Jag känner mig så nära min mamma när jag tränar. Hon drog med mig på gympa på IKSU på söndagarna när jag var tonåring. Och nu drar jag med mig Bertil till gymmet för styrketräning. Känner mig glad över att vi får göra det ihop och att jag får lära honom övningar och rätt teknik. När mamma var 47 år fick hon en bröstcancerdiagnos och innan de påbörjade behandlingarna gjorde de en massa hälsotester på henne. Eftersom hon var en renlevnadsmänniska som tränat regelbundet hela livet var hennes biologiska ålder typ en trettioårings. Det känns orättvist att någon som levt så bra ska bli sjuk. Samtidigt hjälpte den goda grundhälsan henne att hantera behandlingen bättre.
I höst har jag styrketränat i fem års tid. Förutom mina barn finns det typ inget jag har gjort som jag är mer stolt över! Det har nämligen varit så sjukt svårt. Inte de enskilda passen kanske, utan att få till träningen över tid. Att inte ge upp och tappa rutinen. Men det senaste året har jag nått en ny träningsmognad. Det blir ju alltid några uppehåll i träningen på grund av sjukdom eller resor. Och det är okej. Men tidigare har varje uppehåll följts av en ganska skakig period när jag inte kommit tillbaka i sadeln. Dagar och ibland veckor har förspillts medan jag försökt börja om. Det har varit långa uppehåll på somrarna också, ibland månader. Men det senaste året har jag inte kommit av mig alls. Så fort jag återvänt från resan eller blivit frisk har jag varit på gymet, som en av de första saker jag gjort. Och den regelbundenheten gör hela skillnaden.
Men jag inser också att jag varit lite bekväm den här hösten. Inte pushat mig som jag borde, för att utvecklas. Jag är ju mycket starkare än jag tror! Som idag när jag skulle köra bröstpress med hantlar på bänk. Jag gör inte den övningen så ofta, för jag föredrar skivstång. Var tvungen att kolla i min app vad jag sist tränade på. Ah, 12 kilos hantlar. Men nu var tyvärr både 12 och 14 kg upptagna av snubbarna bredvid mig. Jahapp! Vad göra? Ta 10 kilo? Aldrig i livet! Så då fick jag testa 16 kg istället. Det var obehagligt, tungt och svettigt. Men gick! Klarade av att göra lika många repetitioner som vanligt, förutom på det sista settet. Började skratta efteråt av glädje och förvåning. Tänk att jag hade det i mig?!
Fem år har det tagit att komma dithän att träningen är en integrerad, naturlig del av min vardag. Det är en otroligt lång tid. Och samtidigt ingen tid alls i ett liv. Framförallt inte om jag tänker att jag ska fortsätta träna tills jag dör. Det är en tanke som för övrigt bara gör mig glad. Förr gjorde den mig helt matt att tänka på.
66 svar
Vilken app loggar du träningen i? Löptränar du också? Vill så gärna börja men vill hitta ett sätt att träna hemma. Någon som har tips på bra YouTube videos. Tack för inspon Clara!
Jag har en app som heter step2fit. Fått genom min PT. Tycker att den är sådär bra. Finns nog bättre, men det är denna de använder där jag tränar på IKSU. Har hört bra saker om Vibes från många =) Systrarna Kallurs träningsapp för hemmabruk!
Kan varmt rekommendera Vibes! Bra motivering o pepp men inga pekpinnar. Kul o omväxlande dessutom och olika långa pass.
Grattis till fina resultat, Clara! Bra jobbat! Peppande att läsa, tack!
Sandra Friberg finns på YouTube och är grym!
Jag använder appen Nike Training Club för videos. Den är gratis, med massor av pass, dock på engelska. Jag har mest kört rörlighet/yoga-pass men det finns styrka och konditionspass också.
För styrketräning rekommenderar jag StrengthLog, superbra. De flesta funktionerna är gratis, kostar bara om man vill nörda ner sig i statistik eller ha ett bredare utbud av program.
+ 1 för strengthlog! Den e kanon.
Jag har tränat hemträning med youtubekanalen nourishmovelove i flera år nu och har inte tröttnat. Finns massor med bra pass!
