Mars var en månad när jag läste massor, medan april ägnades åt en och samma bok. Här är vad jag läste!
Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet – Elena Ferrante.
Jag läste alltså de sista tre delarna i tetralogin som börjar med Min fantastiska väninna. Och det var läsnjutning från första till sista sida. Ferrante berättar skickligt – men lämnar samtidigt mycket mellan raderna för mig som läser att tolka och själv försöka förstå. Och trots att berättelserna om våld, korruption och fattigdom känns så långt ifrån mitt eget liv finns det en stor igenkänning i relationen mellan Lila och Lenu. Att stå så nära en vän, älska henne och hoppas på henne – och samtidigt alltid vara rädd att bli omsprungen. Tänk om hon är bättre än jag? Tänk om jag blir lämnad kvar? Tänk om ingen kommer att älska mig?
Medan första boken är en barndomsskildring handlar de tre sista om tonårstiden, vuxenblivandet och slutligen åldrandet. Lenu gör karriär som författare och gifter in sig i den Italienska akademins elit. Men hennes arv från Neapel förföljer henne när Lila och Nino framträder ur skuggorna.
Den här bokserien är en sådan omtumlande och fantastisk läsupplevelse. Drömde om den på nätterna i flera veckor efteråt. Blir alldeles rörd när jag tänker tillbaka på den och förstår verkligen varför den blivit så älskad och hyllad. Det enda ”problemet” är egentligen alla snarlika italienska namn som man kan röra ihop. Just därför tror jag inte att den passar så bra att lyssna på. Läs den istället!
Nord och Syd – Elisabeth Gaskell
Bloggläsarna Malin och Anna har båda tipsat mig om Elisabeth Gaskells bok Nord och Syd från 1854. En av de brittiska klassikerna som helt gått mig förbi. Blev så glad när jag fick hugga in på nyöversättningen från 2022.
Så här står det på baksidan av boken:
Den unga Margaret Hale kommer till Milton i norra England tillsammans med sin far, som blivit frikyrkopastor efter att ha lämnat statskyrkan och en församling i den lantliga södra delen av landet. Mötet med den sjudande fabriksstaden och dess hårda klassgränser blir en chock för henne. Arbetare och fabriksägare drabbar samman på gatorna, och de första strejkerna utbryter. För Margaret är det lätt att välja sida, hon får många vänner bland de fattiga och hamnar i konflikt med den nyrike textilfabrikören John Thornton, som föraktar sina arbetare. Men de svåra motsättningarna i samhälle och ekonomi kan inte förhindra att de två dras till varandra. Samtidigt som det viktorianska England förändras för alltid äger en kärlekshistoria med förhinder rum.
Med industristaden Manchester som förebild bygger Elizabeth Gaskell upp en hård och hänsynslös värld, men också hoppfull; de sociala förändringar som tar sin början visar också att en större mänsklig förståelse är möjlig. Nord och syd är en klassiker i den engagerade samhällslitteraturen, på nivå med Dickens eller Balzac, men med en helt egen människokännedom.
Boken skrevs bara några decennier efter Austens sista böcker kom ut. Men det är ett helt annat England som skildras. Gaskell var själv djupt troende och det märks i Nord och Syd. Hon var prästfru och besökte fattiga arbetare i Manchester och såg på nära håll deras armod. Och inte bara det materiella armodet – utan det själsliga. Det som uppstod när människor lämnade landsbygden, som trots fattigdom i alla fall var rikare på sammanhang och gemenskap.
Under industrialiseringen uppstod det svåra konflikter mellan arbetare och fabriksägare. Gaskell betraktade kristendomen som en kraft för social rättvisa och försökte med sitt skrivande visa på de olika stridande sidornas perspektiv. Samtidigt är Nord och Syd en kärlekshistoria. Två personer med starka aversioner mot varandra – som ohjälpligt dras ihop som magneter. Och jag sympatiserar så med Margaret genom boken. Hur hon ryser inför modernitetens stelhet och brist på skönhet. De nyrikas okunnighet och förakt för klassisk bildning. Och hennes hopplösa längtan tillbaka till lugnet som naturen ger.
