Veckans poddavsnitt handlar om den bästa tiden i ens liv. När infaller den egentligen? Gulliga läsaren Katarina sa på min födelsedag att det blir bättre ju äldre man blir. Och jag hoppas att hon har rätt! I hela mitt liv har jag nämligen känt mig så otroligt hämmad och liksom inbunden i mig själv. Inte hemma med min familj, men överallt annars. Som om den person som finns där inne sitter fast och inte kommer ut.
Men om jag skulle komma ut skulle jag kunna skriva mycket bättre, podda mycket bättre, uttrycka mig mycket mer genuint och träffsäkert på alla plan. Och i de sammanhang där jag vågar släppa fram den personen så blir jag också mer omtyckt. Ändå är det så svårt – nästan omöjligt – att inte vara hämmad av min självmedvetenhet. Malin är i alla fall en fantastisk vän för hon är så hejdlös att hon lockar fram mer av den riktiga mig.
Jag märker faktiskt att jag är på väg in i kärringåldern. Och jag älskar det! En ålder då man av naturens hjälp får mod att säga vad man tycker, inte bryr sig så mycket om vad folk känner inför en utan kan vara mer sann. Det känns inte som att det kommer av övning – utan som att det är ett inre utvecklingsskutt, precis som puberteten. Ingenting man kan locka fram i förväg utan något som sker när tiden är mogen.
Är det någon som känner igen sig i att vara hämmad och instängd i sig själv och inte lyckas komma ut? Eller är det att jag haft en blogg i tjugo års tid – medan jag gått från flicka till kvinna – som också hämmat mig? För att det finns så många förväntningar utifrån på hur jag ska vara. Och att många uttrycker ogillande när jag inte är precis som de har föreställt sig?
Ja och så handlar avsnittet lite om Zara Larssons behov av en coolare stil. Om Milly Bobby Browns gnäll och om Malins funktionsnedsättningar. Veckans avsnitt är gratis. Som prenumerant betalar du 39 kronor i månaden och får förutom två avsnitt bakom betalvägg alla sommar- och vinteravsnitt som vi gör unikt för våra betalande prenumeranter.
38 svar
Åh vad jag känner igen mig. Så många gånger jag stått bredvid när folk gör ”tokiga” saker som karaoke och olika nya aktiviteter och jag stått bredvid och inte vågat, trots att jag vill. Av nån fånig rädsla att göra bort mig.
Men nu när jag är 47 skiter jag gladeligen i allt sånt och har börjat dansa balett (ser så sjukt dåligt ut att min dotter som dansar skrattade så hon grät på vår sista lektion för terminen, som de kuppade sig in på i maskopi med läraren) och går en keramikkurs, trots att jag alltid hävdat att jag är totalt ohändig.
Man inser med åldern att livet är skört och att det kan ta slut imorgon. Att då inte utnyttja dagen och hylla livet genom att leva det fullt ut känns som att häda :-p Ok, jag har inte kommit till karaoken ännu men det kanske kommer. Tyvärr sjunger jag sämre än Cameron Dias i Min bästa väns bröllp, men då får väl folk hålla för öronen då. Eller skratta med mig 😀 <3
Hahah! Helt rätt! Heja dig Tittij! Vill ta rygg på dig
Hojta nästa gång du är i Stockholm, så bokar vi ett karaokerum bara du och jag och skrattar så vi gråter 😀
Ja alltså, vi får båda skratta åt mig alltså. För du sjunger ju garanterat som en ängel 🙂
Jag kan intyga att det helt klart blir bättre ju äldre man blir. Alla statistiska undersökningar visar (till mångas förvåning) att ju äldre människor är, ju lyckligare är de, i alla fall fram till 80-årsåldern eller så, då en del krämpor kan göra sig påminda, vänner dör etc. och nedgången börjar för många (men inte alla).
Själv bestämde jag mig när jag fyllde 60 för att inte längre försöka verka normal och rätta in mig i ledet i mitt jobb som universitetslärare, utan helt oförblommerat häva ur mig vad jag tyckte och ansåg och vara hänsynslöst och ocensurerat personlig när jag kände för det. Jag skiter i om studenterna klagar, jag är ändå så nära pensionen att universitetet inte kommer att kunna eller orka göra sig av med mig, tänkte jag. Men kan man tänka sig – ingen klagade. Om något fick jag snarare bättre kontakt med mina studenter och bättre kursutvärderingar. När jag har nämnt detta för äldre vänner så verkar det som om nästan alla känner igen sig. ”Det var när jag fyllde 60 som jag slutade vara rädd” sa någon.