Jag tränar också med nourishmovelove, superbra! Uppvärmningarna kan vara lite snabba i början men man lär sig sig vid vilka rörelser som brukar vara med. Finns pass på alla nivåer. Rekommenderas!
Jag tipsar också om Jenny och Sanna Kallur och deras hemmaträning via Vibes. Fantastiskt bra och rolig träning av alla de slag!
Mitt tips till alla är appen Vibes! Massor av träningspass med härliga systrarna Kallur. Tränar själv hemma med dem.
Growwithjo på YouTube är fantastisk😍
Jag vill tipsa om en bra app: StrengthLog
Man kan följa olika program men om en övning inte passar så är det enkelt att byta ut mot en annan.
Heather Robertson på YouTube har flera gratis 12-veckorsprogram med både styrka och kondition. Kan varmt rekommendera det.
Så bra jobbat! En sann inspiration! Jag var också tuff på gymmet innan innan jag sabbade mina axlar. Det var just 16 kg handlar som gjorde det. Nu planerar jag för en mjuk återgång efter ett långt uppehåll och aldrig mer överbelasta. Får mam säga att gummiband blivit min bästa vän – förut tyckte jag att det var en pensionärssyssla 🙂 Dyr läxa som jag fått om att gymmet inter någon lekplats som jag tyckte tidigare
Kram och kör på!
Hoppas du kan läka och återfå styrkan! Hejar på dig!
Blir så pepp av dina inlägg om styrketräning!
Kan varmt rekommendera StrenghtLog-appen för att registrera gymträning. Utan reklam även i gratisversionen, olika pass man kan följa om man inte vill göra ett eget och instruktioner för en mängd olika övningar om man är nybörjare. 🙂
Plusettar på denna! Riktigt bra app som funkar fint för mina behov (vill logga så jag kommer ihåg vilka vikter och vilka övningar jag gjorde sist) även i gratisversionen.
Du inspirerar så mkt Clara med dina ord och beskrivningar, tack!
Tack =)
Men det är ju TUNGT! Bra jobbat 🙂
Haha, ja jag kände mig mest mallig över att ta vikter som snubbarna inte orkade 😉
You go girl 💪😃
Väldigt bra att du för fram att din mamma var en renlevnadsmänniska. Fick konstiga kommentarer när jag gick igenom bröstcancer behandlingar för x antal år sedan. 51 år tränade flera dagar i veckan normslviktig och åt vegetariskt drickbart alkohol vid särskilda tillfällen mm. Ändå Fick jag råd om att fasta bort cancerceller (kontaktsköterskan gillade inte ens att jag gick ner bara 2 kilo på grund av mental utmattning pga ansvar för ett barn med npf som hade extra utmaningar då). att jag borde avstå alkohol helt. Konstiga kommentarer omhur jag ammat och fött barn. Cancern var inte ens hormonberoende. Folk har svårt att tro att cancer kan drabba vrm som helst och kommentarer var väl i all välmening förstås. Men ändå
SÅ FRUKTANSVÄRT! Blir vansinnig på detta. Cancer kan verkligen drabba vem som helst och även om det hjälper för hälsan att träna och leva bra är det ingen garanti för någonting och ingen ska NÅGONSIN skuldbeläggas.
Önskar dig allt gott och fortsatt hälsa!
Jag fick också massor av märkliga kommentarer när jag drabbades av hudcancer i 25-årsåldern. Jag skulle sluta med socker, börja med kolloidalt silver, fasta osv osv. Att jag var en absolut renlevnadsmänniska var tydligen inte relevant. Fick också rådet att sluta sola solarium. Jag förstår ju hur dom tänkte, men jag har aldrig solat i varken sol eller solarium. Är rödhårig, så har helt enkelt inget pigment och solskydd var inte direkt en grej när jag växte upp.
Förmaningar och ”goda råd” är det SISTA man behöver som cancersjuk. Även om folk menar väl.
