Det är ibland stressande att ha ett jobb som baseras så mycket på att man ska göra härliga, roliga saker och dokumentera dem. Om man nu inte känner sig så härlig och rolig, alltså. Tänker till exempel på december 2015. När jag kollar i bildarkivet finns knappt en bild tagen den månaden. Inte konstigt eftersom jag var utmattad. Och inte hade jag berättat det på bloggen heller. Som jag ju aldrig gör! Försöker att undvika att blogga om det som är färskt och gör ont precis när det är som mest aktuellt. För då är man så skör för människors kommentarer och åsikter. Men inlägg skulle ju ut ändå, så något var jag ju tvungen att skriva om. Blev ingen vidare bloggmånad det året.
Julen är min högsäsong på bloggen och jag känner att jag skulle vilja göra extra många härliga, juliga inlägg för er i år. Men sanningen är att jag inte känner mig så julig just nu. Jag firar jul borta, har inte så mycket jag ska baka eller laga, är inte lika pyntsugen som jag brukar vara. Känner mig som en otillräcklig bloggare som borde ge mycket mer till er. Och det som jag har tusen tankar om – nämligen skilsmässa och att fira första julen som separerad – det känner jag inte att jag kan skriva om. För det är för färskt och sårbart.
Men jag försöker vara väldigt accepterande inför det nya läget. Gå på vad jag faktiskt har lust med och inte det jag brukar göra varje år. Tänker att en skilsmässa är en utmärkt tid att markera en förändring och införa lite nya traditioner och rutiner i livet. Allting kan ju inte vara som det alltid har varit och livet förändras en smula för varje sekund. Ibland går det så fort att vi också hinner märker det.
Säkerligen finns det några frånskilda bland mina läsare som kan berätta om hur ni upplevde er första jul? Kan lova att vi är många som skulle läsa det med intresse!
99 svar
Ett tips i all välmening till alla er som är ensamma i jul, eller kämpar med att få ihop olika förväntningar: kyrkan! En stämningsfull midnattsmässa eller ett julspel, men många kyrkor anordnar också julfiranden på julafton dit alla är välkomna. Och om man inte känner sig bekväm med att delta så efterfrågar många kyrkor volontärer som kan hjälpa till att ordna julfirande åt de som behöver det mest. Det tror jag många av oss skulle må bra av att göra nån jul ibland.
Vi firade tillsammans ett par år även efter separationen. Nu är sonen stor och firar ungefär vartannat år här och vartannat år med pappans familj. Jag har känt mig vilsen kring julen men nu landat i att jag firar hemma och bjuder mina föräldrar som är till åren komna. Ibland är det bara vi tre, ibland sonen och särbon också. Det känns bra att ha bestämt formen för firandet och fokus ligger nu på att göra en fin jul för mina föräldrar.
Nybliven änka vid 60 år.
Första julen utan honom😞
Men jularna och livet går liksom vidare nu. Vi är här i olika konstellationer och ska göra det bra! Man lever en väldigt kort tid men är död väääääääääldigt länge…………………..
En klyscha men ta vara på våra dagar som änka eller ny separerad 😍💃🤸♂️🤩
(Jag veeet! Lättare sagt än gjort men vi kämpar på……)
Kommer så väl ihåg den där första julen utan barnen. Det är länge sen nu och barnen är vuxna. Men usch – min känsla var lite av övergivenhet. Även om jag gjorde allt för att inte visa barnen det. Jag såg till att ha planer. Sen hade Vi (jag och barnens pappa) trots allt bestämt att den förälder som inte skulle ha dem över julhelgen skulle får träffa barnen och dela ut julklappar på morgonen- äta julfrukost. Vilket blev en jättemysig tradition som höll i sig till båda barnen flyttat hemifrån.
Men åter till första julen och känslan – jag hade en plan om att åka till min pappa och hans sambo, men var inte så sugen på det. Men det kändes dock viktigt att jag inte skulle sitta själv. Efter den julen så såg jag till att vara mer aktiv i mitt val av julfirande.
Dagen före julafton satt jag med min dator (laptop) i köket skrev på min då väldigt aktiva blogg. Sen kom jag på att det var något annat jag skulle göra la i från mig datorn på bänken och lämnade rummet. Saken var bara att jag hade två stora hundar som trodde att jag lagt något gott på bänken. Dom hoppade upp – sköt datorn åt sidan, denna landade på spisen och …. Min gissning är att hunden på nedvägen även kom åt ett vred på spisen.
Efter en stund i det andra rummet känner jag att det luktade konstigt – PANIK! Min dator brann på spisen!
Jag kommer fortfarande ihåg hur förtvivlad jag blev. Ringde till pappa när elden var släkt – datorn låg i en snödriva utomhus. Han frågade om jag ville komma till dom en dag tidigt men nääää.
Jag åkte till min kusin i stället – å vi drack nattvardsvin som blivit för gammalt (hennes fd man var kyrkvaktmästare och han tog alltid hem det vin som passerat bästföredatum, om nu det är möjligt 😉 ). Det är dock preskiberat nu! Vi grät, surrade och skrattade större delen av natten. Sen var jag lite bakis på julaftonen, men på nått sätt hade jag fått frid i själen.
Mina jultraditioner har förändrats sen dess- jag firade övriga jular utan barn (innan jag blev sambo igen) med vänner och deras familjer och det har varit supermysigt. Sen när jag flyttade ihop med min nuvarande sambo så har vi skapat våra egna traditioner. Så länge barnen bodde hemma så firade vi en alternativ jul med thaimat och filmmaraton hemma hos oss. Sen efter det så har vi ofta rest bort över jul. Sist vi var hemma i Sverige över jul är för tre år sedan. Nu är det dock dags igen. Mitt barnbarn ( och barn med respektive) ska komma till oss. Å det ska bli supermysigt.
Jag är i samma situation som du. Nyseparerad, firar inte jul hos mig och är inte den som har huvudansvaret för julbestyren i år. Julen är min absoluta favorit tid på året. I vanliga fall. Jag försöker bara följa med, släppa in allt nytt och se till att min inställning bidrar till en fin julstämning, hur det än blir. Jag ger mig själv det jag behöver här och nu för att må så bra jag kan. Acceptera att allt är i förändring, alla dealar med sin upplevelse av förändringen vi genomgår tillsammans och var för sig. Försöker känna nyfikenhet inför hur framtida jular kommer att se ut och påminner mig om att som det är nu kommer det inte alltid att vara. Det är en övergående fas. Jag har ”vuxna” döttrar 19 & 20 år, som fortfarande bor hemma men jag påminner mig om att de jular vi haft ändå hade förändrats inom kort i och med att döttrarna är vuxna och snart utflugna. Jag har noll julkänsla men känner mig inte nedstämd, mera avdomnad på nåt sätt. Men ändå förvissad om att jag har många fina jular framför mig.
Tack för att du delar dina tankar och för uppriktigheten om att inte dela det som ligger för nära.
Du skriver så vacker och genuint. Tack!
