
Efter poddavsnittet om intensivt föräldraskap kom det så många intressanta kommentarer på bloggen. Och det var nog Sissi som sa det mest klarsynta och samtidigt mest självklara. Så här skrev hon:
Jag vill tillägga att den enda orsaken till att en mamma ska få vila eller för den delen göra något hon tycker är kul inte är att ”hon ska hålla för sina barn” eller att ”hon ska rädda sig från utmattning, för då blir barnen också lidande”. Mammors liv och lycka har ett egenvärde. Ditt val att läsa en bok en stund måste inte bottnas i att det nog på något vis ändå är bäst för ditt barn. Det räcker att det är bra för dig.Tycker det säger så himla mycket just om dagens intensiva föräldraskap att även när man talar om problematiken kring just det, måste man ändå landa i att exakt allt ska vara för barnens bästa och föräldrarna inte spelar någon roll.
Det kanske är bra för barn när deras föräldrar leker med dem och när de går på aktiviteter. Men det kanske ÄNDÅ där OK att inte leka så mycket eller skippa massa aktiviteter, eftersom alla val inte måste grundas enbart i barnens bästa utan även föräldrarnas bästa. Allas välmående i en familj spelar roll. Mammors välmående är inte bara ett instrument för att barn ska må bra.
Sissi lyckades ringa in det jag själv tappade bort helt i diskussionen. Att i en familj är allas lycka viktig. Och även om barnperspektivet ska råda när det gäller frågor som kan skada barnen eller på ett djupt plan påverka deras välmående negativt. Så kan inte barnperspektivet få råda i varje stund. Och här tror jag att många mammor villar bort sig. Och anledningen till att intensivt föräldraskap får kvinnor att må sämre – men män att må bättre – är kanske att kvinnor generellt sett redan har ett så starkt barnperspektiv. Medan många män behöver öva på att välja det perspektivet.
Nu ska jag lägga mig och läsa. För mitt eget höga nöjes skull.
72 svar
Tack! Det var det klokaste jag läst på länge (och då läser jag ändå Claras blogg ofta ⭐️), verkligen spot on. Glad lördag från en som jobbar på att våga välja sig själv först, åtminstone ibland.
kram!
Precis så! Oerhört viktigt att trivas med sitt eget liv hur mycket man en älskar barnen sina. ❤️
Det är inte barnperspektiv att barnen ska få styra en familj, eller att vuxna anpassar helt utifrån vad man tror är barnets perspektiv.
Barn behöver vuxna som tar en vuxenroll. Som skapar trygghet, sammanhang och gör världen begriplig. Som är förebilder. DET är barnperspektiv.
Man kan inte gömma sig bakom barnperspektivet, för då är det inte barnets perspektiv utan de vuxnas. Att ha barnets perspektiv är obekvämt och ganska tråkigt som förälder. Inte alltid, men ganska ofta. Det handlar om att rama in vardagen. Ofta handlar det om att begränsa till exempel antal aktiviteter, hur mycket socker eller snacks som ska ätas, tider, att rum ska städas och att man ska vara artig, osv. Det handlar lika mycket om att rama in och hjälpa barnen sortera bland känslor. Vad är det jag känner? Och för att hjälpa barnet med det måste man ha koll på sina egna känslor nått sånär. Vilket inte bara kan vara lite svårt, utan också obekvämt, jobbigt. Men det är djupt meningsfullt och hjälpt barnen att bli mogna och trygga individer.
en oerhört viktig poäng som jag funderat mycket kring men har extremt svårt att applicera i mitt eget liv. två stora roller i mitt liv är att jag är mamma och mitt yrke (jag är läkare) och i båda de rollerna kommer jag ofta till resonemang om att jag behöver fritid eller ska göra saker för att vila eller återhämta mig för att fortsätta vara bra mamma och läkare. tycker faktiskt det är jättesvårt att kunna tänka att det har ett egenvärde i mitt liv i sig att jag ska ha vissa saker bara för att jag har lust med dem. så på ett privat plan har jag istället tänkt att vad bra att jag har dessa roller som förutsätter att jag behöver ta hand om mig för andras skull, eftersom jag har svårt att göra det bara för min egen. tycker det är fint att du lyfte upp just den här kommentaren!
Bra, Clara! Konstigt att något så självklart ska behöva redas ut. – När det gäller gängkriminella barn finns däremot anledning önska ett betydligt intensivare föräldraskap. Både mor och far ska upp på banan, med stöd om så behövs!