Jag njöt av att läsa Nord och Syd, även om jag saknade de lustiga och syrliga iakttagelserna av den mänskliga naturen. Sådant som både Austen, Eliot och Dickens gjorde så bra. En annan invändning mot boken är den nästan outhärligt schablonartade bilden av den fattiga flickan Higgins och hennes familj. Och inte minst i dialogen dem emellan, som språkligt låter som Åsa-Nisse och Klabbarpan. Kanske är det översättningens fel? Jag vet inte, men jag skyndade mig förbi de passagerna.
Att ha läst böcker som skildrar industrialiseringen, hjälpte mig verkligen att på ett djupare plan förstå situationen när jag besökte Addis i Etiopien. Där människor i tusental lämnar fattigdomen på landsbygden för att söka lyckan i stan. Där landsbygden är helt utan framtidsutsikter, men i alla fall erbjuder någon slags trygghet i form av ett sammanhang. I staden är ungdomarna ensamma, utelämnade och blir också utnyttjade. Flickor fastnar i prostitution och kan eller vågar inte återvända hem. Pojkar används till hårt och farligt kroppsarbete med livet som insats. När jag var i Addis gick tankarna ofta till Henning i Mina drömmars stad. Som ju kom till Stockholm i början av industrialiseringen, under en tid när Sverige var ett av världens fattigaste länder och folk levde i ett enormt armod.
Man kan inte läsa sådana böcker och sedan gå runt i Stockholm eller London – utan att tänka på de fattiga pojkar som slet sönder sina kroppar för alla de pampiga hus och kyrkor som står där idag. Och det ger också en vidare förståelse inför de länder som idag genomgår samma omskakande utveckling och industrialisering.
Månstenen – Wilkie Collins
”Månstenen är den första och den sista detektivromanen, och jag vill fråga deckarslukarna vad mer som egentligen tillförts genren sedan den här” Så skrev författaren och recensenten V.S. Pritchett om denna deckarklassiker och föregångare i genren. Och så här står det på baksidan av boken, skriven 1868:
”Den ovärderliga månstenen stals från ett indiskt tempel och sägs nu bringa otur till dess ägare. När Rachel Verinder fyller arton år får hon den i present, men samma natt blir den stulen. Polisdetektiven Cuff anländer till herrgården bara för att inse att var och en i hushållet är misstänkt.
Utöver en trollbindande berättelse, briljant återgiven av olika karaktärer i boken, får vi här också se åtskilliga berättargrepp födas som sedan blivit allmängods i deckargenren. Samtidigt är upplösningen och förklaringen långt ifrån genrens senare konventioner och har därför fortfarande förmågan att överraska dagens luttrade deckarslukare”
Månstenen är humoristiskt och piggt skriven. Historien rullas upp när de olika karaktärerna i boken själva får skriva ner sin version av vad som egentligen hänt. Jag fnittrar åt tjänaren Betteredges omständiga hågkomster och noteringar. Och ännu mer åt den skenheliga Miss Clack, en inskränkt och djupt religiös gammal ungmö. Collins hade verkligen ett öka för den mänskliga naturen. Och för ett riktigt bra mysterium!
Boken är omkring sexhundra sidor lång, men den kändes mycket längre. Kanske var det bara bristen på sammanhängande lästid som gjorde att jag upplevde den så? För den var inte trist eller dålig. Bara lite…lång.
35 svar
Det är få böcker som drabbat mig så mycket som Ferrantes serie. Jag sträckläste böckerna när jag var gravid och sängliggandes, blev nästan manisk och slukade dom alla efter att ha sett tv-seriens första säsong. Alltså om du inte sett den, se den Tänker på den så ofta, miljöerna, språket, storyn, ljuset. Så otroligt fin!! Mer Italien i mitt liv tack!
Just nu läser jag en bok som heter Hitom Himlen av Stina Aronson och den är helt magisk, så jag måste tipsa om den. Romanen utspelar sig i fattiga områden i Norrbotten och den detaljrikedom med vilken helt vardagliga saker beskrivs gör att man får en otroligt fin inblick i hur livet kan ha sett ut där och då.