Jag hade en tuff period 2020 när min mamma tog sin mans sida i en uppslitande rättegång som rörde mitt barn. Mina syskon visste väl inte hur de skulle hantera allt och på ngt sätt valde de mamma före mig. När hon senare tog tillbaka sin man efter han blev utsläppt ur fängelset blev de upprörda över att hon valde bort dem. Ingen var upprörd över att hon valde bort mig och mina barn redan 2020. En familjetragedi helt enkelt.
Jag har alltid identifierat mig som att jag tillhör en stor familj och har ganska många syskonbarn. Högtider och semestrar firades hos eller åtminstone med mamma.
Året innan hade vi flyttat ”hem” pga saknaden till syskonbarnen och viljan att mina små skulle få en relation med kusinerna.
Plötsligt stod jag utan större delen av min familj.
Sorgen var obeskrivlig och jag kände mig otroligt rotlös och vilse. Vem är jag utan min familj?
Jag bestämde mig för att jag behövde nya traditioner runt jul.
Jag drog det så långt att jag tom skrev en grundplanering för vad som ska göras och ätas. Jag och min äldsta son skrev planeringen tillsammans.
Första advent skulle vara ett stort firande. Alla vuxna och utflugna barn var ”tvungna” att komma hem. Särskilt om de inte skulle komma till julafton (jobbigt med varannat år pga pojk/flickvänner).
Vänner och bekanta bjöds in och redan från början skrev vi i planeringen att antal bjudna skulle variera efter energinivå. Fokus ska vara på att vi får vara tillsammans och ha roligt.
Nu flera år senare kan jag konstatera att planeringen verkligen har gjort detta till en tradition i min egen familj. Alla utflugna barn kommer hem trots att de bor i olika delar av landet.
Jag inser också hur viktigt det är att det blev just första advent som är starten. Då behöver jag ägna november åt att förbereda allt. Det gör att fokus hamnar på det roliga som väntar.
Jag ser verkligen fram emot det. Även om det alltid kommer vara sorg med i bakgrunden så tar den absolut inte över. Jag känner snarare en tacksamhet över att vi lyckats skapa den här traditionen.
Jag försöker applicera det tänket även på påsken och midsommar så att det i stort sett alltid är ngt att se fram emot.
Känner igen känslan. Julen har under många år för mig känts mindre ”julig” – en känsla av tomhet infann sig då vi har mist nära och kära, barnen har växt upp och det bara julafton vi samlas, många år bara några få vuxna.
Men i år kom vårt första barnbarn så jag ser fram emot nästa jul när de firar med oss! Att se barns förväntningar är mysigt!
Hoppas du hittar tillbaka till din julglädje ❤️
Vad skönt att du är en människa-människa Clara. Att du har dina toppar och dalar. Att det finns saker som är lite för nära, för skört, som behöver få landa innan det är redo för att delas, om det ska delas.
Det blir jul oavsett om den är som vi önskar eller inte. Både med glädjeämnen, sorger, lusten eller olusten. Idag behöver jag ta min trötthet, håglöshet och känsla av att inte ha lust till jul i handen, omfamna det och låta det mjukt landa i mig. Det är ok att inte ha lust eller humör idag. Vad behöver jag idag för att ta hand om mig?
Jag behövde få läsa dina inlägg om det känsliga ämnet julen, fundera på om det är mina förväntningar eller någon annans förväntningar som jag bär på och som ska in i livet innan jul och nyår. Jag hoppas att lite sömn, några sköna andetag och vänligheten med mig själv ska bidra till ett annat humör, ork och lust.
Ta väl vara på sig, du som läser detta. Var rädd om dig och va en människa-människa.
Tror du vinner på att vara autentisk och inte försöka iscensätta något du inte är i mood för. Det finns inspiration att hämta även i det motiga, så länge läsaren kan spegla sig och känna igen sig. Så, var som du är!
Jag är varken nyseparerad eller i en relation men finner ändå tröst i det här kommentarsfältet! Att inte vara ensam om att ha blandade känslor för julen, såsom vemod och saknad efter någon man älskar. Tack alla som delar! Och god jul till var och en, oavsett omständigheter! 🌟🕯️❤️
Jag har varit där du är. Nu har det gått 5 år sedan separationen. Det blev bra igen och lite annorlunda. Man vrider lite på traditionerna, testar något nytt och kommer till insikt att det viktiga med julen inte är att den ska vara stöpt i samma form som alla år. Man ger barnen julklappar på juldagen istället och ha julfrukost. Man börjar åka skridskor på julafton, man går i kyrkan (som var svårt att hinna med barnen). Ta hand om dig, det blir annorlunda nästa år.
När mamma och pappa skilde sig flyttade jag till Umeå, året var 1983. Den julen blev fin med bonussyskon, deras pappa och min mamma. Året efter firade jag jul med pappa, det blev en tråkig jul. Efter det firade jag alltid med mamma och hennes man. När mamma hamnade på boende 2020 blev det hennes man och jag kvar. Än så är det bara vi på julen i hans hem .
Å andra sidan innehåller julen även det andra; vemod, sorg och armod. Inte bara glädje, gemenskap och socker. Så julen är egentligen eftertanke, tycker jag.
Känner samma känsla , min man dog i slutet av oktober i år å det känns tomt, tyst å ensamt . Listen till att pynta å baka å rulla köttbullar känns så avlägset , jag bävar för julafton . Tyckte Lucia med barnbarnen var tungt å hur ska det då bli när julafton kommer å alla samlas å en fattas ….
Det kommer bli många första
Gången framöver men ta en dag i taget , det kommer flera jular , kram
Kondolerer, jeg føler med deg <3. Min mann er innlagt på sykehus, så jeg skal feire jul alene i år, jeg har ingen annen familie. Jeg har TV-en heldigvis (kjenner meg litt som Sune: "TV-en, min ända sanna vän!")
Min man är också inlagd på sjukhus. Han fick akut leukemi för en månad sedan. Jag älskar julen i vanliga fall men inte i år. Men jag kämpar på för barnens skull. Men det är tufft att hitta på nissebus, skapa julstämning och styra upp julklappar när man är förkrossad
💙
❤️
Jag uppskattar både den fina julstämningen och julrealismen i bloggen. Båda behövs och har sin plats❣️
Jag skilde mig 2013. Och sen dess, förutom en julafton, har jag firat med min exman och övriga familjemedlemmar. Precis som vanligt. Min exman är alltid en självklar gäst när någon fyller år också. 🙂
Jag är inte separerad men jag får inte fira någon jul som jag vill. Jo, jag får vara med min familj, men vi åker alltid till mina svärföräldrar eftersom min man hävdar att de inte skulle förstå varför vi inte vill åka till dem. Själv vill jag vara hemma, men det blir för mycket bråk så jag ger mig till slut. Nu är mina barn så stora att de jular jag ville ge dem i barndomsminne inte kommer att bli av.
Fy fasiken så dumt…Dina svärföräldrar hade nog överlevt om ni hade firat jul på ert sätt ibland.