Och redan någon gång i 50-årsåldern kan man skjuta all eventuell kritik eller spydigheter från karlar och ungdomar i sank genom att se dem rakt i ögonen och säga: ”Jag är en sån där klimakterihäxa ska ni ha klart för er, så jag bryr mig inte om att vara trevlig.” Extremt effektiv replik, kan jag säga!
Fy tusan så inspirerad jag blir! Tack Birgitta för att du målar upp en ljus och rolig och lekfull framtid
Vad härligt att läsa!
Fint att du fått vara med om detta! Det låter befriande på så många plan.
Min väninna (snart 60) blev för två år sedan uppmanad att lämna sin position från Stanford då en yngre kollega (24 år) anklagade henne för ”ageism”. Många, många års erfarenhet i sitt fält och en handledning då hon lutade sig på denna erfarenhet ledde alltså till att hon förlorade jobbet. Nu vet jag att Stanford säkert inte går att jämföra med svenska universitet, men nog finns det en allmän syn på äldre som ”förlegade”. Själv tycker jag varken att överskott på män eller kvinnor är något att trumma på, eller bara unga eller äldre. Vi behöver varandra på alla håll och kanter och jag känner en djup ödmjukhet inför detta faktum.
Så härligt att höra, det ser jag framemot börjar nämligen komma in i klimakteriet! Nu ska kärringen få blomma ut!😄🤪🌼
Jung sa att medelåldern är så här: man har äntligen klättrat uppför en lång och svår stege. Så är man däruppe och tittar sig nöjt omkring bara för att upptäcka att man är på fel stege! Haha. Och Doris Lessing beskriver medelåldern som en kall vind från framtiden som blåser en hårt i ansiktet. Dante skriver i Den gudomliga komedin om en medelålderskris där man måste passera helvetet för att komma ut på andra sidan som sig själv, ett bättre och mer eget jag. Jag är själv på gränsen till kärring-åldern och funderar mycket på det här, är det bästa tiden som kommer nu eller är den redan förbi? Så många kvinnor går runt med den där hämmade känslan inombords, du är inte ensam. Själv så har jag känt den starkt när jag varit fast i småbarnsåren, dvs är fortfarande fast i den. Jag tycker att man blir bedömd från alla håll och att man måste vara ”lagom” som kvinna, säkert känns det ännu mer så om man är influencer. Men nu så har man kanske chansen att vara sig själv kommande fyrtio år? Vad säger ni som har passerat medelåldern och mer?
Det är nog absolut omöjligt att inte påverkas av det tryck som det innebär att leva stora delar av sitt liv inför publik. Å andra sidan känner jag igen mig i dig, detta utan att vara det minsta influerare. Som 20-åring var jag otroligt hämmad. Plikttrogen, men liksom arg på allt. Ätstörd. Duktig och pålitlig. Sååå stora krav på mig själv och extremt dålig på att hantera allt som jag upplevde som dålig kritik. Idag är jag 54 och lever med en helt annan självklarhet, både i nära relationer och rent allmänt. Och jag är så mycket mindre arg! Förnöjsamhet är min nya följeslagare. Har nästan tagit mig igenom förklimakteriet och är tacksam att denna tid bara blev fysiskt utmanande. Så många runt omkring mig har påverkats mentalt och dragits ner i olika svarta hål. Åren fram hit har påverkat mig lika mycket som puberteten gjorde, utan tvekan. Jag önskar att du hittar nyckeln till den där självklarheten där du kan stå stadigt trots att det finns många som har åsikter om både dittan och dattan gällande ditt liv. Insikten att alla har rätt till och ansvar för sina egna känslor är befriande. Att någon har åsikter om hur du lever ditt liv betyder bara att de har åsikter om hur du lever ditt liv, inte att du behöver anpassa dig till dessa åsikter. Ta hand om dig! Du är värd allt gott som kommer i din väg.
Någonstans mellan 50 och 60 insåg jag att jag är som jag är och att det är helt ok. Som introvert hade jag trott att det var något fel på mig som inte kunde vara lika fri och rolig och ”rätt” som extroverta personer.
Jag är numera nöjd och har accepterat mina begränsningar. Det är så befriande!
