en på en madrass på golvet nedanför. Gästerna har toaletten uppe som sin och förvarar alla resväskor och packning nere i groventrén i källaren. Där kan de stå uppvikta utan att vara i vägen för någon.
I hallen på nedervåningen brukar jag också rensa ur en trådkorg där de kan ha typ datorer, mobiler och sånt som behövs då och då under dagtid.
Lakan och handdukar står vi för förstås och maten brukar vi bjuda på. Men när min systers familj stannar så här länge tar de dock några handlingar. Och vi gör samma när vi är hos dem. Vem som ska laga själva maten brukar visa sig. Några lagar och andra diskar och menyn brukar vi sätta ihop tillsammans. Det är mycket vanlig vardagsmat.
Jag brukar försöka göra lite mer ordentlig gemensam frukost när vi har gäster. Det ids jag dock inte fortsätta med när vi är tillsammans så här länge. Så då får man ta sig något eget när man vaknar. I min familj äter vi sällan lagad, organiserad lunch medan min systers familj alltid gör det. Så när vi är tillsammans försöker vi faktiskt gå enligt deras modell, då det blir väldigt stökigt om fem barn och fyra vuxna ska springa i kylskåpet och leta mat.
Jag och min syster är väldigt synkade i synsätt och viljor och våra män är inte särskilt noga så därför funkar det oftast väldigt bra för oss att vara tillsammans länge. Alla känner sig också fria att gå undan och göra sitt eget. Jag kan ligga instängd i sovrummet en stund och läsa, Clemens sticker ut och klättrar, Jakob tränar eller är på kontoret och Anna drar på sina promenader och skidturer. Man måste inte vara klistrade på varandra! Och på precis på samma sätt funkar det i Jakobs släkt, vilket är en av anledningarna till att vi också trivs att vara med dem under långa perioder.
Jag sörjer ofta att min syster bor så långt bort, men de här besöken är en av fördelarna. Närheten man får när man under några veckor (brukar bli totalt 5-6 veckor per år)är ihop och umgås som familj. Det skapar ett annat slags band än att ses några timmar och äta middag. Att våra barn är så avslappnade att de vågar bli arga på sina kusiner istället för att vara artiga – det tycker jag är ett gott tecken. Samt att barnen är så avslappnade med mostrarna. Det kan hända att någon skrek argt på mig i somras -DU ÄR INTE MIN MAMMA! när jag förbjöd henne att ta ett riskex precis innan middagen. Min syster gav bara mig ett leende och tummen upp som svar på det beslutet. Och finns den tilliten – ja då orkar man umgås mycket och vara nära.
28 svar
Och vad gör man när inte den tilliten finns? när synsätt o värderingar skiljer sig mycket åt? Bor långt från släkten o det blir alltid samma konflikter när vi ses. tröttsamt. Och inte alls avslappnat då tyvärr.
Då kanske man inte behöver umgås så mycket med sin släkt? Låter jättejobbigt med konflikterna och inte som något man bara ska behöva stå ut med! Man FÅR välja en ny familj om man inte trivs i sin ursprungliga. Och din ledighet ska inte behöva gå åt till att kompromissa med någon som har helt andra värderingar. I alla fall inte hela tiden. Kram
Om det inte fungerar är ett tips att delvis ordna eget boende. Vi brukade bo långt ifrån släkten. Lärde oss att vi klarade ca två dygn hos svärföräldrarna innan vi blev galna på att inte kunna prata som vanligt med varandra. Då tog vi några nätter på hotell så att vi kunde få balans igen eller besökte kompisar. Sedan gick det bra att mötas igen begränsad tid.
Bra tips! Vi har ganska ofta övernattande gäster, då vi har många vänner som nu alla flyttat hem till sina hemtrakter. Då är det trevligt att kunna hänga ihop med en övernattning eller två. Elsa Billgren hade ett fint inlägg på samma tema. Det viktigaste jag tog med mig från den var att det är viktigt att på något sätt avklara lite runt hemresa också, både när man själv är gäst och har gäster. Det är alltid skönt att veta vad man har att förhålla sig till, för alla inblandade.
Jag tänker att det på många sätt är mer avslappnande när man vet att gästerna stannar längre, även om det bara är ett par nätter. Det blir liksom uppenbart från början att man inte kan prata och vara med varandra precis hela tiden och helt okej att gå undan, vila, ta en runda i trädgården, ta några barn o spela spel med, gå o handla…
Så man ska inte rädas att ha några extra nätter och tro att alla dagar då ska bli som den första, det orkar nog ingen!