Förstår att det kan vara svårt i och man inte vill ha bråk men ibland måste man stå på sig för att inte bli bitter eller tappa glädjen. Självklart skulle dina barn upplevt din jul.
I bibeln står det så klokt att mannen ska lämna sin far och mor och bli ett med sin hustru och de ska skapa ett nytt liv. Mor och farföräldrar är inte längre viktigast även om de självklart fortfarande har en viktig roll. Men precis som alla andra klokskaper i bibeln så finns det en anledning till att det tas upp. Relationen till svärföräldrar är ofta komplicerad och där.
Gjort är gjort och det får vara ok men försök stå upp för dig själv framöver. Kanske kan du göra jul för dina vuxna barn på något sätt eller någon ny annan högtid.
Jag ska också fira min första jul som nyseparerad.
Jag var den som tog initiativet till att separera efter ett tjugofem år långt förhållande där jag inte varit lycklig på länge och där det också dykt upp en annan person att tycka om.
Jag får ofta höra av min exsambo att jag har förstört familjen som också består av två nästintill vuxna söner som är på väg ut i livet.
Jag bär så mycket skam och skuld i det här att jag inte längre ville.
Jag har bjudit in alla till mig på lilla julafton och på julafton ska vi vara hos honom. Kanske konstigt att vi ska umgås så mycket men jag vill träffa mina söner så mycket jag kan.
Jag är lite spänd och orolig över hur allt ska bli.
Det låter jättejobbigt! Jag tänker dock att det kan vara hans spontana reaktion på uppbrottet och han kanske kommer se sin del i det lite längre fram. Försök ha lite mental distans till det han säger nu. Du är modig som följer din intuition. Det kommer bli bra, efter ett tag.
Det är ok ❤️ jag finner dig inspirerande hursom! På många sätt. Hur du tar dig an svåra utmaningar i livet. Hur du ser på världen, klimatet och barnen. Hur du inreder och lagar mat. Ditt pyssel och bak. Tycker din blogg är fantastisk, har inte ångrat en sekund att betala för den. Jag önskar bara att du kunde nå fler! Inte bara till betalande prenumeranter. Du har inte funderat på att starta ett parti? Clara-partiet. Jag skulle rösta på dig alla dagar i veckan 😁
Åååh, jag vill bara säga att vilka fina kommentarer!❤️ Alla kommentarer här blir som ett eget blogginlägg. Det är så fint hur alla delar med sig.
Är ju därför jag läser bloggar, för att jag är så nyfiken hur alla andra gör allt och då menar jag allt, hur man sorterar tvätten till hur man firar jul.
Så det här blir som grädden på mosen (säger man så?).
Och det är så fint och ärligt av dig att dela med dig av att du faktiskt inte delar med dig av allt även fast det finns en massa som du tänker på. På något sätt känns det som att många influensers gärna helst skriver att det är bra fast alla vet att det inte är det, som att det är fel att erkänna att det finns saker men man behåller det för sig själv.
Så en riktig God Jul till dig Clara och alla andra som hänger här inne! ❤️
God jul <3
Separerade i september, och hade behövt flytta hem till en av mina föräldrar med barnen pga boendestrul. Barnens far meddelade att han hade köpt biljetter till sitt hemland med barnen på juldagen, vilket jag tyckte var trist, men OK. Den 23 december får jag reda på att flyget går kl 00:25 den 25 december, så barnen öppnade sina julklappar och åt på julafton, och behövde sen ge sig iväg till flygplatsen! Kvar var jag med allt julstöket, utan barnen. Det kändes så konstigt allting, men sen när jag satt på bussen på väg till jobbet den 27 så visste jag att allt skulle bli bra. Nu 12 år senare så kan jag bekräfta att livet är underbart.
Jag ska också fira min första jul som nyseparerad. Jag var den som tog initiativet till att separera efter ett tjugofem år långt förhållande där jag inte varit lycklig på länge och där det också dykt upp en annan person att tycka om.
Jag får ofta höra från min exsambo att jag har förstört familjen som också består av två nästintill vuxna söner.
Jag bär på så mycket skuld och skam i det här att jag inte längre ville.
Jag har bjudit in alla till mig på lilla julafton och på julafton ska vi vara hos honom. Kanske är konstigt att vi ska umgås så mycket men jag vill träffa mina söner så mycket jag kan.
Jag är lite spänd och orolig över hur allt ska bli.
Jag är skilsmässobarn och det är det bästa som hänt mig. Mina jular blev helt annorlunda såklart, men det blev bara bättre. Pappa var lyckligare, mamma olyckligare i början men sedan första julen har det bara vart bra. Bonusfamiljer på båda sidor och det är underbart nu när jag själv är äldre och fått mitt egna första barn.
Och, det kändes SKÖNT att läsa att du har noll lust, inte bakar inte pyntar osv. En sten släpptes från mig? Hur sjukt att jag inte bara kunde känna så utan att någon annan julig människa skrev orden.
Däremot går jag in och kollar dina gamla inlägg när jag behöver muntras upp och det är ju en idé att skriva ut istället – glöm inte alla mina tusen gamla inlägg om julen här på
Bloggen, de är ju lika effektiva som alla andra år!
Sen gör de mycket för oss som bor i brun sörja på slätten att bara se en bild med snö! Haha. Men inga måsten tack. Du gör det du mår bra av.
Skilsmässa är bra. Man kommer dit för att det i slutändan är det bästa för alla inblandade, de nya traditionerna blev de allra bästa minnena för mig. Kram på dig
Tack ❤️
Behovet for å lage vår egen jul ble tydelig etter min livssorg. Vi var unge, men det ble på denne måten og er det fortsatt.
Julaften:
1. Vi er alltid hjemme på julaften. Gjester er velkomne, men vi blir her.
2. Menyen er 3-delt med personlige favoritter.
3. Det er rom for å ligge på sofaen hele dagen om man behøver det.
4. Turen til kirken og kirkegården er høytidelig og viktig.
Ellers i julen retter vi fokus mot familiens yngste. Barn og tenåringer. En samtale eller en lek med disse gjør sensitive juleselskap så mye bedre.
Det låter som våra jular! Det år vi var bjudna till sju olika ställen på tre dagar och vår förstfödde var 7 månader, efter den tvärdrog jag i nödbromsen och vi har varit här och alla har varit välkomna. Sen har det sicksackat en hel del, ibland har vi varit över 30 (det var inte skitkul heller, ingen kom på idén att fråga om jag behövde hjälp i köket utom svägerskan som med osviklig tajming kommit varenda gång under 29 år just när jag är klar för att erbjuda sig. Finns det någon som tror på att det är en slump när det varit 4-5 gånger per år så länge. Och jag bet ihop så det gnisslade för att inte gå ut och bita latmaskarna.) och ibland har det bara varit vi i familjen + mamma eller pappa+hans nya. Mamma och pappa ihop funkade inte, det såg pappa till. Sen skilde sig brorsan och hans fru ungefär när pappa gick bort så då var det standard med bror och mor här. Vi gör iofs julbord, men bara med favoriterna som vi i familjen önskar oss. Resten får ta vad det blir och ingen går hungrig eller missnöjd härifrån. Är det något man _absolut_ behöver kan man ta med sig det. Ibland har vi delegerat ut maten, ibland inte, det har varit lite utifrån vad jag haft lust med.