Din beskrivning påminner mig om Agneta i boken ”Je m’appelle Agneta!” Av Emma Hamberg. Tips! 😊
Jag instämmer högljutt i kärringkören, det blir faktiskt bättre med åren. Jag fyller snart 55 och känner mig betydligt mindre arg, rädd och hämmad än jag gjort i yngre år.
Barnen är stora, 19 och 23 men gillar fortfarande att umgås med oss föräldrar då och då. Väldigt kul! Och plötligt finns tid till annat, som att skriva romaner… 🙂
Extremt stor igenkänning. Väldigt frustrerande att hela tiden behöva ”brotta ner sig själv” först så fort en vill göra nånting. Jag har så mycket jag vill göra, tycker och tänker mycket – men är ständigt livrädd för att sticka ut och kanske råka trampa någon på tårna. Det blir tröttsamt att alltid försöka vara alla andra till lags, även om det har blivit något bättre på senare år (är strax över 40). Känns mycket hoppfullt att den inre kärringen verkar ta mer plats ju äldre en blir… det ser jag fram emot!
Wow så hoppfullt att läsa alla dessa fina kommentarer. Tack ❤️
Jag tyckte det var himmel att fylla fyrtio. Som om att alla bitar föll på plats och som om att jag fick ett ytskikt som gör att skit bara rinner av. Bryr mig inte alls lika mycket om vad folk tycker och tänker lite, vågar säga vad jag tycker på ett helt nytt vis och säger ifrån när folk är idioter. Givetvis med respekt. Fyrtiofyra om en vecka och det fortsätter att kännas genomgött!
Slå upp ordet hämmad i en ordlista och ni ser en bild på mig. Men bilden har blivit lite suddigare de senaste åren. Fyller 40 i sommar och det ger lite pondus ändå.
För att fatta mig kort, (funderade ett tag på en uppsats i detta😉), men en sak är krävande på många sätt, bloggen, tar tid och måste vridas till lite, ändras o s v. Och du syns och hörs där till så många. Tror podinspelningarna är lättare på något sätt.
Själv är jag modig, aktiv, vågat byta tjänst då och då, flytta, söker till de mest avancerade kurserna på KI och KTH och aldrig tänkt tanken att något skulle vara svårt, det gillar jag i så fall. Och utbildade mig i ännu ett yrke, förutom det medicinska, dataspråk och programmering, allt är så oerhört bra att ha med i livet.
Älskar att lära nytt och som lite omväxling dansade jag hiphop som 50-åring, ungdomarna var oerhört glada att jag fanns, inte tänkt alls att vi skulle få så fin kontakt. Hade föreställning sen med allt.
Tycker nog inte det är så mycket bättre att bli äldre och upplever många särskilt kvinnor äldre, hur de blivit så sura och dömande och vet precis hur allt ska styras idag, i barnfamiljer, (unga föräldrar är efterblivna enligt dem), skolan och arbetsplatser medan de sitter där i soffan. Så oerhört tröttsamt att höra dem och arbetar de dör de nästan av kraven för allt är fel på arbetsplatsen. Karlar har ofta lite mer humor och är inte lika gnälliga.
Nej kör på du Clara, du gör så mycket och är duktig, men ta bort något du inte orkar med och tänker på att en person som upplever sig lite hämmad och inbunden kan låta eller uppfattas som lite korthuggen och störig t o m, så tänk på det. Bli inte en ilsken och arg tant heller utan en med hänsyn, omtanke, vänlighet, intresse och artighet som man kommer långt med men kan för det vara tydlig och stå upp rakt för sin person.
Och ursäkta uppsatsen som blev lite annorlunda än vad jag tänkte först.
Och du är så bra Clara och vilket arbete det också är med tre mindre barn.
Jag är 54 – vid 50 släppte mycket utav smidighets- och ”anpassningsstörningar” – det spelar liksom inte längre så stor roll längre hur jag uppfattas av andra.
Det är skönt – och ibland jobbigt för omgivningen…
Man inser hur kort livet är o att mycket man trodde var viktigt tidigare, inte spelar så stor roll i längden.
Fysiskt skulle jag dock bra mycket hellre vara 30. Klimakteriet är inte mycket att hänga i julgranen.
