Fukten tränger genom gympaskorna och luggen är blöt av regn. Det är som att gå genom en blomspruta. Jag hade inte tänkt gå någonting alls egentligen, bara släppa ut Essa för att kissa. Ändå finner jag mig vandra längs skogsvägar, med en vän i lurarna som berättar om sin hemska dag. Jag inser att fötterna tagit beslutet att förlänga promenaden, för att ge utrymme att prata klart.
Jag minns den där vintern när jag opererade bort sköldkörteln och under nästan en månad hade svårt att prata. Rösten var så svag och trött och jag trodde att jag skulle bli tokig efter ett tag. Jag förstår ju mig själv genom att prata med mina vänner. Men när jag inte får diskutera mina tankar och insikter med någon så är det som att jag till slut inte finns till. Vem är jag? Identiteten känns urtvättad och svag.
Jag tänker på hur många människor som lever hela sina liv så. Ingen att prata med, ingen att spegla sig i. Ingen vän som vänder och vrider på ens resonemang och som hjälper en att bli klokare.
Så viktigt det är att ta sig tid att prata lite med de man möter. Även om det kanske inte är på djupet så betyder det något att växla ett par ord med en äldre granne eller någon i kön på mataffären. Snickesnacka med en förälder när man hämtar på fritids eller hänger någon timme vid samma idrottsplan. Aldrig i människans historia har vi bott så ensamma och skilda från varandra, trots att vi är flockdjur som behöver gemenskap.
30 svar
Att känna tillhörighet är något fundamentalt och viktigt. Hur vi känner det är olika. Jag vill gärna ha lite olika arenor som jag känner tillhörighet i, att känna mig som en del i en helhet och i kontakt med människor och mig själv.
Jag har det så ingen vän att prata å dela livets väl å ve med den ända vän jag har är min dotter (26år) Jag är oxså otroligt glad att jag har min hund…..
Emma! Hoppas du snart hittar ett bra och trevligt sammanhang där du kan träffa andra och få vänner :). Så bra att du har en dotter och även människans bästa vän – hunden… Lycka till!
Jag tycker om att lyssna på andra, alltid lär jag mig något nytt. När jag lyssnar på någon äldre person jag inte känner, brukar jag tänka att nu lyssnar jag på någon annans närstående, en förmån. Då hoppas jag någon annan tänker samma när de lyssnar på någon av mina närstående de som bor långt bort och som jag inte alltid finns till hands för lika mycket som jag vill.
Precis så resonerar jag också Hanna… Alla kan göra något men inte allt och inte överallt.
Hej! En tanke och ide kring prenumerationen.
Jag har tvärr inte råd med 39 för en podd och 49 för en blogg, och de andra prenumerationerna med.
Skulle det inte gå att göra enskilda köp med? Jag ville så gärna lyssna på podden om skilsmässoarbetet, för nej helt rätt. Det är ingen som pratar om. Även fast jag skiljde mig för 10 år sedan är det något intressant att läsa.
Också ibland känner jag att ja! det här inlägget vill jag läsa, men kan inte betala för alla.
Förstår att det kanske inte fungerar, business modelwise. En tanke bara 🙂
Jag har tänkt precis samma sak. Vore toppen om det gick!
Emellanåt gör jag en resa på ett par timmar till storstan. Börjar bli förundrad över hur många äldre kvinnor över 75 års ålder c a som berättar sina livshistorier för mig.
Den senaste häromdagen pratade om sin döda man och son, sin dotter, sitt liv non stop i c a två timmar, Före det också en kvinna som hade ett stort behov av att prata och som talade om vikten av att lyssna, jag lyssnade. Två gånger har jag blivit hembjuden på bussen av äldre damer för att de har tyckt att det var så trevligt.
Kanske skulle man ordna bussmingel för äldre, vissa turer! Kan tilläggas äger inte en smartphone så är inte borta för världen när jag sitter på bussen.
Åh vad fint att höra. Så värdefullt.
Bussmingel, vilken bra ide.
Marianne: det var en fin historia du skrev. Det är en konst att kunna lyssna och lyssna aktivt på andra.
Åh så himla bra formulerat ” Jag förstår ju mig själv genom att prata med mina vänner. ” Verkligen, exakt så!
Jag arbetar som bibliotekarie och tänker ofta på hur ensamma vissa människor är – de som kommer till biblioteket och berättar om rätt privata saker för bibliotekarien, en främmande människa. Förmodligen för att de inte har någon annan att prata med. Jag erkänner att det ibland kan bli rätt påfrestande att lyssna till vissa användares utläggningar, men då brukar jag tänka på vad en klok äldre bibliotekarie sa en gång: ”Tänk på att du kan vara den enda människan som har lyssnat på den här personen idag”.
Så sant. Människor kan vara så ensamma, mitt bland andra också. Till och med i en familj.
Du har så rätt om vikten att prata med flocken och man blir ju också mycket gladare själv av att bara växla några ord med någon man möter. För mig har det blivit ännu tydligare sen jag gick i pension och telefonsamtalen med min bästa vän har dessutom blivit mastodontlånga. 🥰
Kloka tankar! Det kan betyda mer än man tror att säga hej till någon man möter. Det syns inte utanpå vem som är ensam.
Så sant så sant! Eller som en kompis sa; tanken föds i munnen!
Och det tacksamma i att hitta människor i livets olika sammanhang, som förstår hur jag menar även om formuleringen är luddig. När konflikter eller oro hopas, är det vilsamt att tänka på att det finns folk som verkligen ser igenom orden och förstår. Gäller att boosta sig själv när energin är låg..