Men när föräldrar av olika anledningar inte har möjlighet eller förmåga att stötta sina barn så måste samhället gå in och sluta upp och hjälpa till. It takes a village osv…
M: fast det är ju en helt annan femma. Bra, vettiga föräldrar som tar sig tid att ta hand om sig själva är en sak. Föräldrar som av någon eller flera orsaker inte är kapabla att vara en bra förälder till sitt barn är en helt annan.
Åh det var ett perfekt inlägg denna lördag när ytterligare ett barn har fått vattkoppor och vi knappt fått sova alls. Idag ska jag starta ett virkprojekt. För MIG 🥳
Det gör du rätt i 🤗
Om det är nån gång du behöver ett handarbetsprojekt är det nog säkert nu, för då om nån gång kan åtminstone jag koppla av helt och hållet. I torsdags efter jobbet satt vi kvar ett gäng i våra fina lokaler och hade en liten stick-AW. Vi var typ 20 kvinnor, av varierande erfarenhet av stickning och annat, som satt i 3½ h och handarbetade, drack lite vin och petade i oss lite ost. Två snubbar på min avdelning blev så avundsjuka, så de sprang iväg till Åhléns och köpte garn och stickor och fick lära sig sticka av oss 🙂 En gång i månaden efter jobbet ses vi, det är så sabla mysigt!
Å, vad otroligt mysigt det låter!
Millis: det låter verkligen sabla mysigt 😊👍.
Sjukt bra kommentar!! Håller SÅ med! Allas välmående i en familj är lika viktigt. Och män är mycket bra på att ta sig egentid, sänka kraven, vara good enough…i allmänhet. Medan kvinnor levlar upp, lägger på ytterligare krav (Lex: Nisse-dörr) och grämer sig och har dåligt samvete om dom missar ett enda utvecklingssamtal. Jag tar hand om mig själv noga, tar tex ett varmt bad varje dag efter middagen, sitter och läser min bok varje dag, ritar, skriver och målar varje dag. Träffar kompisar och tränar. Barnen stojar runt mig och vet att ”mamma skriver”, ”mamma tränar”. Sen kan jag vara med och leka och vara en rolig mamma. Dom ser och dom lär – speciellt min dotter vill jag lära detta.
Julia: det kan vara en konst att få till det så som du beskriver det utan att ha eller få dåligt samvete. Jag tror dock att du är inne på något väldigt viktigt, nämligen att ska man vara bra för andra så måste man ta hand om sig själv med.
Precis så. Självkärlek ger så mycket kärlek till andra. Min självständiga och kärleksfulla mamma är min förebild. Varje dag efter jobbet gick hon och la sig på soffan och sov under en filt tjugo-trettio minuter. SEN var det upp och laga middag och umgås med oss barn! Tai chi gjorde hon i vardagsrummet på morgnarna…
Intressant med ”Intensivt föräldraskap” känner igen mig, men nu när man börjar ”slappa” och bry sig lite mer om sig själv är inte det bra.
Familjen knorrar och man sliter ut sig istället.
Har hamnat i en ond spiral sover lääänge och är vaken hela nätterna…
Men idag ”vaknade” jag….kanske beror det på att solen 🌞 äntligen kom eller att min dotter ❤️ fyller 15 år idag och fick frukost på sängen eller har jag äntligen vänt tillbaka på dygnet?
Min lilla tjej som blivit STOR och ska på konfaträff hela dagen och känner lite tvivel över det (för att hon fyller år) och att hon kommer att känna sig ”helt slut” (socialt utdränerad) när hon kommer hem.
Jag har dock lovat bjuda på smörgåstårta (hemgjord) när hon kommer hem – är det intensivt föräldraskap eller bara att man älskar sin unge?
Är så glad för att hon äntligen träffat fina vänner som tycker om henne för den hon är och inte utnyttjar henne för att hon är snäll, märkte det igår när hennes kompisar (5st) dök upp som en överraskning (jag visste om det) och gratulerade henne på kvällen.
Hon blev så glad!
Som sagt intressant med intensivt föräldraskap.
Lyssnade på SR podden Vetenskapsradion historia och de pratade om föräldraskap under olika århundraden och hur det sett ut, värt att lyssna på det också.
Kram och ha en ljuvlig helg allihopa!
Katarina i Linköping 🥰
Herregud så klokt! Blir alldeles tårögd för jag känner igen mig så mycket i det här.
