När jag mår dåligt eller är stressad brukar jag gå ut i skogen och krama träd. Stora, höga träd att sluta i en omfamning. Det finns inget vilsammare än att lägga armarna kring en tall och låta tröttheten rinna över till den. Och fastän jag lutar med hela kroppens tyngd står trädet lika stadig ändå. Rubbas inte det minsta av mig.
När mamma var sjuk hade jag en egen sten också. Stor, platt, övervuxen med mossa. Där la jag mig på rygg och stirrade upp i trädkronorna runtomkring och lät sorgen rinna ut genom ryggen och försvinna ner i stenblocket som orkade och bar allting.
Dagens uppmaning: Gå ut och bli vän med ett träd. Det känns förmodligen urfånigt. Men kanske också lugnande och tröstande.
8 svar
Vilket bra tips. Naturen kan vara läkande på så många sätt. Skönt att du känner att du har fått lindrig där i från.
Så sant! Och jag har också skrivit om vila och träd häromdagen på min blogg:
Ingen vila behöver vara den andra lik. Men en sak som eventuellt förenar oss i vilan är naturens kraft. Vi kan göra många olika saker i naturen som är vilsamt. Åka skidor, plocka bär, orientera eller vandra dit näsan pekar, en timme eller en vecka.
Tecknet för vila på japanska är en sammansättning av tecknen för människa och träd. Med lite fantasi ser man en person som lutar sig mot ett träd, jordad, rotad, fredad, i fred.
Undrar om träden någonsin vilar?
https://lustochro.blogspot.com/2025/03/tradkramare.html
Har hört att olika indianska urbefolkningar praktiserar sten-metoden. Du hittade den helt själv, utan ett kulturellt arv/äldre släktingar som kunde berätta för dig! Det är nog något instinktivt, naturligt mänskligt att göra såhär (oavsett var i världen man bor) och absolut inte fånigt.
Kram
Naturen. Vind, vatten, blommor och stenar. Den är utan konkurrens den mest effektiva läkningen som finns. En promenad, en cykeltur eller bara att vara ute är det bästa som finns. Lägg där till fågelsång och värmande sol. Åh!
Jag har också en stor sten jag sitter på när livet prövar mig. Sätter mig där och låter tankarna gå och tårarna rinna och brukar prata med min gammelmormor (död sedan flera år). Det känns alltid lite bättre efter en stund på stenen.
Vill bara säga att jag uppskattar ditt fasteprojekt. Känner in mig i förhållande till min omvärld, använder fastan till att kalibrera mig. Inte lätt alltid, men värdefullt.
Jag har alltid känt ett inneboende behov av att bli vän med träden på platsen där jag bor. Tips; förut fanns ett vetenskapsprogram på svt om trädens superkrafter. Rekommenderas. Även boken ”trädens hemliga liv”. Bland annat om hur träden kommunicerar med omvärlden. Obs inget new age flum utan baserat på forskning.
Vilken fin text. Som jag har lutat pannan mot träd, strukit handen över mossa och skrovliga stenar och famnat om trädstammar. Vi har en gammal knotig björk på sommarstugans skogstomt, den säger jag alltid hejdå till när jag åker därifrån. Och så finns där några tallar som jag känner lite extra för, och som har stått där och vakat över oss sedan jag var barn, och långt innan dess. Vad har de inte sett? Naturen, och särskilt träden, är min tröst och vila.