Åh, så fin reflektion och så sant.
Precis flyttat till egen lägenhet efter jag bott med två tjejkompisar i en lägenhet i 8(!) år. Innan kände jag mig ständigt mätt på gemenskap och människor (arbetar också på förskola). Men nu, en ledig och tom lördag, gör det så mycket med ett hej från grannen på gatan eller någon extra mening när jag hämtar paketet på kvartersbutiken. Känslan blir bara lite mindre ensam, även om jag faktiskt är ensam en hel lång lördag.
Och regnet- jag håller med. Brukar alltid kalla det ”blomsprute-regn”, för det känns som att stå i en blomspruta. Jag väljer många regn före det, haha. Mvh. har glasögon och stort krulligt hår som beter sig högst intressant i den typ av väder, haha.
Absolut. Och alla äldre som sitter ensamma… Min mamma är 86 och så många av hennes vänner har gått bort det sista året. Och det måste kännas otroligt jobbigt…
tips att kolla upp https://www.aldrekontakt.se/
”Äldrekontakt är en politiskt och religiöst obunden ideell förening som grundades 2008 för att ge tillbaka till de äldre som byggt upp vårt samhälle. Det gör vi genom att förebygga och bryta ofrivillig ensamhet hos Sveriges allra äldsta. Över en tredjedel av personer över 75 år uppger att de ofta eller alltid känner sig ensamma. Detta vill vi ändra på!
Äldrekontakts verksamhet omfattar idag fikagrupper på över 60 orter runt om i landet. Varje månad ger vi 1200 äldre gäster möjlighet att träffa varandra, tack vare våra 1700 volontärer.”
Så fint skrivet, och så sant. Ensamhet är det mest förödande för oss människor på alla sätt, det finns mycket forskning på det.
I dagens inlägg funderar jag över varför jag lämnar ut så mycket av mig och det som skaver i mitt liv, t ex ensamhet. Jag skriver också att jag hittat nya vänner( i grupper på Facebook, vilket inte nämns i inlägget kom jag på nu). In och läs du som vill, kanske känner du igen dig, får inspiration eller blir mer nöjd med ditt eget liv❤️Kram på dig, vem du än är🤗
Detta är så viktigt!
Att se varandra – även främlingar.
Jag sörjer läget som det nu är där jag bor i medelstor stad.
Möter människor på trottoaren o i affären med ansiktet i mobilen. Man ler inte i onödan, ger inte utrymme för en medmänniska ibland hyllorna. Nej, det viktigaste fokuset är på mobilen.
Detta behöver vi hjälpas åt med att bryta – ingen bra utveckling.
Jag försöker så gott jag kan. Att SE andra människor o att ibland växla ett ord eller två.
Helt sant, det är för mig uppenbart att vi behöver varandra och mår bättre tillsammans.
Känner så igen mig. När jag är skör, så känns det ibland som att jag endast existerar tillsammans med andra. Att när jag är i en svacka, så går inte tankarna längre än näsan räcker. Har det lite kämpigt just nu och inser hur tacksam jag är över mina föräldrar, mina syskon, gamla vänner, nya vänner, grannar och kollegor. Jag tror att en anledning till att jag har det stöd och uppbackning jag har är för att jag, när jag är mindre skör, tar mig tid att prata, frågar hur de mår, deltar i den flock som jag befinner mig i.
Lyssnade på starten av ert senaste avsnitt, när Malin gråter över att hennes dotter har flyttat. Tårarna kom som på beställning, så nu ska jag snöra på mig skorna, ta en promenad i solen, ringa en vän och känna att min flock finns där för mig.
Jag gör detta dagligen och det underlättas av att jag bor i en by. Jag märker verkligen hur gott det gör för min hälsa!
Ja, så är det – man kan lära känna sig själv genom andra – på olika sätt. Att läsa bloggar, kommentera på dem och få svar är ett sätt att ta del av andras tankar. Ibland tänker man kanske ”aha, så kan man ju också se på saken” och reviderar sin egen uppfattning. Man utvecklas som individ i samspel med andra.
Möten i verkliga livet är nog det som ger mest ändå, och som du skriver: det behöver inte vara märkvärdigare än att man byter ett par ord med någon i mataffären, eller som i mitt fall under hundpromenaden.
Att sakna sin röst är som att sakna en del av sig själv. Det har jag också upplevt. Som lärare var det svårt på mer än ett sätt …
Så sant! Våga prata mer med folk! En liten kommentar i kön i affären bara. Världen blir mjukare när vi lägger märke till varandra och visar att vi ser varandra.
Så sant! Det är så oerhört många människor som känner sig hopplöst ensamma och att ingen bryr sig om dem. En grupp som lätt glöms bort är blyga långtidssjuka singlar som varken har vänner från utbildningstiden, praktik eller arbete. De har jättesvårt att hitta någon vän eller partner att bilda familj med.
Kloka tankar. Jag älskar att småprata med folk jag möter, pratar nästan alltid med dem runt mig i kön i mataffären, på tåget, bussen, i hallen på förskolan. Jag har ALDRIG upplevt att någon inte uppskattar det. Jag kan dock sakna att ha vänner att prata i telefon med länge. Det gjorde jag mycket när jag var yngre, men inte längre. Ringer du bara på vinst och förlust, eller har du fasta tider du ringer dina vänner på? Du verkar ha många att ringa😊
Och med all modern teknik riskerar vi att komma ännu längre ifrån varandra, från det mänskliga.
Fast inte här! Tack för det, Clara. <3