Just det att alla i en familj ska må bra är särskilt viktigt i diskussioner om bonusfamiljer. Biomammor må förväntas sätta barnens lycka först men det finns ännu mer skärpa i kraven på bonusmammor. Bara att läsa valfri tråd i ämnet på Familjeliv – bonusmammor ska underkasta sig allt eftersom ”barnen går först” i exakt alla lägen och ”inte har valt situationen.” Men det gäller ju i alla familjer? Bonusmamman ska visa respekt och hänsyn mot barnen och i gengäld ska hennes behov ska också få ta plats.
Så sant detta. Bonusmammor har extra krav på sig. Extra stor risk att bli utbränd där.
Och ibland skönt att vila i tanken att det blir lugnare , oftast när de blir äldre.Barnåren är rätt intensiva.Och vips så är det över. Nu är mina 20,23 och 25! Vad hände? Kanske barnbarn snart.🙈
Det ÄR lättare sagt än gjort. Alla handlar om kompromisser. Om man låter barnen styra för mycket är man en dålig förälder. Men om föräldrarna får styra allt är det inte heller bäst. Damned if you do, damned if you don’t känner jag tyvärr bara 🤷🏾♀️ eller så är jag bara väldigt lättretlig/lättkränkt!?
Anna: jag skulle inte säga att du är lättretlig/ lättkränkt. Du har rätt i det du skriver. Det kan kännas svårt att göra rätt alla gånger. Som du skriver det får inte vara för mycket åt något håll och hur man än gör finns det alltid någon som tycker att man gör fel. Sådant är livet och livet är sådant.
Håller med. Min enda lärdom efter att ha varit mamma i nio år är att oavsett hur du gör så retar det någon. Och oavsett hur du gör så kommer någon att ge dig pikar eller kommentarer för ditt föräldraskap. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Jag önskar däremot att jag hade insett det tidigare så att jag redan från början hade kunnat lägga min energi på att lära mig att skita i andras kommentarer och lita mer på mig själv.
Så väldigt sant!
Det är här jag tror att kärnan i problemet ligger – man vill vara en people pleaser. Jag upplever att mycket mycket fler kvinnor kämpar med detta, medan män har en helt annan distans till andra människors åsikter. Där tror jag vi kan hämta mycket inre frid i att försöka landa i ”mitt sätt att leva” snarare än att ”vilja göra rätt”. Det finns många sätt att ”göra rätt”, men inget sätt är rätt enligt alla.
En del män skulle kanske å andra sidan inte ta skada av att bli mer åt andra hållet och lyssna på andra mer. Men i den här tråden är vi nog fler som skulle må bättre av att bli lite mer ”som en oljad gås” (som min man brukar säga) – låt allt det där bara rinna av dig, ta inte in det som sanningar.
Håller med. Man ska inte tappa bort sig själv i föräldrarskapet. Man behöver tänka på vem man är som person, inte bara när man är mamma. Men idag kan jag uppleva att oerhört många kvinnor i medelåldern med minst två barn helt plötsligt ska förverkliga sig själva. Det dras till gymmet och ”jag tid” går före allt. Jag behöver det här och det här. Vad familjen behöver blir plötsligt sekundärt. Kvar står mannen som åker och storhandlar med båda barnen och ryggskott medan mamman sitter hemma i soffan och äter praliner. Det sistnämnda är ett exempel ur verkligheten. Sen ska det opereras, ve den som ser gammal ut. Tuttar ska fixas och fett ska sugas. 6 veckor sjukskrivning efter det och mannen ska fixa allt hemma, plus ro runt 3 små barn och 2 tonåringar. Även det ett exempel ur verkligheten. Jag upplever helt motsatta roller. Va 17 händer. När blev det viktigare att som medelålders mamma operera magen, dra till gymmet och dricka bubbel med väninnorna istället för att köra en utflykt med familjen. Jag perspektivet har tagit över allt för många.
Amanda: stopp och belägg. Det du skriver tycker jag är både fel och provocerande. Det du skriver om mammor/kvinnor är ju precis så som män har gjort i alla tider utan att få skit för det. Alltså att män genom tiderna har satt sig själv främst och att kvinnor har fått stå tillbaka i hemmets vrå. Det är väl bara bra om kvinnor nu har börjat ta mer plats och prioritera sig själva. Sedan är det så klart inte bra om någonting går till överdrift, men det gäller ju allt här i livet.