Aronson kan ses som Sara Lidmans föregångare och jag kan inte förstå att jag inte hört talas om henne innan jag började läsa en liten distanskurs på Linnéuniversitetet som heter Romanens mödrar. Kursens syftar till att ge en övergripande presentation av de svenska kvinnliga författarnas betydelse
för den svenska romanens utveckling under 1900-talet med fokus på några centrala författarskap och texter. Att gå den kursen kan jag också varmt rekommendera!
Åh, du måste titta på BBCs North and South version från tidigt 2000-tal, med Richard Armitage som Thornton. I klass med Mr Darcy från -95 versionen av stolthet och fördom (klår alla versioner!!) Underbart att återvända till sin inre romantiktokiga tonåring! <3
Åh, du måste titta på BBCs North and South version från tidigt 2000-tal, med Richard Armitage som Thornton. I klass med Mr Darcy från -95 versionen av stolthet och fördom (klår alla versioner!!) Underbart att återvända till sin inre romantiktokiga tonåring! <3
Precis bad jag tankte tipsa om!
Har du sett att du är med i nya Föräldrarnas födelse av Maja Larsson? Den handlar om vad som påverkat svenska föräldrar de senaste 250 åren – bl a ett blogginlägg av dig.
Jag har bland annat läst fantasy-serien
Fourth Wing, Onyx Storm och Iron Flame av Rebecca Yarros. Älskade den!
Jag är snart klar med boken Joni, av Joni Eareckson.
”Den oförglömliga berättelsen om en ung kvinnas kamp mot totalförlamning och depression”
Den är jättebra tycker jag, hon känns son en väldigt ljus person
Åh jag tycker det är så svårt att komma in i mitt mål om mer läsning. Läser på kvällen innan jag somnar men det blir bara en kvart innan jag blir sömnig så det tar flera månader att komma igenom en pocket. Ett önskeinlägg: väldigt detaljerat om hur stunderna med läsning ser ut – exakt när på dagen, hur ser det ut runt omkring (ex vad gör yngsta barnet), följa olika dagar exvis under en vecka och bara fokusera på lässtunderna, när blev de av, hur såg förutsättningarna ut, hur länge läste du etc. Det vore både väldigt mysigt och skulle nog hjälpa att få upp ögonen för hur man kan få in mer läsning själv. Så viktigt för själen!
Jag tänkte skriva en kommentar exakt om samma önskan! Jag vet att du har skrivit om det mycket innan och det har inspirerat. I perioder har jag fått till läsning innan jag ska gå och lägga mig och det är ju otroligt mysigt men om jag ska få till en bra lässtund utan att jag somnar efter tre sidor eller sambon går och lägger sig och stör behöver jag gå och lägga mig senast 21 kanske till och med 20. Det är ju mysigt i perioder men ofta är det inte ett hållbart vardagsliv. Kanske kan andra läsare också beskriva när deras lässtunder blir av och låta oss inspireras!
Har du läst Sally Rooneys senaste böcker Sköna värld var är du och Intermezzo? Utan att ha läst något av henne förut, fick jag Intermezzo i julklapp som jag läste motvilligt till en början, men sedan fastnade i helt – för att sedan SLUKA Sköna värld, Normala människor och Samtal med vänner (jag började till och med läsa om böckerna när jag upptäckte att det inte fanns fler att läsa, haha). När jag läste alla på raken (fast baklänges) blev det också väldigt tydligt hur mycket hon utvecklas som författare och testar nya berättargrepp i sina olika böcker. Sköna värld är min favorit och den rekommenderas verkligen!
Uppskattar hur du beskriver dina läsupplevelser. Beskrivningarna väcker läslusten hos mig.
Hej. Vill bara säga att jag läste en artikel om dig i Grapevine idag.
Jag har också läst de fyra böckerna av Elena Ferrante i mars och april. Tyckte de var jättebra. Ren njutning i språket även om de inte är i originalspråk. Vågar inte se serien för jag är rädd att det ska förstöra min läsupplevelse.
Läste även Äpplet fallet inte av Liane Moriarty. Mycket spännande och härlig!