Och jag älskar den här ordningen.
men så bra! Da har du laget en jul som er din, og det samme her hos meg. Livet og høytiden blir bedre på den måten.
Jag har varit separerad sen barnen var små och de är nu 12 och 16 och vi har redan från början kört så att vi vartannat år har antingen julafton eller nyårsafton. Det funkar fint! När jag har dem på jul kommer även min bror och familj upp och vi firar med våra föräldrar. Julen de inte är hos mig har sett lite olika ut men ett år åkte jag till fjälls med vänner men även om det var trevligt så kände jag att det inte är jul för mig. Så framöver ska jag fira jul med mina föräldrar, man vet aldrig hur länge man har dem kvar.
Skönt att du försöker att acceptera, och gilla läget, det är precis det du ska göra❤️🔥Din främsta uppgift är ju att ta hand om dig och barnen på bästa sätt – inte bloggen eller oss läsare.
Är vi sugna på julmys hos dig kan man ju läsa gamla juliga inlägg eller köpa/låna någon av dina böcker. Stor KRAM till dig Clara, och till er andra därute🤗
Att vara snäll mot sig själv och andra, och göra det bästa av julen och det som är, är väl ändå viktigast i december✨🎄
Vill bara säga stor kram till dig, och alla andra som kämpar på. Och som har kämpat på. Vad mycket man kan dela med människor man aldrig mött! <3
Jag vet att jag kommenterat tidigare här på bloggen om detta: Första julen som skild är snart 20 år sen, så det minns jag inte. Men däremot lever jag nu i en bonusfamilj och jag tycker julen är jättejobbig! Det är så himla tabu att prata om, men även om jag levt med mina bonusbarn i sex år nu så kan jag inte vänja mig vid deras jular. Mitt vuxna barn väljer att inte vara hos oss på grund av det och jag vill hemskt gärna fira med min man. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, men en stor del sitter nog i att jag alltid försökt göra julen magisk och mina bonusbarn är inte riktigt mottagliga för magin. Jag frågade en vad hen ville ha julklapp och hen svarade ”en Swish”. Ingen av dem gillar julmat och vill hellre thaimat på julen. Min man älskar inte heller julen och barnens mamma har samma lättsamma inställning. Ja, julen i vår bonusfamilj, sannerligen prövningens tid för mig. Jag försöker hitta små små ljusglimtar, men för varje år blir det svårare. I vissa stunder under julen hade jag hellre varit ensam.
Är det inte ganska enkelt löst i ditt fall dock? Kan du inte fira med dina vuxna barn hemma hos någon av dem? Fattar att du vill vara med din man men du skriver att du hellre vill vara ensam än att vara med bonusfamiljen, får inte ihop det. Det livet har lärt mig är att jag bara kan styra mina egna förväntningar, att barnen hellre äter thai än julmat har väl inget med dig att göra. Det är DINA förväntningar att de ska vara tacksamma för en magisk jul och inte önska sig en Swish. Vad pågår i barnens huvuden? De kanske har sina anledningar till att de känner som de känner. Jag tyckte aldrig att julen var magisk med min styvmamma liksom. Jag ville vara hos min mamma. Så jag kan säkert ha framstått som ”otacksam” på det sättet. Men då var jag ändå barnet. Och som vuxen själv nu skulle jag aldrig välja en ny man över mina barn heller… året har 364 dagar till liksom. Äh rörigt kanske. Men har nog bara svårt att förstå din poäng.
Du har poänger. Blir ändå ledsen av din hårda ton. Dottern väljer att åka till sin pappa istället. Vi bor 200 mil ifrån varandra så det blir naturligtvis så att hon stannar hela veckan där. Så fira med henne är uteslutet och inte så enkelt i mitt fall. Men visst är det mina förväntningar som spökar. Och barnen får välja. Det blir thaimat.
Ja då fattar jag att det blir svårt. Vad inte meningen att vara hård, förlåt! Gör det du kan för din del. Kan inte du äta dina favoriter ändå? Så kan väl de andra äta thai då, hehe… Vet själv hur jobbigt det är med förväntningarna så då gör jag saker för min skull. Pyntar, äter, donar med det jag vill,
Du kan inte bara ”äga” din jul, pynta precis som du vill i ert hem? Och så får de andra stå ut? Gör det för din skulle istället för din man o hans barn. Jag har märkt det att förr så trodde jag att jag pyntade för andra, men har insett att jag gör det för min egen skull, för att så här vill jag ha det och behöver ha det för att må bra.
Men vet att alla inte får pynta som de vill i sitt hem för att andra också lever där, jag hade verkligen haft svårt för det, men du kanske kan få ett rum eller något hörn att gå loss i?
Och laga den mat som du vill ha, om det är du som lagar maten. Den kör jag jämt med till barnen som klagar på min mat, att så länge jag lagar maten så blir det den mat som jag tycker om! Jag lagar såklart mat som de också tycker om, men mycket mer den som jag vill ha, med just den ursäkten. Känns som att många kvinnor glömmer bort sig själv och bara tänker på hur andra vill ha det, men jag ser det lite som det där med när man flyger att man ska sätta på sin egen mask först, att mår mamma bra så mår alla andra bra.
Hoppas att allt löser sig för dig och att du får en jul som du förtjänar! ❤️
💕
Kan inte du och ditt barn ha ett eget litet firande? Antingen en stund på julafton då ni gör det ni tycker är finast/viktigast med julen. Eller en annan dag, typ dagen före julafton eller på juldagen. Känns ju trist om inte ni ska få något av det julfirande ni vill ha.
Kommer ihåg sista julen som gift. Vi firade med min mans släkt. Han hade redan inlett en relation med en ny kvinna och var demonstrativt avståndstagande mot mig. Jag förstod förstås inte varför han plötsligt var så kall och otillgänglig. Det är den absolut värsta högtiden jag någonsin firat!
Då var första julen som skild så mycket bättre. Hemma i värmen och tryggheten hos mina föräldrar tillsammans med mina barn och syskon.
I år firar jag utan barnen. Och faktiskt så känns det ganska skönt att ha en liten och stillsam jul. Nästa år är det hela-tjocka-släkten-jul igen. Otroligt roligt, men också lite hysteriskt och väldigt intensivt.
Ett tips till dig som är nyseparerad, eller av annan anledning känner att julafton känns ångestladdad, var volontär på ett lokalt julfirande! Jag har varit det i många år tidigare. Man kan släppa sina egna orostankar och bara skapa fina minnen för andra, tillsammans med många andra trevliga (och ofta många separerade) medmänniskor! En bonus är att man slipper alla medömkande blickar när man säger att man ska vara volontär jämfört med att vara själv hemma. Och så är det oftast himla kul också!