Så är det verkligen!
Det är faktiskt något väldigt fint att kunna umgås så, vi är ju till för varandra och lär av varandra och att kunna balansera så bra som ni gör ger väldigt mycket.
Vår dotter har ett sådant rikt liv och med familjer och vänner i blandade åldrar och det fungerar otroligt bra och alla hjälps åt för ibland undrar jag hur de orkar men går jättefint. Och de är både inomhus och har många uteaktiviteter också alla årstider. Och fantastisk mat. En del av de små barnen vill lära sig allt om matlagning och gör det. Hjälper till, dukar fint. Och plockar undan, sett treåringar göra det.
Själv orkar jag kanske inte lika mycket idag men tänker efter att jag gjorde det som yngre.
Och det där samspelet, alltså betyder allt. Finns ju mycket annat tyvärr i många familjer och jag tänker när ska de växa upp? Ja gamlingar som vill söndra. Helt obegripligt. Så underbart när det fungerar.
Underbart inlägg, gick själv och funderade på om det skulle vara en alltför nyfiken fråga att fråga: hur får ni plats med gäster både vad gäller sängar o orken.
Har tyvärr lite brist på båda, men som du skriver kan man välja andra nära relationer / familjer.
Åh vad kul att du ville skriva ett inlägg som svar på min fråga! Tack!
Det låter både väldigt mysigt och lite ansträngande. 🙂 Men jag tror också att det är A och O att inte klistra på varandra och umgås intensivt hela tiden, utan att även kunna göra saker var för sig och gå undan vid behov.
För mig handlar det om hjärterum och skjärterum. De jag älskar är välkomna en vecka utan problem. Övriga vill jag inte ens ha över en natt.
Det är ju så viktigt att gäster inte är gäster i den meningen om de är där mer än något dygn. Precis som Clara skriver. När vi började ha partners med till familjens sommarstuga var det min pappas viktigaste budskap, att de inte skulle vara gäster. Dvs ta kaffe själva och våga ta för sig och inte vänta på att någon ska erbjuda dem. För det orkar inte pappa känna , att han har gäster där som han ska tänka på att erbjuda mat och dryck regelbundet. Och vi i vår storfamilj har aldrig ätit frukost eller lunch ihop i sommarstugan när vi är många där, alla sköter sig själva under dage, enbart middagen planeras ihop. På så vis blir det lättsamt och man orkar vara många.
medan när jag kom in in i mannens familj, då åt de frukost och lunch och fika ihop, jag höll på att bli galen. Tydligen min man också sen för han blev den första att sluta med det när vi fick egna barn.
Och när jag kom in
Vi har en enda familj vi klarar med att vara mer än något dygn och det är en kompisfamilj som flyttat 30 mil bort. Vi umgås nästan bättre nu än när de bodde nära, för nu åker vi och hälsar på dem i flera dagar och hinner verkligen umgås. På sommaren åker de till oss i mina föräldrars sommarstuga, för vi bor för litet för att kunna ha flera övernattande gäster. De, i sin tur, har en hel vindsvåning för gäster och en källare där barnen kan röja runt.
Svaret på läsarens fråga tror jag är: det funkar inte med alla och det funkar inte överallt. En del familjer räcker det GOTT OCH VÄL att träffa en kväll eller ett dygn. Andra njuter man av att få vara med länge. Och rent krasst kan det också bli för trångt, beroende på hur man bor. I vårt radhus på 86 kvadrat är det för trångt med två familjer i mer än ett dygn. Man blir helt galen på stöket och oljudet, det spelar ingen roll hur gulliga gästerna är.
Härligt att läsa om. Och härligt att ni får så många veckor ihop per år. Alltid härligt att läsa om dig och din syster och era familjer😍
Min morbror och hans fru har hittat en smidig lösning med sina barn, både när de åker till dem och när de kommer hit. Alla bor de för trångt för att få plats med 2-7 extra personer i sina hem. Barnen (med småbarn) brukar hyra en stuga (det finns flera inom kort promenadavstånd) och morbrors bor på hotell när de åker till barnens respektive hemstäder. Då kan de umgås både i hemmen och ute på andra ställen under dagarna och sedan får alla gå ”hem” och lägga upp kvällar och morgonar som de vill. Då blir det mindre trångt och stök men ändå gott om tid att umgås. Orken och lusten räcker längre för både barn och vuxna.