Du måste läsa den nyutgivna Pizzeria Roma av Elin Persson. Den är otrolig och handlar om Magnus 60+ som bor i en avfolkningsbygd i Hälsingland. Han har jobbat på svetsen hela livet men pga en skada behöver sjukskrivas och vem är han då? Det mesta i byn har lagt ned pizzerian lever kvar som den sista samlingspunkten. Har flinat, gråtit och älskar nu Magnus och hans kompisar. En poetisk och träffsäker bok. Som också visar att det manliga sättet att kommunicera inte är sämre än det broderande kvinnliga viset. Och att en äldre man i en glesbygd kan va de finaste vi har.
Lyssnar du på ljudbok så är de Lennart Jäkhel som läser den. Han gör det så bra.
Lyssnade också på boken och blev så berörd. Den var också fin och lugnande utan att vara tråkig, skönt när man känner sig lite stressad själv. Rekommenderar verkligen också!
Lyssnade nyligen på Pizzeria Roma. Föredrar nästan alltid att läsa framför att lyssna, men Lennart Jähkel är en så bra inläsare att det funkar. Jag rekommenderar också boken.
Jeg har ikke lest North and South men vil bare tipse om en britisk tv-serie fra 2004 basert på boken. Rollelisten viser et bra galleri av dyktige skuespillere. I tillegg en tidligere britisk mini-serie fra 1975, og en amerikansk North and South, men den siste handler om den amerikanske borgerkrigen.
Vad roligt att du har läst Nord och Syd!
Baksidestexten är så knasig — jag förstår inte hur översättarna och redaktören har kunnat släppa igenom den. En stor del av katastrofen är ju att pappan inte kan tänka sig att arbeta som präst/pastor alls utan sätter familjen i en omöjlig ekonomisk situation.
Jag har läst att Elizabeth Gaskell arbetade enormt mycket med att få till dialekter i skrift och att det var en del av hennes idé med att skildra människor i alla samhällsklasser ärligt och liksom på deras villkor (en utopi förstås). Men det är ju svårt att få det att bli vettigt och trovärdigt i en översättning.
Rekommenderar verkligen läsning av originalet (kanske gick en del av humorn också förlorad?) och så BBC-serien. Det finns också en radiodramatisering på BBC, men handlingen är så förändrad att det blir lite konstigt.
Det var nu länge sedan jag läste North and South men jag har ett minne av att dialektspråket kändes rätt pajig även i original. Kanske för att jag inte har engelska som förstaspråk. Och för att jag är allmänt anti sådana försök att representera ett ”alldagligt” språk, man gör det ju inte med dem som pratar standardspråket trots att de inte heller ”talar skriftspråk”.
Håller verkligen med gällande baksidestexten. Och omslaget. AVSKYR denna typ av omslag som gör att boken ser ut som ett boklubbsomslag till en historisk Nora Robertsroman, typ 😉
Ja jag tänker att det kan vara översättningen. Fattar att man vill skildra ett enklare språk – men det ser bara plojigt ut i text.
Å, läs inte klassiker i nyöversättning. Man förlorar massor. Läs dem naturligtvis helst i original!!! Varför någon läser engelsk litteratur på svenska är helt obegripligt för vi har ju alla lärt oss engelska i skolan. Många av oss har ju dessutom pluggat spanska, franska eller tyska i flera år. Detta har öppnat dörren till underbar litteratur på originalspråket! Om det känns motigt i början, om du tex får slå opp en massa ord för att inte tappa sammanhang så gör det! Slå opp dem, skriv opp dem och lär dem…Slå opp orden, allra helst i en ordbok av fysisk art. En dag kommer det alldeles underbara att ske, nämligen att du har läst Sense and Sensibility, eller Madame Bovary i original och därefter kommer det bara att gå lättare och lättare. Översättningar, (ny)tolkningar, omarbetningar och styggelser som ”ny språkdräkt” och annat stympar dessa verk. De tillkom i en annan tid och det är väl värt att göra en tidsresa tillbaka till den tiden och läsa/uppleva dessa verk där…
Det är väl lite att trycka ner de som inte kan/orkar läsa på originalspråket. Det kräver ju mer att läsa på ett språk som inte är modersmål. Alla har faktiskt inte den tiden och orken.
