Medan vi lever: tankar om existensen – Nina Björk

”Medan vi lever” är en intellektuell självhjälpsbok i skrollandets tid. Nina Björk diskuterar ämnen som autenticitet, mening, kärlek och sex, tillit, sanning och att leva i olika åldrar. Hur handskas vi med modernitetens löfte om frihet och självständighet för individen? Var finns hoppet, var finns hindren?

Så står det på baksidan av Nina Björks nya bok som jag inledde året med att läsa. Björk gör intressanta reflektioner om allt ifrån könsroller till kärleksrelationer och inte minst vad som händer med en influencer som gör innehåll av sitt liv. Ändå är det någonting helt annat som stannar kvar hos mig efter läsningen. Och det är hennes tankar kring autenticitet. Att vara sig själv är det finaste som finns idag och ofta hänvisar vi till att vårt innersta jag som någonting oföränderligt som inte påverkas av yttre faktorer. Men så är det väl ändå inte? Jaget existerar inte i ett vakum. Det skapas när man utför olika handlingar och val som påverkar vem man är. Och det börjar skapas av redan när man som bebis möter sin mammas blick.

”Jag gör så här, för att jag vill göra så här. Och vad jag verkligen vill är den jag innerst inne är” hävdar en person som underkastar sig tanken om en autenticitet som inte går att förhandla med. Men Björk förespråkar att ställa sig ytterligare en fråga, nämligen: ”Men vill jag vilja det?” Och den frågan öppnar upp en värld av möjligheter. Att faktiskt kunna välja vem man vill vara.

Jag har börjat ställa mig den frågan allt oftare, när jag får olika impulser. ”Jag vill botoxa min panna mot rynkor”. Och sedan ”Men vill jag vilja botoxa min panna mot rynkor?”. Nej det vill jag inte. Jag vill vara en person som inte vill använda botox. Eller ”Jag vill också åka på charter till Thailand”. Men vill jag vilja det” Nej det vill jag inte. Jag vill vara en person som är nöjd med att avstå flyg och resa med tåg. ”Jag vill skita i träningen idag. Men vill jag vilja skita i träningen?” Nej jag vill vara en person som vill träna. Och i den lilla frågan – vill jag vilja det här – finns möjligheten att odla ett nytt jag.

Fullkomligt livsförändrande!

Inringning – Car Frode Tiller

”David minns inte vem han är. En tidningsannons uppmanar nära och kära att skriva brev till honom för att hjälpa honom att åter börja minnas. Barndomsvännen Jon, en musiker på väg att förlora fotfästet, styvpappan Arvid, en präst som väntar på att dö, och ungdoms kärleken Silje, en snart medelålders kvinna som kanske är på väg att lämna sin man, bestämmer sig för att svara. Breven ger dem en oväntad chans att berätta om sina egna liv samtidigt som de ringar in Davids historia.”

Det här är första delen i en trilogi som i Norge sålt över hundratusen exemplar och blivit översatt till tjugotre språk. Med höga förväntningar ger jag mig alltså i kast med Inringning. Romanens grepp – att tre karaktärer i brevform berättar om Davids liv och samtidigt sitt eget – tycker jag är spännande. Det blir också tydligt, för varje ny berättelse man läser, att alla människor bär på sin egen tolkning av livets skeenden. Vem läste situationen rätt? Finns det ens ett korrekt sätt att tolka någonting på? Berättargreppet påminner mig om teveserien The Affair, där samma skeende repriseras, fast från de olika karaktärernas synvinkel. Så som de uppfattat eller minns det. Och resultatet blir precis så motstridigt, mångbottnat och komplext som livet verkligen är.

Först ut att berätta om sitt och Davids liv är Jon. Och den delen av boken drar verkligen in mig. Men sedan när det blir dags för Arvid och så småningom Siljes versioner så märker jag att min koncentration sviktar. Jag tycker helt enkelt att det blir både tradigt och långsamt. Och i Siljes kapitel skummar jag till slut vissa sidor eftersom det känns som att boken helt stannar upp. Samtidigt slutar Inringning med en slags cliffhanger som gör mig lite sugen på att läsa nästa del .