Det låter ju riktigt bra att ni kan komma överens så pass bra. Det är nog långt i från alla som har det så med familj och andra nära. Ni får vara tacksamma för det ni har.
Åh, vilket bra inlägg! Har också funderat hur ni får till det. Vi har ett fritidshus i Järvsö dit vi ”flyttar ” under några veckor på sommaren. Då brukar kompisar med familjer besöka oss. Varierar väldigt hur länge de stannar. Men en familj skulle vi kunna bo med jämt, vi hjälps åt med allt, på dagarna äter alla vad de vill. Middagen planeras ihop, de som inte lagat mat diskar. Det brukar ge sig av sig själv. Andra familjer får inte komma igen😂. De sitter bara och vill bli serverade och dukar knappt av. När vi påtalat detta så har det inte tagits emot bra. Då är valet enkelt, ingen semester ihop under längre stunder.
Vi älskar att ha folk boendes över, då slipper man stress och hinner prata ikapp. Älskar dina inlägg!
Vad skönt att vara så synkade, inte minst kring barnuppfostran. Jag får lätt spel i min familj eftersom mitt syskon har en ganska annorlunda… attityd… till sina barn än jag kanske föredrar (har bonusbarn, dock ej småbarn utan tonåringar). Det är i princip aldrig ett ’nej’ utan barnen styr och ställer på ett sätt som irriterar mig något oerhört (även mina föräldrar stör sig). Men det är så jäkla känsligt att ingen säger något. Särskilt jag, som inte har egna barn, vågar definitivt inte invända (även om jag tror att jag ändå har vissa insikter som tonårsbonusmamma…)
I övrigt kommer vi väldigt bra överrens och har kul men känner mig oftast helt slut i huvudet efter några timmar med dem. Att bo som du beskriver en längre tid hade varit en mardröm, ser dock väldigt mysigt ut!
Som förälder till ett barn ”extra allt” upplever jag emellanåt att min familj känner samma om oss. För vår del har det ofta handlat om att man måste välja sina fighter om inte hela livet ska bli en konflikt, och just när vi umgås med andra väljer vi verkligen våra nej för att försöka undvika de där största utbrotten och låsningarna (som verkligen utmanar omgivningen).
Jag förstår att det här ligger helt hos mig och att det kanske inte alls är så här det är hos er. Men som jag under åren har önskat att våra anhöriga kunde se hur vi sliter och försöker, och att det som är jobbigt för dem under den korta tid vi umgås är vad vi lever med varje dag. Istället för råd om uppfostran är det så fint de gånger någon faktiskt undrar om det går att hjälpa till, eller väljer att se och uppmärksamma de fina sidor vår son (också!) har.
Har flyttat till Stockholm men resten av min familj bor kvar i Skåne. Håller med dig i det att det blir otroligt mysig kvalitetstid när man umgås dygnet runt någon vecka här och där, på ett helt annat sätt än mina två syskon som bor närmare varandra har det. Har det så med min kusin också, att jag åker dit och bor där (påpekar alltid att jag inte är gäst utan familj när jag kommer dit!) runt högtider ibland. Bästa tiden på året ❤️
Jag bor 5h ifrån mina föräldrar och syskon och är av den bestämda uppfattningen att det finns en anledning till att man flyttar hemifrån i 18-årsåldern och sedan inte flyttar hem igen 😅 Det händer att jag glömmer bort denna övertygelse med jämna mellanrum och åker till föräldrahemmet för samkväm och umgänge men blir lika smärtsamt påmind varje gång. Vi ser helt olika på föräldraskap, uppfostran, har olika syn på måltider, hur man hjälps åt o.s.v. Kortfattat – mina syskon åker ”hem till mamma” och blir som tonåringar igen direkt de kliver innanför dörren. Jag tycker man tar vuxenansvar även när man är hos sina föräldrar, d.v.s. lagar mat, handlar, betalar för sig o.s.v. Jag har även lite basala krav på mina ungar, typ att de kan ta ett nej, tacka för maten, och att man får anpassa sig lite efter varandra när man är många under samma tak. Allmänt hyfs.
Ibland fantiserar jag om hur relationerna sett ut om vi bodde närmre varandra och kunde ses på middag nån gång i veckan för att sedan tacka för sig och åka hem.. tänk så olika det kan vara!