Men har då män gjort rätt i alla tider? Och gör nu mammorna rätt? Skulle vi inte vara jämnlika? Måste det svänga från ena hållet helt till andra? Om du väljer att bli mamma precis som du väljer att bli pappa, kommer då inte barnen först? Har du ett behov av att skönhetsoperera dig både högt och lågt, åka till gymmet varje dag efter jobbet istället för att åka hem, prioritera vänner på helgerna istället för barnen- tycker du då att mamman gör rätt? Det är precis detta jag ser hos flera och jag har svårt att förstå. Sen tycker jag överlag att det sänder märkliga signaler till barnen när mamman kommer hem efter fettsugning och ansiktslyft. Men det är en annan historia det.
Amanda: det som stör mig är sättet att se på kvinnor. Det är alltid lättare att se ner på kvinnor och deras val i livet. Detta på ett sätt som jag inte tror skulle hända om en man gjorde samma sak. Det känns fel att skuldbelägga kvinnor på detta sätt. Sedan finns det ju så klart personer som är olämpliga som föräldrar hos båda könen.
Här ses inte ner på kvinnor eller skuldbelägger alls. Självfallet, som jag vidhåller, ska man ha egentid. Gudarna ska veta att man ibland håller på att gå itu av att få ihop familjen, barn träningar med matcher varje helg varav ena barnet har npf, och dessutom karriär i veckorna. Självklart ska man både hinna träffa vänner , läsa bok och gå långpromenader. Så man inte tappar bort sig själv i allt i livet som snurrar så oerhört fort när man är mamma.
Det jag inte förstår är när man valt att skaffa familj-Oavsett om man är man eller kvinna- märk väl! Då sätta barnen på skymundan för sitt ”vill höver” som någon klokt skrev. Ska ungarna när de blir stora komma ihåg en pappa som ständigt var ute och jagade? Eller en mamma som drog till gymmet varje kväll vid nattning? Jag kan tycka att ska man förverkliga sig själv med gym varje kväll, och skönhetsoperationer på det så kan man göra det innan man skaffar barn. Fokus är banne mig fel när du väljer att operera tuttarna framför semester med familjen. En psykolog session hade vart bättre investerade pengar för samtliga inblandade.
Amanda: att skönhetsoperera sig betyder ju inte heller per automatik att man är en dålig förälder. Det gäller att skilja på äpplen & päron.
Vad är det för umgänge du har? Anekdotisk bevisföring.
Ha ha helt korrekt riktigt! Jag har analyserat en del av umgänget under hösten och börjat fundera. Till deras försvar kan jag säga att detta var inte de människor jag lärde känna. Märkligt vad ’Mid life crisis’ kan göra med folk. Du trodde du kände någon osv.
Asså, nej? Då är man faktiskt en dålig mamma. En riktig mamma sätter alltid barnen först. Det är därför hon går med lätt förstoppning, oborstat hår, såriga brödtvårtor, bruten nattsömn och gråten i halsen. 👍
Tack. För mig är det galet det här med all ”jag” tid. Klart man ska ha återhämtning och kunna tänka sina tankar till punkt. Men det ytliga tar över på ett mycket märkligt sätt. Man vill ha mer som det heter. Det finns ingen hejd på hur mycket mer man ska ha.
En riktig mamma: spot on. Visst är det tragiskt att tycka att någon ska ha det så som du skriver, bara för att man annars är en dålig mamma.
Man är inte en dålig mamma för att man tycker att ens egen (och andra föräldrars) välmående har ett egenvärde.
Föräldrar behöver prioritera sina barns behov väldigt högt (i synnerhet vissa perioder i livet) men det är lättare att naivgera rätt i det om man ärligt skiljer mellan när man gör något för sin egen skull och när man gör något för barnet skull, inte inbillar sig att exakt allt man gör måste vara indirekt för barnens skull.
T ex apropå egentid tror jag det är
bättre att säga till sig själv ”nu går jag ut med mina kompisar för att jag har lust” (… och för att jag känner mig trygg i att mitt barn klarar sig utan
mig en kväll) än att säga ”nu går jag ut med mina kompisar för det behöver jag för att orka vara en bra mamma”.
Att lära sina barn hjälpa till hemma är väldigt bra. Och förklara att om det ska finnas tid att åka på aktiviteter etc så behöver barn hjälpa till att göra sånt som är ”tråkigt”. Man får förklara att annars blir det orättvist om en själv ska göra allt ”tråkigt”. Det handlar om ömsesidig omtanke och lär barn att ta ansvar för sig själva och att de är en viktig del av hushållet. Vi tycker ju det är fint att göra saker av omtanke om andra och kan lära barn att också göra det.