Varför skulle det vara att ”trycka ner” någon? Ja, du får ju uppleva detta utifrån var du själv befinner dig naturligtvis. Det är menat som en uppmuntran eftersom det för mig varit en underbar resa där främmande språk och klassisk litteratur öppnat sig för mig på ett sätt som för mig är helt underbart. Det krävde JÄTTEMYCKET i början, men det har givit mig ännu mer tillbaka.
Mvh Anna A.
Absolut. Jag läser böcker på engelska också, det språk jag behärskar förutom svenska. Kände bara att det inte alls är obegripligt att läsa engelsk litteratur översatt till svenska vilket du ansåg, tänker att många faktiskt inte tycker att det är naturligt att läsa på originalspråket.
Jag använde ordet snobbism, inte om dig utan för att det ofta framställs som lite finare att läsa på originalspråk. Det här ju en diskussion som pågått i långa tider (och som intresserar mig, som läser och talar flera språk, och arbetar med språk). Uttrycker man sig såpass skarpt som du gjorde får man nog räkna med lite mothugg.
Man får väga sin ord på guldvåg i dessa tider. Alltid finns någon liten tå man kan råka trampa på. Men, hur man än vänder sig så sitter ens svans därbak…
Det är inte ”snobbism” som någon här (En Hanna?) skrev att finna glädje i att lära sig fler språk genom klassisk litteratur. Det är en form av pur livsglädje. Språk lever, genom språket får man del i en tid och en kultur som annars förblir mer eller mindre främmande…Det var det jag ville förmedla men får tydligen be om ursäkt för detta då det verkar vara ett ömtåligt ämne.
Jag håller med dig. Läste i en artikel någonstans, apropå ”snobbismen” kring att läsa på originalspråk, att få människor behärskar ett främmande språk så bra att de kan fånga nyanserna i läsningen på samma sätt som på modersmålet. Det är vanligt att man överskattar sin förmåga, särskilt i engelska. Och därför kan det i många fall vara bättre att läsa en översättning.
Sen kan ju syftet med läsningen vara annat än att fånga nyanser och lager, språkträning till exempel. Och olika böcker är förstås olika avancerade.
Men att folk väljer att läsa översättningar, det tycker jag inte är det minsta ”obegripligt”. Tvärtom.
Det är såklart ett svar till AnnaA
Jag tycker att det här är en ganska tråkig inställning – i många fall beror det ju väldigt mycket på hur bra översättningarna är.
Så olika vi kan vara. För mig är böcker som allra bäst när jag får läsa på svenska. Nu är jag ingen bokslukare heller ska jag tillägga. Under flera års tid läste jag alltid på engelska om det var originalspråk. För så skulle man göra tyckte många omkring. Sen när jag började läsa på svenska igen blev min läsupplevelse så mycket bättre. Under den tiden jag läste böcker på engelska pluggade jag också, med många kurser på engelska. Så var inte så begränsad av språket, men antagligen tillräckligt för att det skulle försämra böckerna.
Ja, vi är ju olika såklart. För mig har det varit en fantastisk resa med språkens hjälp genom den klassiska litteraturen, språken har öppnat litteraturen i original och litteraturen har givit mig språken. I början var jag väldigt begränsad av de främmande språken men en dag sa det bara ”puff” så läste jag utan att söka orden. Det var så magiskt att jag vill ständigt dela det med hela världen. Huvudsaken är ju att vi, var och en, hittar vår egen väg in i litteraturen såklart.
Jag kanske är sen på bollen med dessa, men jag kan annars tipsa om Karin Alfredsons böcker om Vajlett och Rut. De utspelar sig i den fiktiva frireligiösa byn Granträskåsen i Västerbotten under 50-talet. Om kvinnornas förbjudna kärlek i en by och en tid då de var tvungna att smyga med sin relation. Jag älskar beskrivningarna av miljön, tidsandan och relationerna. Rekommenderas! Kanske särskilt kul att läsa för mig som kommer från Västerbotten.
Vad underbart Clara att jag har böckerna om ”väninnorna” kvar att läsa i sommar!
Blir ännu mer sugen nu när du recenserat dom så positivt!
Stort tack!
Jag har läst:
Acceptans som superkraft
Vi kom över havet
Och nu läser jag:
Bröst och ägg
Den är den längsta boken jag gett mig på, över 800 sidor, jisses.