Har alltid haft skinn på näsan och sagt vad jag tycker, men som ung gick jag ändå sen hem och undrade om jag gjort fel och om folk blev arga osv. Svag självkänsla, sarkt självförtroende. Idag som snart 56-åring bryr jag mig nada. Jag står för mina åsikter och säger om nåt känns/blir fel, absolut respektfullt, och sen bryr jag mig inte om folk tycker jag gör/är/säger fel! Genom klimakteriet i princip och det var inte roligt. Min hjärna gick bananas med otroliga psykbryt och känslostormar. Kroppsligt lite svettningar. Nu börjar livet…
Bästa tiden i ens liv?
Den dagen då barnen flyttar hemifrån, då inser man att den bästa tiden i ens liv är förevigt förbi.
Bästa tiden är när man får leva nära dem man älskar mest.
Instängd i sig själv/ hämmad?
– Javisst! Stor igenkänning!
Tror ngn frågade alla gäster på festen en gång; vem ens alter ego var? Vem man skulle vilja vara?
Då svarade jag ” Freddie Mercury”, och svaret om mig själv ligger mycket där, har jag förstått. För mig är han explosiv, grandios, härligt överdriven, fantastisk. Det är så jag vill vara. Egentligen. Istället visar jag min ordentliga, lyhörda sida. Lagom , snäll, mm mm. Inget fel med det, men jag skulle vilja vara MER- AV-ALLT, – för jag vet att jag egentligen är sådan. All heder till våra underbara drag queens- som vågar!! Men! Tack o lov blir man äldre, för det blir verkligen bättre. När man slipper mensen, är det som att man släpps ut ur ” kvinnofängelset”, med alla samhälleliga förväntningar/ ok. Plötsligt är man sådär fri, känner jag, – som när man var 7, 8 år! Underbart! Så bit för bit, vågar jag bejaka mig själv. Små små steg i rätt riktning för mig. Men det sitter djupt, visst gör det. Nej, brudar: Låt oss släppa oss själva fria – det är ju vår!
Din beskrivning påminner mig om Agneta i boken ”Je m’appelle Agneta!” Av Emma Hamberg. Tips! 😊
Spännande att läsa alla reflektioner och att så många känner sig fria och starka! Du Clara har ju en guldsits som skaffat barn förhållandevis tidigt i livet och därmed fortfarande är ung när ansvaret för barnen trappas ned och har ork med mycket. Dessutom tycker jag att man får en skjuts av att man måste vara framåt ibland inför barnen för att visa dem vägen. Hämmad/instängd vet jag inte om jag tänkt att jag känt mig, men jag håller med de som skriver att de gärna viljat våga mer, typ sjunga karaoke. Jag behöver någon som drar upp mig på dansgolvet och andra situationer, själv funderar jag för mycket på hur saker och ting ska uppfattas av andra. Och jag är också över 50, som många som skriver här idag. 🙂 Nu slutar jag skriva, känns som att en del blev off topic.
Så interessante refleksjoner, både fra deg og i kommentarfeltet!
Mye henger sikkert sammen med å være et kjent fjes (som innebærer at flere ‘forventer’ noe av deg), og mye med alder. Jeg lurer på om det også henger sammen med at du ikke har byttet verken jobb eller fått mange nye venner i voksen alder (som jeg mener du selv har sagt, sammenlignet med for eksempel søsteren din)? Jeg er ansatt et sted der vi oppmuntres til å bytte seksjon (og dermed nærmeste kollegaer) med jevne mellomrom, og har tatt på meg en del ulike frivillige verv mellom årene som gjør at det stadig kommer nye venner til. Jeg tror det har gjort det lettere for meg å utvikle meg, uten å tenke på hva folk forventer, for jeg er jo ganske ofte i sammenhenger der folk ikke forventer så mye av meg overhodet. Det har både fordeler og ulemper så klart – du kunne jo ikke så effektivt bygget et varemerke hvis du stadig byttet bransje helt – men det er kanskje også en del av forklaringen?
Är 48, mitt i klimakterieteländet. Som mest spökar mentalt men också i omotiverad viktuppgång…
Men! Är ändå mycket nöjdare nu, med halva håret grått och med lite större barn. Har möjlighet att satsa på jobbprojekt utan att familjelivet hindrar. Är tryggare ekonomiskt än under studieårens vilsenhet. Har också sakta börjat förlika mig med mina fel och brister. Och insett vad som tar och ger energi.