Oj, roligt att du lyfte min kommentar och att folk skriver uppskattande om den!
Jag vet inte om jag tror att alla mammor alltid behöver mer ”egentid”, det kan nog vara olika. Men däremot tror jag att det är principiellt viktigt att helt avslappnat kunna tänka ”det här gör jag för mig” utan att också då behöva rättfärdiga det med att det indirekt är för barnens skull för att man ska bli en bättre förälder. Det handlar egentligen om ärlighet. Att våga ta utrymme utan att skämmas, och att det är orimligt att uppfostra barn till att deras föräldrars behov enbart är viktiga om de indirekt gynnar barnens.
Sjävklart är det en del i föräldraskapet att periodvis låta barnens behov styra allt, t ex med nyfödda eller sjuka barn blir det ju ofta så Men att hävda att idealet är att enbart ser till barnets behov och sätter barnets behov över alla andras i varenda stund enda tills barnen är vuxna tror jag bara är förljuget och osunt för alla. Önskar att vi kunde släppa den retoriken.
Jag är ensambarn och min mamma — som är en sån där riktig bullmamma som alltid var hemma, lagade mat, skjutsade och hade sig — brukade i princip aldrig leka med eller roa mig. Hon hade ju inte tid? Heltidsjobb och ett helt hem med en klassisk 40-talist till man (stor åldersskillnad, mamma är född -58). Hon brukade säga att det är bra att ha tråkigt för annars vet man inte när man har kul, och så var det inte mer med det. Hon snarare höll tillbaka mig från aktiviteter än pushade mig att vara aktiv. Är så tacksam för det. Jag tror det har givit mig ett inre lugn ändå — och en kreativitet jag är stolt över.
Hon hade och har den mycket rimliga prioriteringen:
1. Barnets behov
2. Sina behov
3. Sina villhov
4. Barnets villhov
Katarina: det låter som att du hade en väldigt bra och vettig mamma under din uppväxt.
Bra där! ❤️🌹
Håller verkligen med! Och då är det på samma gång också gynnsamt för barnen när man prioriterar sig själv tycker jag, att dom får lära sig det och se det. När jag växte upp vilade min mamma ofta på soffan med en bok emellan allt det aktiva hon också höll på med, vilket gav mig en jättebra förebild och jag är själv idag bra på att vila och bara slappa när jag känner för det, samt en stor läsare. Så jag tänker att samtidigt som jag njuter är jag en bra förebild för mina barn på samma sätt som min mamma var för mig!
Ida P: så härligt det låter. Det är underbart när människor får med sig bra saker från sin uppväxt som dom sedan kan använda sig av i sitt vuxna liv.
Yes! Bra där Sissi och Clara, och vilken ytterligare nyans i debatten som nu trädde fram. Mammor matters.
Barnen blir vuxna och självständiga individer ( det är ju det vi vill) och då står vi kvar och skall hitta tillbaka till ett nytt liv. Det är svårt som det är men om vi är lyckliga och har något eget går det lite lättare.
Men det här är ett farligt resonemang. Man kan inte avvakta med liv, hälsa och välmående i 15-20 år eftersom det är ”tillfälligt”. På 15-20 år hinner man glömma sig själv och bli utmattad flera gånger om.
Det här var ett välbehövligt och vältajmat inlägg för mig. Hos oss är det en högaktuell debatt just nu om antal aktiviteter i veckan. Vi har två barn mellan 5 och 7 och aktiviteter 5 av 7 dagar i veckan. Två av dessa dagar är det dubbla aktiviteter. Vi jobbar heltid och har ingen hjälp av t.ex. våra egna föräldrar. Tiden räcker helt enkelt inte till och jag mår inte bra av så här många schemalagda aktiviteter med konstant tidsbrist men får inget gehör hemma. Igår lördag klämde jag in 10 minuters bokläsning på sängen efter lunchfix, före veckohandling och simskola. Var finns återhämtningen i det när man har farit runt som en skållad råtta i en vecka? Och jag tror knappast att jag är ensam. Att man klämmer in någon form av vila nästan på nåder innan man rusar vidare till nästa uppdrag å familjens vägnar. Förändring måste till. Tack för det här inlägget, både Sissi och Clara
Det är du, AC, som måste driva den förändringen! Eller har du tänkt att den ska komma från Vita Huset eller Rosenbad? Inte mer än 2 aktiviteter i veckan, kanske bara 1 enda. Utifrån det du beskriver, heltidsjobb för båda och inga föräldrar nära som kan stötta. Varför ser jag för min syn en hamster i ett ekorrhjul helt plötsligt? Lycka till, AC!
