Jag vaknar när familjen åker hemifrån på torsdagar. Hör det smälla i källaringången och Uffes ljusa röst som ropar något till pappa. Hela hösten tog jag alla hämtningar och lämningar, eftersom Jakob hade så långa arbetsdagar med pendling. Men nu har han fått ett nytt schema och kan ta Uffe ibland. Och då ställer jag ingen klocka utan vaknar när de går hemifrån.

Det har snöat hela natten, det viner kring knuten och snön har drevat på fönsterblecken. Jag tassar till köket i nattlinne och gör kaffe och sedan kryper jag åter ner i min varma säng. Känner de flanellklädda duntäckenas lena tyg mot ben och fötter. Halvligger och sörplar kaffe. Sorterar nattens drömmar och tänker ut min arbetsdag.

Att få jobba hemifrån vintertid. Att få skriva och fota som yrke. Att få gå runt i mitt eget hus, peta in vedträn i brasan, koka te, fundera och skapa. Det var ungefär så här jag drömde om att det skulle bli när jag som barn tänkte på mitt vuxenliv. Ibland är det ensamt och ibland är det svårt. Ibland fattas inspiration och ibland kommer hjärnspöken. Men mest är det ett underbart liv.

Det här är tredje vintern jag ägnar åt att skriva bok. Det känns som att jag gått i ide och ägnar min tid åt att lugnt men flitigt skapa det som ska fram när ljuset återvänder. Jag vill inte resa någonstans. Inte göra något särskilt. Bara ha grå, trygg vardag och arbetsro.