Det är något så rörande med februari. Den här veckan har solen strålat över Västerbotten och även om det varit rejält nattkallt har dagarna bjudit på bara några få minus. Människor har stått blundande vid husfasader, busshållplatser och på gymmet där jag går. De vänder sig mot ljuset precis som en solros som följer solens gång.

Jag drabbas av en sådan ömhet när jag ser hur lika vi är, trots yttre skillnader. Hur vi alla följer impulsen att blunda och känna det guldiga avtrycket på ögonlocken. En försiktig värme där strålarna snuddar. För första gången på månader.

Det märks att vi är inne i en ny årstid. Midvintern har gett vika. Nu är det högvinter och snart blir det vårvinter här i Västerbotten. Det susar till inuti när jag tänker på allt som ligger framför mig. Snart kan jag äta lunch på min soliga veranda igen. Och på sportlovet ska vi vara hos Jakobs mormor och skida över sjön, som vi brukar. Och sedan sitta vi den soldränkta husväggen och skala apelsin och släcka törsten med iskallt vatten. I mars ska jag möta våren på en skrivresa med Malin. Och till påsk är vi i stugan med Annas familj. Sitter i solgrop, åker slalom och grillar korv.

Det finns så mycket att se fram emot och längta efter just nu!