AC: det låter tufft. Du får försöka stå på dig även om jag förstår att det inte är lätt. Barnens aktiviteter kan ju inte få ta över all er lediga tid. Jag hör ofta familjer där deras barn har många olika aktiviteter och hur stressigt det är. I slutändan är det ju ändå du/ni som föräldrar som får styra upp det hela. Jag tror också att det är bra för barn att lära sig att prioritera, att man inte kan göra allt. Ibland måste man välja.
Du kanske behöver sätta ned foten? Om din partner insisterar på alla dessa aktiviteter kanske hen ska ta ett större ansvar att skjutsa o följa med på dessa än du. Tala om hur många aktiviteter du rimligen kan stötta så får hen ta resten.
Ja. Det här var ju då menat som svar till en kommentar om att småbarnslivet går över efter si så där 15-25 år. 🙃
Du, det där upplägget låter ärligt talat otroligt jobbigt. Du måste ju själv skapa dig ett rimligt liv! Om du tittar på det hela utifrån: låter det rimligt att fem av dina sju veckodagar ska vara uppbokade med dina barns aktiviteter? Helt sinnessjukt, enligt mig. Jag har en åtta-åring som har EN aktivitet, EN dag i veckan, och det räcker så! Det tycker jag till och med är mycket. Då är vi två vuxna som jobbar heltid och vi har ett lillasyskon också, en hel del hjälp från släkten. Ur led är samtiden! Hoppas att du vågar skära ner på dina barns uppbokningar och minska stressen. Sätt er och spela brädspel på kvällen istället som familj eller lägg pussel, ta en kvällspromenad ihop. Dina barn behöver också garanterat varva ner ibland. Jag jobbar i skolan och många barn är stressade och överstimulerade, vana att alltid passa in i ett tight schema, även efter skoltid.
När mina barn var små var dom trötta efter dagis och skola och det fanns inte på kartan att dom skulle ha fortsatt på någon form av aktivitet. Dom hade ett jättebehov att drösa ner på golvet i var sina hörn och bara vara efter dagen. Någon med sina dinosaurier, någon med sina bilar och någon annan bläddrandes i böcker eller Bamsetidningar. Var först i 10-årsåldern dom började i ordnad aktivitet och då scouterna i byn en kväll i veckan. Ingenting annat.
Mina barn är nu vuxna och den bästa kommentar jag fått av en kompis medan barnen var mindre var att jag var den enda hon kände som hade barn som var densamma som person före och efter jag fick barn. Jag tog det som en komplimang eftersom de andra kvinnor med barn jag kände var förändrade, före de fick barn var de glada och coola medan de som mammor var stressade, bittra (ffa på sina män) och totalt uppslukade av sina Familjers behov (inbillade eller verkliga). När blev det ett heltidsjobb att vara Mamma? Man för bara över sin ängslighet på sina barn. Det är väl du som förälder som styr hur många aktiviteter ditt barn deltar i? Nej, jag har sedan länge ingen kontakt med mina tidigare kompisar med familj, stod helt enkelt inte ut med deras förändrade personligheter.
Jag bor i Italien med min (italienska) man och tvååriga dotter och det finns många saker med familjelivet som är svårare här och som jag inte uppskattar, tex är det norm att arbetsdagar är långa och många familjer har nannies som hämtar på förskolan om båda föräldrarna jobbar heltid (vilket många gör). Det är också en ibland ganska överbeskyddande föräldraskap och tex inte vara ute lika mycket som i Sverige (regnbyxor har ingen hört talas om!). Men en sak jag upplever att de gör rätt här är att när ett barn föds ska den till stor del anpassas till familjelivet – inte att hela familjen ska leva sina liv exakt efter vad barnet/barnen vill och behöver. ALLA i familjen behöver må bra som du sa. Därför att helger inte sällan snarare fulla av sånt som alla kan tycka om te.x. en tur i parken, lunch eller middag på restaurang med vänner, museum etc. Inte hundra procent BARNaktiviteter hela tiden. Jag tycker det känns sundare än en ständig fokus på vad barnen vill göra. Date night utan barn är inte så vanligt, ofta tar man med de då det inte finns den här besattheten som jag upplever i Sverige och tex UK och USA att småbarn MÅSTE sova väldigt tidigt och det princip blir omöjligt att göra nåt efter kl 19 med andra människor om man inte har barnvakt.
