På vattenytan syns bara en försiktig krusning. Vi har rott över vår lilla sjö, stannat och burit SUP:arna över den smala strandremsa som avskiljer storsjön, och sedan fortsatt vidare på den. Pojkarna paddlar i förväg mellan små öar och uppstickande stenblock. Jag ser deras ryggtavlor försvinna allt längre bort från mig. Brunbrända, med bredare axlar än för bara några veckor sedan. Vackra stolta hållningar, okuvade av livet. Och så det sommarblekta håret som skimrar som ljus sand.

De har en helt egen jargong och helt egna skämt. Och de växlar mellan hårda ord och vänligt ret. Ibland vet jag inte vilket som är vilket. Men jag lägger min paddel på brädan och bara lyssnar på dem. Tänker att jag är rik.