Viktigt att man förstår att sjukdom även kan drabba renlevnadsmäniskor. Jobbade på en strokeavdelning och de vegetarianer och träningsfreaks som låg där hade väldigt svårt att förstå att de hade drabbas av stroke eftersom det är en sjukdom man förknippar med ohälsosam livsstil.
japp, +1 på det du Loo och alla ovan skriver. Liksom det urpsrungliga inlägget. De goda vanorna kan minska risken att bli sjuk, OCH göra att vi orkar bättre när vi blir sjuka (förutom allt välmående de ger bara i vardagliga livet). men sjukdom är liksom inte ett straff som drabbar alla de som levt dåligt och som inte kan drabba någon som levt mer hälsosamt. det blir ett så hemskt sätt att se på sjuka i förlängningen, nästan religiöst, att man syndas och straffas.
Tack för det du skriver, Ulrika! Jag fick en dålig känsla i magen av en mening i inlägget (”Det känns orättvist att någon som levt så bra ska bli sjuk”), och din nyanserade kommentar här är så bra och sätter lite fingret på varför min känsla uppstod. Jag fattar SÅKLART att Clara inte önskar sjukdom till någon. Men just den meningen reagerade jag ändå på.
Jag tror människor i svåra stunder söker förklaringsmodeller till hur det kunde bli som det blev – finns det t ex dåligt leverne med i bilden så är det enklare för hjärnan att liksom göra logiskt. När en tidigare fullt frisk människa utan riskfaktorer som t ex rökning osv eller t ex ett barn blir sjukt så har vi ingen förklaringsmodell att hänga upp det på – det var helt enkelt slumpen, otur, kalla det vad du vill. Och det är mycket svårare att hantera.
En till som håller med! Jag älskar att träna. Men jag älskar inte det här med tränande människor som nästan verkar tro att dom är lite bättre än andra för att dom tränar – urk för den inställningen till andra människor.
Har aldrig mött den inställningen faktiskt. Berätta vilka som har den? Möter oftare inställningen att det är överdrivet att träna och bry sig om sin hälsa och ett tecken på ätstörningar eller ångest att man ”tränar som en dåre”. Framförallt hade jag själv den inställningen mot tränande personer förut 😏 minns hur provocerad jag blev av folk som joggade med barnvagn. Säger allt om vad jag själv befann mig just då 😅
Och ja. Det kan kännas väldigt orättvist att man kan dö i lungcancer trots att man aldrig rökt en cigarrett i sitt liv. Medan någon nittioårig farbror har rökt sedan barnsben utan problem. Det betyder inte att man tycker att han förtjänar cancer. Bara att livet är orimligt och orättvist. Och det ÄR det ju också. Så man får se träningen som sin egen belöning – och inte som ett slags intyg på att man ska få gå genom livet frisk och kry
Jag är ännu en som håller med! Jag tror att många av dessa kommentarer och råd från friska personer kommer ur deras egen – kanske inte så medvetna – oro för sjukdom och död. De blir ett sätt att distansera sig och ”intala” sig själv att man själv inte kan drabbas, utan att tänka på att det blir som en ”anklagelse” mot den som är sjuk…
Clara: Kanske får jag nyansera det jag skrev, men jo – då och då tycker jag att det dyker upp personer (som själva har en god hälsa) som liksom… har ÅSIKTER om andra människors hälsa. Ha ha, vid närmare eftertanke är det ibland frikyrko-folk som kan hålla på så här, med att det är fel att röka och inte ”vårda sitt tempel” osv. Även lite äldre kvinnor som är formade av någon idiotisk ”mini-mjölk-och-lätta-margarin-kultur” tycker jag kan ha tendenser att moralisera. Man hör på deras tonfall: ”men hon RÖKER ju” eller ”hon är ju så TUNG”. Blev det jag skrev mer begripligt…? Som sagt: själv älskar jag att träna, så vem vet, kanske handlar mina starka aversioner mot sånt här ”tyckande” om människor som ev lever mindre hälsosamt än en själv om att jag är livrädd för att bli sådan själv…?! (Har på känn att det finns någon klass-grej i det här också, men det får väl diskuteras någon annan gång.)