Sofia: tack för att du delar med dig av dina erfarenheter av föräldraskap i ett annat land än Sverige. Alltid intressant att höra om likheter och olikheter i olika delar av världen.
Man borde fasen brodera och sätta upp på köksväggen: ”I en familj är allas lycka viktig”.
Jag känner igen mig en hel del. Mitt liv blir liksom tomt med jämna mellanrum, för att jag väljer bort så mycket. Det är en nedåtgående spiral tills jag får en kris och måste börja lägga till. Sen upplever jag också att det har varit himla svårt att umgås med mina gamla vänner sedan vi fick barn, för de vill inte vara ifrån sina familjer (någonsin), eller så är de standby när vi väl gör något ifall maken inte klarar av (!) att lägga ungarna. Så det är ett förhållningssätt som är svårt att värja sig från, alla utövar självspäkningen.
Tack, tack tack för rubriken, detta inlägg och alla kloka kommentarer! Glad över det men ledsen över att rubriken behövs. Visst borde det vara självklart att allas lycka har ett egenvärde? Kämpar varje kväll med att läsa i sängen utan att ha dåligt samvete ”över att jag bara ligger där”. Så dumt! Kram till alla, speciellt alla mammor!
Hemma hos oss har vi en regel, ”en sak om dagen”. Det är det bästa vi gjort! Ett steg i ”slow living” och verkligen njuta och vila på helgen.
Ska ex gäster komma på fika kl 13 då anpassar vi runt det, exempelvis tar jag en längre promenad på fm. Dricker kaffe i lugn och ro. Min dotter får se lite på tv och pyssla. Min man gör liknande. Sen innan gäster anländer bakar vi något lätt att bjuda på och förbereder kaffe. Sen är full fokus på gästen och lek och stoj och sen varvar vi ner efteråt var för sig.
Detta implementerar vi på allt: skogspromenad, leka hos en kompis, gå på stan etc. Då är det tydligt för både oss vuxna o barn vad som ”förväntas” under dagen och resten av tiden får man disputera som ”man vill” med visst stöd då min dotter ä 4,5 år.
Bra, men ganska mycket svårare med fler och större barn.
Sedan förstår jag inte det här med lättare efter typ 15 år. När barnen var yngre, tre stycken. Då var de en liten klan. Jag kunde styra och fixa, och alla gick ut samtidigt osv. Nu är de ute på nätterna, ska hit och dit (två tar sig själva). Ska ätas hit och dit. Läxor och det är liksom mer en ända röra och mycket fler viljor att ta hänsyn för nu är de större. Och tycker tack och liv saker. Men huuuu. Större barn är svårare enligt mig. Kanske gör att jag inte får bestämma😅😅😅
Detta låter så intressant och behagligt. Skulle du vilja beskriva lite mer hur er vecka kan se ut? Funkar det verkligen med bara ett göromål om dagen? Jag funderar tex på hur ni gör med hushållsarbete som städning och mathandling. Och särskilt då tex städning och mathandling inför när ni ska ha middagsgäster. Då måste ni väl ändå göra mer än en sak per dag för att hinna?
Ska försöka!:) Varje dag gör vi det vi måste: laga mat och plockar i ordning nedervåningen (vardagsrum/kök/hall) ) i och ur diskmaskin, göra ordning köket etc. Vi kör robotdamsugare och sen små städar vi båda när det behövs. Tänk rut! ”Åh nu behöver toan ett lyft då gör jag det.”lägger inte mer krav eller tankeverksamhet på det än så. Vi städar inte exakta tider eller dagar. För oss skapar det mindre stress och planering men det blir rent. Grovstäd blir en aktivitet en dag tex dagen innan vi får gäster eller det verkligen behövs.
Eftersom vi kör en *större* aktivitet om dagen upplever vi att man får den vilan man behöver samtidigt som det då faktiskt är lite *roligt* att städa För att vi gör det kravlöst 🙂 och naturligt vill vi ha ett rent hem så när vi har Downtime grejsar vi också och plockar, för mig blir det en aktiv vila. Gud vilken novell och kanske ibland otydligt! Men min Adhd + nära utbrändhet för 2 år sedan la jag om livet på ett sätt som passar oss men med grunden i att låta varje sak ta sin tid, en sak i taget. Då Blir varje sak mer meningsfull.
