Vaknar i ett utkylt hus. Värmesystemet har krånglat och varit av sedan igår. Högst olägligt när det är -18 ute. Jag sov i dubbla duntäcken och nattlinne, så jag frös inte. Men huttrade innan jag fått på mig kläderna.

Går in till pojkarnas och tänder lampan. Där är det fortfarande varmt och gott, sedan Jakob ställt in ett el-element. Stryker yrvakna barn över ryggen och tar på Uffe ullstrumpor och ullunderställ.

Tacksam för vedspisen på nedervåningen som spritt sin värme i köket. Jakob som gjorde en stor brasa innan han åkte till jobbet. Jag kör Uffe till förskolan med en rosaglödande himmel som bakgrund.

-Vad ska du för planer idag då Uffepuff?

-Idag ska jag sy hela dagen. Eller pärla.

Han smyger upp för trappen till sin storbarnsavdelning. Där sitter sju av hans kompisar och äter en stillsam grötfrukost med fröken Frida. Småpratar och skojar. Gulliga ungar i ullkalsonger och utdragna strumpor, så att fötterna liknar Långbens. Så skönt att lämna honom där han trivs och har roligt.

Jag kör hem och möter Folke och Dahlia på sina sparkar, på väg till skolan. Röda kinder, immiga glasögon, toppeluvor och ryggsäckar som dunsar. Parkerar bilen på uppfarten. Rörmokaren har hunnit komma. Tacksam också för rörmokare.

Jag drar mössan längre ner över pannan och går en sväng med Essa. Hon rusar och kanar på rygg i snön. Bekoms inte alls av kylan. Mitt hår blir vitt av frost och till och med ögonfransarna får ett isigt lager. På tillbakavägen stannar jag och pratar en stund med en granne som tar in posten.

Det är ett väldigt fint liv vi lever här. Det finns så mycket som fungerar, rejäla människor som varje dag vaknar och gör sitt jobb. Som bryr sig om sina medmänniskor och platsen de bor på. De flesta vill väl och gör sitt bästa. Och det är som det är nästan överallt. Det är därför vi människor har överlevt! Jag tror att det är viktigt att minnas det, när det känns som att världen blivit galen.