Min man var en riktig frilufts- och renlevnadsmänniska. Åt nyttigt, vistades i skog och mark, tränade, hade inte rört varken tobak eller alkohol i sitt liv.
Vid 42 års ålder drabbades han av en massiv hjärtinfarkt och dog. Jag och våra barn (som då var 4 och 8) har klarat oss ganska bra men jag trodde aldrig att de skulle behöva växa upp utan pappa.
💔 beklagar er oerhörda förlust
Du inspirerar mig verkligen när det kommer till styrka! Jag vill också bli stark, och jag känner verkligen att det är möjligt för att jag hör följt hur du stegvis blivit starkare både i musklerna och träningsrutinen.
Så bra gjort! Vilken investering.
Åh, det där sista var tröstande för mig, med åren och perspektiven.
Mina senaste fyra år har varit så tuffa på så många olika sätt. Och nu när jag äntligen började ”komma tillbaka” på flera områden blev jag långsjuk igen. Fyra år har känts så lång tid och som att jag har ”förlorat” så mycket tid. När du skrev det där sista insåg jag att fyra år är en sjundedel av mitt liv och om jag får leva länge så har jag många år framöver att återhämta mig, komma tillbaka, fira, känna glädje och ge tid till allt det som känts som det gått förlorat.
Det tröstade mig lite här mitt i återhämtningen av postcoviden. Det kommer fler möjligheter. Tack❤️
Krya på dig ❤️ det kommer bättre tider!
Du gör en så bra poäng där Clara, och som är svår att förstå för många som inte tränar (och det är alltså inklusive mig själv för ungefär 11 år sen). Det tar TID innan träningen blir självklar. Det tar TID innan man får den där goa känslan efter nästan varje träningspass. Och det är inte det enskilda träningspasset det handlar om, utan om den samlade träningsmängden. Men till sist, om man orkar vara envis, och orkar se de resultat som ändå kommer, så får man också belöningen: att träningen är en naturlig del av ens liv som man verkligen inte vill vara utan. 🧡💪
Exakt så ❤️
Jag började styrketräna hemma när jag fyllde 40 år (för 5 år sen), först bara med kroppsvikt och senare hantlar.
För 2 år sen gick jag hos en PT i ett halvår för att få lite extra push, det var så kul!
Nu tragglar jag på själv på gymmet, försöker få till helkroppspass tre gånger i veckan men lyckas inte alltid.. Men jag ser det som att jag kommer att fortsätta styrketräna tills jag blir gammal – så länge jag klarar det, så det är okej att inte alltid få till träningen!
Bra jobbat 👏👏👏
tycker mycket om att läsa dina träningsinlägg just för att det så ofta handlar om att ha ett tränande liv mitt i annat liv och vardag. du tränar ju mycket jämfört med en stor del av befolkningen men det känns aldrig som att jag läser en blogg om någon som har träning som hobby, utan jag läser om någon som har ett liv som det ska tränas för. det känns bredare och mer inkluderande och därför mer uppnåeligt!
Det gör mig jätteglad Ulrika ❤️ tack
Härligt! Jag blev inspirerad av ditt förra inlägg så gick idag till gymmet bestämd att försöka öka i allt. Stönade och grimaserade gjorde jag men det gick nästan hela vägen. Väl influerat där 😉
Haha wow!!’ 🙌🙌🙌🙌🙌🙌🙌
Men vad härligt, heja heja!
Jag ökade från 12 till 20 kg på enarmsrodden idag så har lite liknande känsla som du, hoppsan, har kanske tränat lite lätt?
Du har verkligen inspirerat mig till att börja styrketräna, och att se sig själv som ”en som börjar om”.
Jag började för 2 år sedan med det ENDA målet att fortfarande träna ett år senare. Och det gjorde jag men det har varit verkligen tufft bitvis.
Har bestämt mig för att 2 pass i veckan är lagom för mig just nu, har svårt att få ihop livet annars, och vill inte lägga mer tid av min lediga tid än så på träning, för mig just nu känns det hållbart i längden.