Även om klimakteriet spökar i konstig sömn och ångestpåslag, så är det hanterligt för att kunskapen om klimakteriet är mer öppen idag. Däremot har jag inte kommit på vad jag ska hitta på för hobby, balett som någon skrev om ova lockar inte och min sångröst är helt ok.. grubblar vidare…
Jag har gjort en tvärtomresa och blir som mer osäker ju äldre jag blir verkar det som. Som ung var jag en utåtriktad teaterapa som verkligen sket i vad alla tyckte och tänkte.
Sen blev jag äldre, gjorde en klassresa uppåt och blev ängslig och om mig och kring mig vad folk tänker och tycker om mig.
Fyllde 50 i december och kände bara ”Yes, äntligen är det dags att börja leva!”
Har aldrig känt mig så trygg och säker på mig själv, vem jag är och vad jag vill.
Ända sedan min utmattning för snart 7 år sen har jag försökt hitta ett sätt att leva på som passar mig. Och det är väl det jag har hittat och accepterat att det inte är som alla andra runt omkring mig, både på jobbet och privat.
Vågar säga nej, säga emot, stå upp det för det jag tycker. På jobbet har jag sagt mer än en gång till chefen: ”sparka mig då om du tycker jag gör/säger fel” när jag är lite för ärlig eller går min egen väg. Än så länge har det snarare lett till mer respekt känner jag.
Så ja, jag tycker att det bara blir bättre med åldern.
Saknar ungdomsåren och sen mellan 25 och 45 år. Hänt mycket roligt då. Känner vid 50 plus skillnad på krämpor och när kära går bort. Så några år nu har inte varit några höjdare. Och väntar på värme och sol så jag kan dö. Jisses vilket mulet grått väder i Stockholm. Som sagt drömmen att leva några månader i tex Spanien finns. Jag är så lycklig av solen. Kram.
Men gud, JA! Känner absolut igen mig. Jag tycker att det blev bättre när jag fick barn och därmed en starkare identitet. Jag är någons mamma, en viktigare och bättre person än när jag bara existerade för mig själv. Jodå, jag hör hur det låter. Men det har i alla fall stärkt mig och gjort mig mindre hämmad. Men det slår till ibland ändå.
Jag känner mig inte hämmad, men däremot känner jag ofta som att jag egentligen är ett barn, alltså typ inte vuxen. När jag pratar i möten och med kollegor etc så känner jag ofta att jag låter jättebarnslig och att alla ser och hör rätt igenom mig att jag egentligen inte är en ”riktig” vuxen! Jättekonstigt. Och jag är alltså över 40 år. Väntar med spänning på livets bästa tid, men jag anar att den kanske är just nu, när mina barn är i småskoleålder och fortfarande vill krama sin mamma ibland, är stora nog att hänga på saker där alla kan har roligt tillsammans, och ännu inte för coola för att vilja vara med sina föräldrar. 😀
Då är jag inte ensam om att känna mig barnslig! Jag känner exakt som du! Och jag är o samma ålder.. Att inte känna sig vuxen..
Jag tror att den bästa tiden är nu då barnen är små(som det känns just nu iallafall).
Kram från en annan Maria
Jag känner absolut igen mig i att känna sig hämmad och inbunden i sig själv 🙁
Det är mycket jobbigt, samtidigt som det i alla fall när det gäller mig medfört en ödmjukhet som jag inte vill vara utan.
Jag tror att det kan vara bra i processen att vara mer ”sann”, att man inte glömmer att något som är sant för en själv inte automatiskt är sant för någon annan/alla andra. Så länge det inte gäller nazism, pedofili, djurmisshandel så tror jag på att leva och låta leva
❤️❤️❤️❤️ till ALLA ❤️❤️❤️❤️
Katarina i Linköping
Istemmer!
Jag känner igen mig! Framför allt vågar jag bara mig själv mer och mer stilmässigt! Tidigare har jag känt nån slags fånig rädsla för att sticka ut. Jag sticker inte ut så mycket nu heller men är betydligt mer personlig, började också sticka för några år sen vilket definitivt har utökat garderoben! Jag kan fortfarande få skämsslag för nåt jag har sagt men är mer och mer benägen att skita i det och köra på ändå. Jag fyller 46 om några veckor 🙂
Verkligen stor skillnad på att vara 30 och 60, nu vågar jag säja vad jag egentligen tycker om saker och ting . Inte lika rädd mera för att vara obekväm i mina åsikter.