(Och tänk om alla var lika förträffliga som jag, vad enkelt det vore…🤣 Skämt åsido – vad fint att det finns familjer som får ihop det som ni, gläd er!)
Friktionsfritt umgänge kommer inte alltid av sig själv utan kan handla om inställning och hur mycket man är villig att ge och försaka. Som du själv skriver så handlar det om att anpassa sig, inte vara så bestämd och noggrann med hur saker ska vara osv. Att vara följsam, flyta med och inte ta upp frågor kring uppfostran om det är tydligt att man ser olika på den saken. Många saker får man låta passera utan att visa att man tycker det är fel. Såklart finns det gränser och ibland fungerar det ju inte att fortsätta umgås tyvärr.
Absolut behöver det vara följsamhet åt båda håll, ingen relation kommer ju av sig självt. Jag kan ha ett friktionsfritt umgänge med både syskon och föräldrar, men just att bo under samma tak flera nätter i sträck är att spänna bågen lite för mycket. Det har tagit mig typ 12 år att komma till den insikten. Nu är utmaningen att också – på riktigt – landa i att det är okej att det är så. Den kämpar jag med.
Som flere andre her – jeg hadde aldri kunnet bo sammen med egne søsken i flere netter på rad, virker så fint å ha en sånn relasjon! Når vi er på besøk leier vi en leilighet eller bor på hotell (som så klart er privilegert, det og).
Men, vi sover ofte hos andre eller har overnattingsbesøk likevel, vennefamilier som bor litt unna, på hyttebesøk, eller bare en natt her og der selv om de bor en kort kjørestrekning unna – rett og slett fordi det er så innmari koselig å sove hos noen andre! Man kan sitte og prate sent, uten å tenke på trøtte barn, man kan gå og trene og komme tilbake, man kan lese en bok eller pusle med ting sammen. Elsker det!
Att umgås i flock är ju det bästa som finns ifall man hittat en nivå där alla liksom får vara sig själva och kan utgå från sina behov. I min familj är vi ganska tysta och alla sitter ofta och pysslar med sitt, men vi är ändå tillsammans på nåt vis.
Man kan ju tänka hur man själv skulle vilja vara som gäst för att alla ska må bra. Och sedan kalibrera efter det. Typ jag tror att det skulle vara bekvämt för alla om vi:
-stannar två nätter och det är bestämt från början
-alla hjälps åt
-vi tar med egna lakan
-vi tar med en fin och användbar gåva till de vi ska till (gärna frågar vad vi kan bidra med)
Vi har haft nattgästande familj som stannade sex nätter istf överenskomna två. Och upprepade det året efter trots vänlig tillsägning. Då blir man tyvärr inte bjuden igen till övernattning några fler somrar så det är ju ett val man gör.
Åh, detta tyckte jag var superintressant! Får massa frågor – du får svara om du vill. Men hur går det till när man stannar i sex nätter i stället för två? Hur går liksom konversationen? Att man bara skjuter upp och säger att man inte vet när man ska åka? Att man bara gör och bestämmer utan att fråga?
Blir du inte arg? Och sätter en gräns på att ni lämnar innan dagens slut?
En blandning av utpressning och utnyttjande kanske. Jag är väldigt känslig för hur jag uppfattas, men en del är helt okänsliga för det (och det kan jag förstås bli gravt avundsjuk på 🥹). Man åberopar sitt barn: ”hen vill så gärna stanna lite till!” Eller bara helt sonika: men vi ska till den och den sedan och det vore ju sååååå smidigt om vi kunde åka direkt från er dit?!
Så står jag där och orkar inte vara sur och oskön. Och min man är snorförbannad men vill inte heller vara oskön. Men som sagt, då blir det aldrig mer ett ja till att få komma förbi den grymma sommarstugan.
Till : Det är jag som är hon: Vilken mardröm. Trodde inte att det existerade så okänsliga och oförskämda människor. Det handlar om så många olika nivåer. Först att teckna in er familjs dyrbara tid. De har ju ingen aning om vad ni planerat efter de utlovade två dagarna. Kanske vill ni vara själva eller träffa några andra. Känslan av att semestern bara försvinner på ett oönskat sätt pga andras egoism måste vara förfärlig. Jag blir ledsen och arg bara av att höra talas om det här beteendet.