Jag tycker att motivationen går lite upp och ner, men målet är fortfarande att bara fortsätta. Och då ”får” jag träna lite lättare ibland vid låg motivation och har insett att så länge jag håller i vanan kommer andra tider där jag känner mig peppad på fler övningar eller tyngre vikter eller något annat mer utvecklande. Men jag måste inte alltid maxa varje pass. Och sen njuta när träningsglädjen och peppen att pressa mig kommer åter!
Så duktig du är Matilda! Helt fantastiskt 💪❤️
Du och flera runt mig har verkligen normaliserat och tillgängliggort styrketräning! Tack för det, för shit vad kul det är att lyfta nåt tungt som inte är ens kropp!
En sak jag tycker är svår är att komma ihåg mellis. Eller det kanske är mellis. Men hur gör ni andra som tränar efter jobbet runt 17 och sen ska hem och laga middag för att inte krascha?
Och ni som jobbar på kontor men tränar på lunchen, gör ni kortare pass? Hur hinner ni äta?
Om jag ska träna efter jobbet brukar jag ha lagat den kvällens middag redan på helgen så att den är klar att bara värma när jag kommer hem. Det funkar så bra tycker jag! 😊
Ja, tricky! Men jag har gjort så, att oavsett om jag ska fixa/äta middag snart efter hemkomst, så äter jag (nästan) alltid min 0% yoghurt med proteinpulver och blåbär i när jag kommer hem :). Det går så snabbt att fixa och äta, och sedan gör det inget om man äter lite mindre vid middagen.
Du inspirerar! Framförallt lyfter du den viktigaste aspekten, träna långsiktigt och hållbart utefter egen förmåga. Träningen ger inget om du kör ett stenhårt ”16 week of hell”, om du är tillbaka på samma ruta efter ett år.
Jag är 38 år, och fick bröstcancer för 3 år sedan. Efter operationer och cellgiftsbehandlingen började jag träna. Tyckte inte jag ”hann” prioritera egen träning innan min diagnos, med livet som snurrade i högt tempo med barn, jobb, hus mm. Men träningen hjälpte mig läka! Jag hittade tillbaka till min nya kropp och kände sån glädje i att bli starkare efter det värsta året i mitt liv. Nu tränar jag regelbundet och mår bra, både fysiskt och psykiskt. Göteborgsvarvet är min utmaning detta året och jag känner sån oändlig tacksamhet för att jag kan gå vidare från skitåret 2022.
Det gör mig så glad för din skull! Lycka till med Göteborgsvarvet🤗
Nåt helt annat Clara: jag har lyssnat på ett senaste poddavsnitt, och apropå detta med film som känns, och att titta med sina barn, så bara måste jag tipsa om en film jag såg när jag var kanske 12, som gjorde ett stort avtryck på mig då och som jag sett om nu som vuxen och det är den finaste jag sett : ’Antonias värld’. Har du sett den? Om inte, se den♥️ finns på SVT play
Jag har gjort en liknande långsam mental resa med träningen och till slut, till min egen stora förvåning, liksom blivit ”en sån som tränar”. Just nu i en ganska lång dipp (fast märkligt ändå att det numera känns som en dipp att ”bara” åka skidor och fäktas 3 ggr i veckan men bara inne hinna/orka med styrketräning också – 20-åriga jag hade varit väldigt förvånad över detta), men ser fram emot att hitta en ny rutin efter flytt och att ha börjat på ett nytt jobb. Har senaste åren hittat en träningsglädje jag verkligen aldrig trodde var möjlig. (Fäktningen och att skynda ytterst långsamt på gymmet var mig väg in till detta – om det är någon som vill ha ett tips)
Jag ligger lite efter dig tidsmässigt, har hållt i min träningsrutin i ungefär fyra år nu. Och du är ju grymt stark, så då blir jag ännu mer stolt över att utan vidare köra bröstpress med 2×17,5 kg. I enarmsrodd ligger jag däremot en bra bit efter, tror jag kört max 20kg. Inte för att det är någon tävling, men jag har ingen annan att jämföra mig med. =)
Passen jag kör har inte ett fast antal rep/övning, utan lite olika fokus och tid. T.ex. 60 s normalt tempo/långsamt upp etc. Då blir det naturligt lite olika antal reps/minut, och beroende på det rekommenderas t.ex. 2×15 kg eller 2×17,5 kg… Det passar mig som handen i handsken med omväxlingen som blir, men lite svårt att jämföra med andra som kör mer traditionell styrketräning. Idag är det dags för nästa pass; axlar, bröst och triceps. Vet redan att jag inte kommer att kunna lyfta armarna efteråt. Längtar! XD
Jag brukar aldrig skriva negativa kommentarer särskilt inte i den här bloggen som jag verkligen gillar. Men nu reagerar jag starkt på ditt sätt att uttrycka dig eftersom jag tycker det återspeglar hur förvridet vårt samhälle har börjat se på sjukdomar.