Mycket bra förslag.
Fler skulle behöva vidga perspektivet. Finns många som aldrig funnit någon partner, som aldrig haft någon att fira med, många som inte erfarit storheten att bli förälder.
Även väsentligt att se att juldagarna är en oerhört liten del av livet.
Mina bästa jular har varit när jag jobbat i sjukvården. Det har känts meningsfullt.
Nu för tiden är julen för mej som vilka andra dagar som helst – dvs varken mer eller mindre viktiga.
Min första jul firade vi hos mig i mitt nya hem tillsammans med barnen, exet kom över och vi grillade korv och öppnade paket. Precis innan han skulle gå serverade han att han träffat en ny. Jag hade tagit beslutet om skilsmässan. Vi hade fortfarande betänketid kvar. Han hade blivit kär i sin assistent. Som han hade haft i många åt. När han gick och lämnade mig och barnen var det otroligt tufft att inte låta honom påverka mitt mående och jag kände mig så otroligt ensam med två små barn och min egna familj väldigt långt bort. Idag är vi hövliga mot varandra och ses på skolavslutningar, men han är inte längre välkommen in i mitt trygga hem. Lite ledsamt då jag såg en annan framtid där vi skulle kunna fira allt med barnen och nya partners som en stor stjärnfamilj:
Skönt att allt inte är perfekt även på en blogg. Gör att vi som inte hinner känner oss mindre ensamma i julandet. Allt behöver inte vara perfekt hela tiden, livet är vackert på olika sätt olika år. Man får njuta på olika sätt.
Jag håller helt med, livet är inte perfekt så vi har inga krav på att bloggen ska vara det heller. Du delar det du vill och känner för. Mitt liv går upp och ner och det är ju bara naturligt att andras också gör det. För mig får bloggen mer värde och djup om den känns genuin, med både ljus och mörker, bättre det än något annat. Tack för en fantastisk blogg!
Åh nej. Det är ju DU som är ansvarig för att våra jular blir bra!
Skämt åsido, ha det gott hur det nu än blir. För mej är det huvudsaken med lite ledigt.
Varma tankar till alla som har det jobbigt. Snart nog är det vardag igen.
Först – du bjuder sannerligen på rimligt med julpepp!
Och livet skaver åt olika håll. I mitt fall är närmaste familjen som vanligt. Men ju äldre makens och mina föräldrar blir, desto mer nojjar jag över dem som vi inte firar med. Detta eftersom de här äldre paren bor 50 mil i från varandra, med min familj och mig på mitten. I år ska vi fira med svärföräldrarna, men just nu är min mamma krasslig på nivån att brorsan (som inte heller bor nära föräldrarna) och jag diskuterar att åka och kolla läget. Hela grejen med att inte fira med mina föräldrar var en jätteomställning när jag själv bildade familj för ganska många år sedan. Med tiden har jag vant mig, men då kommer all denna skörplighet istället. Kombin tonårsbarn, klimakteriet och åldrande föräldrar är sisådär..
Min känsla för jul är att det nog skulle kännas rätt ok att vara ifrån mina barn om det fanns nån anledning till det. De är tonåringar och jag föreslog försiktigt att nyår går att fira på två sätt. Hänga med maken och mig på middag med mina vänner där mina barn inte kommer att träffa andra jämnåriga eller fira med mormor och morfar. Inte givet vad barnen väljer.
Alla dessa omställningar.. blir matt..
Jag tror vi är fler som har dubbla känslor för julen, av lite olika skäl. Jag lever i relation med mitt barns pappa, men sorg och tankar på tiden som var förr kan komma fram vid den här tiden. Att inte vara så julig, det känns förståeligt och helt normalt efter en skilsmässa. Det gör dig och bloggen, sann och äkta, utan att du lämnar detaljer om ditt liv. Som någon skrev, det kommer en annan tid.
Vi separerade i september för nio år sen. Firade julen ihop med barnen. Jag bara grät. Herregud vilken pissjul, tur barnen var så små.
Men jag måste också säga att förutom när jag var bebis och lärde mig gå och prata och sånt, så har jag aldrig utvecklats i mitt liv så mycket som åren efter separationen. Jag tycker så mkt mer om den jag är nu än den jag var när vi var tillsammans. Och en av de sakerna är att jag tidigare tyckte det var så otroligt viktigt att allt skulle firas på rätt dag, på ”rätt sätt” osv. Nu njuter jag av en ensam julafton, då jag äter choklad och läser, och katten ligger bredvid och snarkar. För jag vet att jag och barnen får fira om några dagar. Samma med deras födelsedagar: visserligen var det jag som gick igenom förlossningarna, men jag kan fira dem med dunder och brak en annan dag – och de är glada att få två firanden.
I början av separationen ville jag till varje pris inte vara ensam, utan ville vara nånstans på jul, nyår, midsommar. Nu tänker jag ”äh. Det blir som det blir”. Och det blir faktiskt alltid bra!
tankarna: det du skriver går rätt in i mig. Så härligt att du känner som du gör efter din separation. Så skönt att kunna tänka att det blir som det blir och det blir faktiskt bra.
❤️
För mig behöver du inte känna stress och otillräcklighet för att du inte levererar tillräckligt mycket julinlägg. Det är ju det som är fint och relaterbart, livet går upp och ner för oss alla och att du vågar visa det är inspirerande nog.
Min första jul som skild firade jag med mig själv. Har dock vuxna barn så det är varannan jul som det heter…Jag var bjuden hem till både dottern och sonen men eftersom xet skulle fira hos sonen och dottern hade inte plats utan då skulle det bli hotell eftersom de bor i en annan stad…men bo på hotell själv en julafton kändes inte kul….jag valde att fira den 24 helt själv . Det är en topp 5 av mina jular. Jag fick massor av meddelanden från vänner eftersom alla visste att jag var själv och så men i övrigt helt själv. Däremot var juldagen och annandagen fruktansvärda. Alla är ju så upptagna med sina egna familjer och släktingar….Nu några år senare firar jag med mina vuxna barn en annan dag än den 24 och ser den ”riktiga” julhelgen som en städ, renovering och slappartid. I år ska jag renovera köket.
Min första jul som skild firade jag med mig själv. Har dock vuxna barn så det är varannan jul som det heter…Jag var bjuden hem till både dottern och sonen men eftersom xet skulle fira hos sonen och dottern hade inte plats utan då skulle det bli hotell eftersom de bor i en annan stad…men bo på hotell själv en julafton kändes inte kul….jag valde att fira den 24 helt själv . Det är en topp 5 av mina jular. Jag fick massor av meddelanden från vänner eftersom alla visste att jag var själv och så men i övrigt helt själv. Däremot var juldagen och annandagen fruktansvärda. Alla är ju så upptagna med sina egna familjer och släktingar….Nu några år senare firar jag med mina vuxna barn en annan dag än den 24 och ser den ”riktiga” julhelgen som en städ, renovering och slappartid. I år ska jag renovera köket.