Och om vi inte lär våra barn att andras behov och viljor ibland kan gå före – hur ska de då palla med att vara heluppoffrande föräldrar?..
Tänker ofta att det fokuset som är på barn idag förbereder de mkt dåligt på den typen av föräldraskap vi alla nu menar är det rätta.
Ja eller hur, man kan ju faktiskt tänka på det som att barn har ett behov av att få anpassa sig efter andras behov, och att inte i varje situation komma i första rummet (talar såklart om äldre barn här, spädbarn är en helt annan sak).
Jag som jobbar på förskola förstår er allas resonemang och alla kommentarer och jag kan bara instämma i fler av dem och behöver inte rabbla upp allt jag också. Dock är det viktigt att vi alla i familjen är lyhörda för varandra. Tänker oss in i varandras känslor och att man ser till att ta sitt eget utrymme och space för att få andningspaus. Vad ens andningspaus är det vet man bäst själv. barnen behöver också det liksom ens partner. Barnens lycka är såklart jätteviktig och barnens känslor är också viktigt att vara lyhörda i från. Fast vänder man på det är också mammans och pappans lycka och känslor också väldigt viktiga.
Intressant!
Men en utveckling som definitivt förändrats i Sverige är ju hur föräldraansvaret inte längre läggs på föräldrarna utan i allt större utsträckning på mor-/farföräldrarna.
Mina kompisar som lagt barnåren bakom sig och såg fram emot egentid klagar över hur de håller på att slita ihjäl sig som obetalda barnvakter, Vabbare där de får ta ut semesterdagar (!) från sina jobb för att istället ta hand om febriga barnbarn åt föräldrarna som “måste jobba”, det ska hämtas barnbarn från förskolor i parti och minut (“för annars kan du fetglömma att du får träffa dina barnbarn i fortsättningen”), och när storhelgerna kommer ska mor-/farföräldrarna bjuda hem alla barn med respektive och barnbarn, samt laga och betala för all jul-/påsk/midsommarmat för att föräldrarna till barnbarnen “behöver vila upp sig”.
Kompisar berättar hur de är helt slut efter storhelger med konstant barnskrik (“vi hade 6 barnbarn i radhuset som sprang omkring som vildar. Jag vart helt slut! mina barn lyfte inte ett finger. De lade ord i munnen på mig: ‘du älskar att få rå om barnbarnen’. Jaså. Barnbarnen är ju redan JÄMT hos oss.”)
För mycket och för litet skämmer allt, enligt det gamla talesättet. Många far- och morföräldrar träffar alltför sällan sina barnbarn och somliga har inga alls! Det tål att tänka på. Lagom är bäst! Fast vem har uppfostrat dessa själviska bestar till barn 🙃
Anekdotisk bevisföring. Känner verkligen inte igen mig i beskrivningen.
Det låter helt galet, och jag känner också till något liknande exempel. Tror absolut det finns en del som har det såhär, men jag tycker att det är väldigt viktigt att dessa mor/farföräldrarna tar ansvar för vad de säger ja till.
Jag har varit jättenoga med att fråga mina föräldrar och barnens farmor vad de VILL göra, och betonat att jag inte vill ha en relation där de känner sig utnyttjade eller tagna för givet. Men i all vuxen kommunikation är det faktiskt varje persons ansvar att sätta ord på vad man vill eller inte vill, annars kan man inte skylla ifrån sig som ett stackars offer.
Det är klart att man kan hamna i en jobbig sits som mor/farförälder i vissa situationer, om en förälder blir sjukskriver eller liknande och verkligen behöver uppbackning. Men även då är det faktiskt föräldrarnas ansvar att ta hand om barnen, och mor/farföräldrarna får ta ansvar för att sätta sina egna gränser. Om alla vuxna utvecklades i sin integritet (ett extremt rikt ord att fördjupa sig i förresten!), skulle så många konflikter och så mycket frustration kunna undvikas.
Mirre: så klokt och bra skrivet. Du är säkert en bra förskolelärare.
Du är så klok Clara och har kloka läsare som uppmärksammas. Refererar ofta till dina inlägg eller inläggens kommentarer. Tack för denna plats som ger så mkt <3
Haha! Jag läste lite snabbt och trodde du hade lagat en maträtt som heter kofta. Sen undrade jag vad det är för maträtt som heter Uffes jumpsuit. Fick läsa om meningen ett par gånger innan jag fick ihop det. Ett gapskratt fick jag på köpet haha