Du skriver att det var orättvist att din mamma blev sjuk eftersom hon var en renlevnadsmänniska. Betyder det att sjukdom är ett rättvist straff för någon som inte är en renlevnadsmänniska, som liksom förtjänar det?
Jag hör ofta förvåning när människor som sköter kost och träning blir sjuka och rentav dör, som om alla sjukdomar är straff. Sanningen är att det finns väldigt mycket slump i vilka som drabbas och vi kan inte styra det, även om vi såklart förbättrar våra odds och vår livskvalitet genom att sköta om oss.
En vän till mig föll död ner under ett löpningspass, hon hade skött om dig perfekt. Och alla sa ”hon förtjänade det inte” Det finns en nästan religiös syn på att ”syndarna” förtjänar att dö på ett annat till skillnad från ”de rättrådiga”. Vi får akta oss för att det här synsättet för med sig ett förakt för svaghet, för dom som inte orkar, inte kan.
Läs mitt svar tidigare i kommentarsfältet, efter Elsas kommentar. Då besvarar jag dina funderingar.
Ja delvis, men jag tycker fortfarande att vi alla ska hjälpas åt att undvika begrepp som att vissa inte förtjänar att bli sjuka eller att det är orättvist eftersom man var en renlevnadsmänniska. Se upp för förakt för svaghet, upprepar jag, om jag ska vara tjatig.
Jag tycker inte att det handlar om förakt för svaghet. Utan om förtvivlan över att man trots allt man försöker att göra rätt ändå inte kan styra över ödet. Ingen förtjänar väl att bli sjuk 🙁
Nej det är sant. Jag ber om ursäkt om jag uttrycker mig dumt. Det är bara det att jag har jobbat med psykiskt sjuka hela mitt liv, som ofta inte orkar ta hand om dig så jag är väl lite präglad av det. Men det ska inte gå ut över dig såklart. Klart det alltid är bottenlöst sorgligt att förlora en älskad. Och bra jobbat att du hittat hem i träningen och det bandet till din mamma! ♥️♥️♥️
Kanske är jag också lite avundsjuk 😉
Du har inspirerat mig till att börja styrketräna och göra det med PT. I flera år tyckte jag fet var dör dyrt och saknade motivationen. Men en del av mig har längtat efter att bli vältränad; att vara stark. Så i år gjorde jag slag i saken och bestämde mig; det är nu det händer! Att träna med PT är det bästa beslutet jag tagit, med risk för att låta som en nyfrälst. Tycker så mycket om det och det är värt varenda krona. Fortsatt gärna att skriva om träning, det sporrar mig.
Grattis till dig som har kommit till det stadium där träningen känns som en helt naturlig del av livet. Visst är det härligt att träna och riktigt få ta ut sig! Fortsatt lycka till med allt.
Grattis!
Jag tänker mycket på det där att ha träningen som en naturlig del av sin vardag. Som att borsta tänderna, nåt man bara gör. Har man det är nog mycket vunnet tror jag. För mig har den alltid funnit där, och man behöver aldrig börja om eller komma av sig eller stöta på liknande hinder. Men det verkar så jobbigt att skapa sig den vanan som vuxen – som du själv säger så tog det fem år för dig. Tänker du något på hur du kan föra över den vanan på dina barn, så att de har det med sig in i vuxenvärlden direkt? Så man slipper den jobbiga startfasen som vuxen.