Så här efter 20 år minns jag faktiskt inte ens den första julen. Det har liksom varit 19 jular till i olika grad av sorg och glädje, med olika människor och ensam. En sak har jag lärt mig av mitt liv, som liksom inte vill sig på många plan, det är att helgdagarna är få och vardagarna många. Jag känner inte längre att helgdagar måste vara så viktigt. Det är okej att de är gråare och tristare än en vanlig arbetsdag i november. De är ändå så få. Och jag vältrar mig inte längre i sorg över det som inte blivit, undviker julhysteri och julromantiserande när jag känner att det triggar sorg, skam och avund. Deltar dock glatt i det när jag orkar.
Jag tror vi är fler som har dubbla känslor för julen, av lite olika skäl. Jag lever i relation med mitt barns pappa, men sorg och tankar på tiden som var förr kan komma fram vid den här tiden. Att inte vara så julig, det känns förståeligt och helt normalt efter en skilsmässa. Det gör dig och bloggen, sann och äkta, utan att du lämnar detaljer om ditt liv. Som någon skrev, det kommer en annan tid.
Tredje julen som skild nu och vi fortsatte att fira jul ihop med barnen redan första året (då var de 13 och 15), samma förra året och ska göra det i år igen.
Trevligt och mysigt även om inte det samma som förr då den som inte har barnen går hem igen på kvällen. Men så fint att kunna göra när relationen mellan oss ex är så enkel och okomplicerad. Förra året kom också min nya kärlek över till oss senare på kvällen och hängde med oss alla och stannade kvar till juldagen. Det gick också väldigt fint.
Vet inte hur länge vi kommer att fortsätta att fira med ”grundfamiljen” på jul, men tror länge – i alla fall så länge barnen bor hemma fortfarande. ❤️
Jag vill bara ge ett till perspektiv. Det finns vi som INTE är separerade men som kanske ändå inte mår bra just nu i vår relation. Som kanske inte vet hur det kommer gå eller sluta. Som är i en kris. Ibland känner jag att jag bara skulle vela veta, att vara i mellanlandet gör ju bara att jag mår dåligt också. Enda sen i somras har vi haft det tufft. Vi båda vill vara med varandra men vi har varit i en sån jobbig period. Där små saker bli stora. Där sår inte hinner läka. Jag vill bara ha lugn och glädje. Våra barn är små (5 och 3 år) och tanken att vara utan dom på heltid gör så ont. Jag vill inte kapa kommentarsfältet…men hur vet man egentligen när man ska gå eller inte? Hur länge är en kris? Vi älskar varandra men samtidigt har det varit tuffa småbarnsår och svårt att hitta tillbaka till varandra, vi är båda ledsna för det, och ibland när tröttheten tar över även arga på varandra. Men jag saknar den där värmen, skratten, glädjen oss emellan.
Utifrån att ni älskar varandra och i grunden vill vara med varandra tänker jag att det kan vara bra att väga in barnens åldrar här. De är 5 och 3 år nu och utifrån vad jag har sett runt omkring mig och egen erfarenhet är ni precis på gränsen till att det kommer att bli mycket lättare med barnen utifrån deras åldrar. När yngsta barnet är 4-5 brukar det bli mycket mindre kaosigt, därför skulle jag försöka hålla ut ett litet tag till om jag var du så att ni inte råkar skilja er på grund av småbarnsåren när de nästan precis är över.
Är själv skild sedan fyra år nu och minsta var nästan 3 år när vi skilde oss: Jag vill säga att ni är mitt i småbarnsåren just nu och det kommer dröja några år till innan ni har två skolbarn. Om ni älskar varandra och vill fortsätta framåt; kom överens om att sitta lugnt i båten, sätt allt på paus, försök inte så mycket just nu, kräv inte mer av livet just under småbarnsåren. Ni kommer ha många år på er framåt att få mer av varandra. Det blir inte lättare av att skilja sig. Sen är det en helt annan sak om man inte längre tycker om varandra, bråkar orimligt mycket, någon är elak osv. Men om grunden finns så tillåt er att tillsammans sitta lugnt i båten.
Nyligen separerad här! Jag velade också lääänge. Skilsmässa kändes motbjudande och helt uteslutet länge. Men. När jag plockade bort allt jobbigt runtomkring så blev det ändå självklart. Så jag ställer frågan: Om barnen inte fanns, om ekonomin inte var ett bekymmer, om det inte var ett sånt stigma kring skilsmässa – skulle du då stanna? Mitt svar, då hade det varit slut för länge sedan.
Det tror jag tillhör småbarnslivet. Bara du och din partner vet när det är dags att gå, men en klok person (skild sedan många år) sa till mig en gång i din situation att man ska vara med sina barns pappa. Hon var alltså inte det, men ångrade sin skilsmässa många år tidigare. Det har väglett mig många stunder av tvivel. Men jag tror att om det verkligen är dags att gå skilda vägar, vet man det. Om det är på tvivelstadiet finns det fortfarande chans att få det bra ihop. God jul ♥️
Åh, så svårt. Kanske kan ni få hjälp via kommunens familjerådgivning eller via nån på familjecebtralen/BVC? Bara att reda i det, tänker jag. Kram!
Clara, you are one year older than me and our lives have followed a similar trajectory. My husband and I are in the contemplation stage of separation. Just giving it a lot of thought because of the kids and finances. We’ve been together for 20 years. I appreciate everything you share and I sympathize with the ups and downs you’re probably feeling right now. ❤️
Jag är inte skild själv, men skilsmässobarn. För pappa var det väldigt viktigt att han fick ha oss just den 24:e och för mamma var det inte lika viktigt. Vi var ganska stora (14 och 15) och första julen satt vi uppe med mamma den 23:e tills klockan började närma sig midnatt och någon (garanterat någon av oss barn men jag minns inte vem) klämde ur sig att vi kunde öppna julklapparna när klockan slagit. I ganska många år blev det den bästa traditionen, det mysigaste tillfället och det vi längtade mest efter; att där i lugn och ro hänga och ”provsmaka skinkan” och äta godis och sen öppna julklapparna. Med tiden ändrade vi till att öppna tidigare på kvällen men de där första åren när vi höll ut till midnatt var rätt magiska.
Det kan också vara så att det var lika viktigt för mamman, men för mamman var det ännu viktigare att barnen inte kom i kläm.
Ville bara bidra till ännu en nyans. Uttalar mig som en mamma som gjort många ”uppoffringar” för att pappan haft många hittepå, som dessvärre utgått från vad han själv önskat, inte barnen. Det kan vara både att han velat ha dom, till att inte vilja ha dom, att inte bjuda med dom dit han är bjuden, plötsligt bjuda in mig pga han inte fixat egna julklappar osv osv.
Jag har sagt ja och amen till allt. Aldrig att jag vill lägga den skiten på små, eller stora, barns axlar.
Julen är väl ändå banens högtid, sa jag till honom en gång, han svarade med ”jag tycker att det är min högtid också”. Jag vet inte vad han menade med det då han inte är kristen, inte har några traditioner, och lika ofta velat bli av med barnen, som att ha dom.
