Nu är jag hemma igen i mitt dammiga hus, med vissna krukväxter och en stökig, övervuxen trädgård. Luften stod stilla när jag klev in genom ytterdörren och jag fick öppna fönster efter fönster mot sommarkvällen, för att vädra ut allt det unkna. Jag noterade hur mörkt det blivit på de veckor vi varit borta. Och sedan packade jag upp mina resväskor och slängde tvätten i maskinen. Tittade in i kylen som gapade tom, så när som på några ruttna morötter och potatisar fulla av grodd.

Jag sov en natt i huset och sedan packade jag en ny väska. Duschade, sminkade mig och åkte till en väns stuga. Förevigade den perfekta hårfärgen och augusti-glowet (eller ärligt talat svetten) med en selfie innan jag for. Just då kände jag mig glad. Men nu är jag hemma igen i ett tomt hus och det är fortfarande lika instängt, dammigt och sunkigt.

Idag öser regnet ner och jag ska spela in två poddavsnitt med Malin. Som jag längtar efter henne. Vi har knappt hörts i sommar, annat än för att tjoa över alla nya prenumeranter. En 35 procentig ökning av betalande prenumeranter efter våra sommaravsnitt. HELT OTROLIGT JU! Vi är så tacksamma för det – och peppade på vår höstsäsong av Wollin & Clara.

Och sedan, när vi spelat in klart för dagen. Då lugnet sänkt sig och tomheten åter ekar. Då ska jag påbörja det nätta lilla projektet ta itu med mitt liv.