24:e är bara en dag, som alla andra, man kan göra vad man vill vilken dag man vill, det finns 364 dagar till att göra det man önskar för sin jul 💗
Visst skulle det kunna ha varit så och det första året var det garanterat så att hon lade sig tvärplatt för att inte vi skulle komma i kläm, men det är också sådan hon i grunden är. Jag har ju haft henne i mer än ett halvsekel och är trygg i det. Och ja, det där med att vika sig för ungarnas skull, det har även jag gjort, om än aldrig i förhållande till min man (för där har det inte behövts) utan mer till pappa och svägerska.
Första julen som separerad bjöd jag till och skulle fira med exmannen och våra familjer ihop. Kl 22. kvällen före julafton fick ena barnet magsjuka.
Minns hur jag satt i soffan hos min exman med sjukt barn och kollade på Kalle med noll glädje och julstämning. Eftersom vi hade planerat knytis hade vi världens största burk med inlagd sill, flera kilo revbensspjäll, julskinka och och väldigt lite av annan mat att äta.
Nu lever jag i en bonusfamilj och vi gör vårt bästa att få julen att bli mysig i det lilla formatet. Lugnt och skjönt men lite långtråkigt när man är van vid att man samlas hela släkten. Min familj bor långt bort och det funkar liksom inte att resa bort när barnen vill vara med båda sina skilda föräldrar under juldagarna.
Instämmer med Susanne här. Ingen är på topp jämt. Du ger så mycket ändå. En gång för många år sedan var det dina bilder som gav mig lugn och avkoppling i en jobbig tid. Nu önskar jag dig lite julmagi och återhämtning. Det, och en fixad tand.
Nånting man aldrig behöver be om ursäkt för är det som man inte postar – följarna har ju ingen aning. Ge oss en bild på vedspisen och ett recept på repris så lovar jag att vi älskar bloggen precis lika mycket som vanligt medan du landar i din första jul som skild.
Min första jul i sorg var det viktigt att så mycket som möjligt var som vanligt, men var också outhärdligt. Julen efter skippade jag. Passade katter, kaniner och drack rödvin i en väns lägenhet och såg familjer gå finklädda på gatan under julafton. Det var en jul det också. ❤️
Skilsmässa hösten 2020, mitt i pandemin så den julen var inte som andra överhuvudtaget. Mitt mående hade precis börjat vända och jag såg ändå ljuset i tunneln (fick väl en dipp vid nyår när han förlovade sig med sin nya, trots att vår skilsmässa ännu inte gått igenom) Jag och barnen pyntade och mös till det själva och julafton spenderade bara vi då en släkting fått covid så det lilla firande vi tänkt ha blev inställt.
Nu i efterhand är jag stolt över hur jag klarade mig igenom det som tycktes vara nattsvart och hur barnen och jag har en starkare relation efter den där tunga hösten/vintern.
Jag ser absolut inget i din blogg som får mig att tänka att du är en otillräcklig bloggare. Så generös med fantastiska bilder, dina känslor och bestyr i vardagen och små glimtar av din glädje och din sorg och dina tankar kring det ena och det andra. Som tillåter mig att drömma mig bort i min vardag. Och jag som ändå betalar för att läsa ”allt”, förväntar mig inte att du ska sälja det mest personliga om dig själv eller att du för den delen heller ska leva upp till en förväntad bild av dig själv. Du lever fortfarande ditt eget liv. Jag uppskattar att du oavsett alltid upplevs genuin och att vi får följa dig genom olika delar av livet, även när de inte blivit som du själv har tänkt dig dem. Men så blir det ju inte alltid. Och du ”borde” ingenting. Det räcker att du gör ditt bästa för att ta dig igenom alla känslor och allt som är nytt detta år. Julen handlar inte om prestation, effektivitet och krav, utan om frid, stillhet och eftertanke. Det har jag försökt påminna mig själv om i år. Och det har lett till att jag faktiskt fått njuta mer, känna mer glädje i detta mörker (utan snö), och faktiskt haft mer energi till att checka av det jag behöver göra men också att göra precis det jag velat.
Hur den än blir så önskar jag dig en fridfull och god jul! ❤️
Har tänkt på dig under hösten och tänkt tillbaka på min egen tid som nyseparerad, med en 4- och en 7-åring. Jag blev ”också” nyförälskad ganska snabbt och det lindrade litegrann den sorg jag upplevde (och fortfarande upplever) att vara ifrån barnen så mycket. Det tog ju inte bort ledsenheten men fick uppleva mycket härligt även de dygn jag saknade barnen. Men första julen ja… vill minnas att barnen var hos mig till julaftonsmorgon. Den 23 gick vi en skogsvandring och klättrade upp på ett litet berg och fikade. På kvällen grillade vi. En ny tradition som vi fortfarande håller i, att grilla kvällen före julafton. På julaftonsmorgonen åt vi en god frukost, såg sista avsnittet av julkalendern och öppnade julklappar. Sen åkte barnen till sin pappa och jag åkte till min pojkväns hus. Skönt att åka någon annanstans tyckte jag, hemmet och huset är så förknippat med barnen och särskilt en sådan dag.
Vi stack ut och sprang ett långpass i skogen, långt och långsamt i skogen under en rosa skymningshimmel, endorfinerna av träning är hjälpsamma och humörhöjande. Sen drack vi champagne och åt bara det goda på julbordet. En fin dag ändå även om det blev annorlunda. Hoppas du får det fint! 🩷
Åh jag fick rysningar av detta och faktiskt av hela det fina kommentarsfältet ❤️ så mycket kärlek! Tar med mig dessa ord ” Julen handlar inte om prestation, effektivitet och krav, utan om frid, stillhet och eftertanke.”. 🌅
Och vädret hjälper ju inte heller med julstämningen .. 🙁
Min första jul som skild var både ett startskott o skit på samma gång.
Jag åkte till vänners julfirande o grät. Men när jag åkte därifrån kände jag att ”nu får det vara nog, nu är det jag som styr den här skutan framåt”
Min andra jul som skild åkte jag till samma vänner. En helt annan känsla. Och nu kommer min tredje jul som skild. Nu tänker jag inte ens på det. Och sen har jag ju en ny kärlek vid min sida också. 😍
Förra julen hade jag precis separerat, flyttade 1 december och kände att jag helt enkelt inte orkade med för mycket press kring julen. Men hade också lite dåligt samvete gentemot barnen. Köpte julbelysning till fönstren, fick fram lite tomtar och en mindre gran i kruka. Sa som det var till barnen: ”Jag vill att ni ska få en mysig jul, men just i år kommer det nog inte bli pyntat riktigt som det brukar”. I övrigt var julen förra året, och hela det här året, så väldigt mycket finare och bättre än jag nånsin kunnat föreställa mig. Förstår hur du resonerar om separationen och att dela med sig. Man måste få tid. För det är så privat. Är säker på att fler följare än jag tänker att du är precis lika värd att följa även när du inte orkar. För min del så upplever jag att du bara är mänsklig, och det är precis det jag tycker om.
Det är min första jul som separerad också men vi har haft så dålig stämning länge och olika åsikter om hur man fick träffa äldre släktingar under pandemin så har faktiskt firat jul på olika håll några gånger redan. I år är det min tur med barn men förra året valde jag att inte åka med till hans släkt med sonen och firade med min släkt utan att ha mitt barn där. Jag kände att det skulle påverka mitt humör negativt i så stor utsträckning att vara med hans släkt så det var bättre för alla att jag inte åkte med dit.
Jag tyckte att julen blev fin ändå, visste att min son hade det bra också, men jag fick ork och styrka över att få vara med mina närmaste och vila några dagar. Sedan firade jag och sonen jul med paket och en mysig stund när vi sågs igen.
Vi bestämde oss för skilsmässa veckorna före jul. Vi berättade inte för släkten eller barnen förrens efter trettonhelgen. Den julen va hemsk. Första julen som separerade på riktigt så hade det lugnat sig lite och barnen valde att dela julaftonen mellan oss. Dom såg Kalle hos mig och sedan till sin pappa efter den. Det fortsatte dom med i alla år. Det passade oss och dom. Varannat år så hade jag förmiddag och varannat eftermiddag/ kväll.Vi bodde nära varandra så det va aldrig några problem. Dom blev alltid körda med bil så det va inga stackars barn som vandrade i julmörkret.
När jag läser detta så kommer sorgligheter fram ur vrårna trots att det är länge sedan. Första julen var herr EX med. Fick en så vacker julgrupp av honom med hjärta i. Jag trodde att han kanske ändrat sig. Men nej, någon vecka efter fick jag veta om hans nya genom andra. Blodgruppen åkte i soporna så också klockan jag fick när vi firade silverbröllop.
Hoppas att du får det finfint!
Mitt barn var bara 3 år, och min medforälder och jag hade tyvärr välidgt infikterad skillsmässa. Och eftersom jag inte har en nära relation till min bio-familjg, så spenderade jag min första jul ensam, och det var bland det jobbigaste jag har varit med om. Men jag tillät mig själv att sörja, och skapa nya traditioner för mig och min grabb. Efter den första ensamma julen, har jag bjudit in vänner till mig på jul. Vänner som jag vet känner sig ensamma, och inte har en bra relation med sina familjer. Det är alltid jag, min bästis och min son (vartannat år) och de vänner som vill och kan, vi blir alltid en härlig blandning av vänner.
Nu 8 år senare, känns alla jular fina, även om han är hos mitt ex. Och extra fint känns det när mina vänner eller grannat som känt sig ensamma kommer förbi 🙂
Å ja, det var gräsligt, helt enkelt gräsligt. Eftersom jag absolut inte ville att våra barn skulle behöva åka land och rike runt på själva julafton (de var 6 och 9) så var jag generös och gav bort julafton till exet första året. Det var hemskt, bara hemskt! Men jag är glad att jag gjorde det, för jag kan inte föreställa mig något värre än att som barn ska behöva åka runt för att inte föräldrarna ska bli ledsna. De ska INTE behöva ta hänsyn på det sättet, de har ju en egen sorg att bära inför att behöva bo på två ställen.
Med tiden har det blivit bra. Vi började göra december på ett annat sätt, ta in granen tidigare för att det inte skulle bli så laddat med just själva julafton. Och nu, när ”barnen” är 24 och 27 så firar vi allihop jul tillsammans igen. Överhuvudtaget så har jag och barnens far en helt OK relation, och den var väl rätt OK när skilsmässan var färsk, men nu är vi två vuxna som ses tillsammans med våra vuxna barn när det passar.
Vet du Clara, när jag scrollade igenom mitt arkiv på bloggen häromdagen så snubblade jag över en sak som du skrivit och som jag sedan delade vidare på min blogg igen då det kändes aktuellt för min egen del. (Delade med länk till dig såklart). Idag tänker jag påminna dig om de orden som är så fina och tänkvärda:
”Missar man en chans får man fler. Det kommer en jul när man inte är nyseparerad. Inte utmattad. Inte pank. En jul när man inte har brutit armen eller är deprimerad. En jul när man hunnit göra pepparkakshus och en jul när man struntar i det bara för att man är inte har lust. Det kommer nya chanser att skapa fina minnen med barnen. Deras medvetande vidgas, nya minnesbanor dras ständigt upp. Hela tiden kommer nya chanser för lilla mamman och pappan. Det ordnar sig. Låt oroshjärtat klappa lugnt.”
Tänker också på den ofta! Även när det inte gäller julen. Har blivit ett visdomsord som jag påminner mig själv om titt som tätt när det behövs.
Den här texten minns jag också. Så bra!
Jag instämmer med Susanne.w.
Allt har sin tid. Gör det du har lust med, strunta i resten. Om du känner dig ”tvungen” att göra saker bara för bloggens skull tänker jag att det i slutänden inte ens blir riktigt din blogg. Då blir det ju en produkt skapad enbart för läsarna. Eller det där lät konstigt, men jag tror du fattar hur jag menar. Självklart görs en blogg för läsarna, men jag tänker att den ska ju spegla just ditt liv och om du anpassar dig alltför mycket efter läsarna så blir det till slut inte riktigt ditt liv.
Det är så mycket jul överallt runtomkring ändå och dina följare är en väldigt ”spretig” skara gissar jag. En del älskar vinter och jul, en del avskyr det, en del är rätt likgiltiga inför det, och en del tar det som det kommer.
Med det sagt känns det som att oavsett hur du utformar dina inlägg så kommer det att ge genklang hos oss läsare.
Jag önskar dig en riktigt fin jultid framöver om den ändock blir ny och annorlunda.
Jag som läsare sen många många år har inte märkt av någon försämring i juligheten, tvärtom tycker jag du levererar strålande kvalitet både innehålls- och fotomässigt just nu! Bloggen är bättre än nånsin och helt klart värd att betala för.
Tycker det är så inspirerande att du är tydlig med dina gränser kring vad som blir för privat och sårbart just här och nu. Beundrar dig för det!
Är det sant att du ska åka till Kanarieöarna över julen?
En av mina första jular som frånskild, åkte jag och barnen till Kanarieöarna. Julpyntet på den breddgraden kändes väldigt malplacerat när vi är vana vid vintrig jul.
På julafton åt vi pizza på stranden.
Det var några jular som glädjen inte var på topp men jul blir det ju ändå om ändå lite mer avskalat och mer downsizat….
En annan julaftonskväll åkte vi till min väninna och hängde med henne och hennes barn. Tror jag var rädd för att vara ensam.
Jag blir fortfarande väldigt sentimental på julen….
Tänker på min barndom, på det som varit fint och känner ändå tacksamhet.
Ha inte dåligt samvete för oss Clara, vi överlever. Tag hand om Dig.
🌹🌹🌹
Fint, intressant och reflekterande blogginlägg. Även om du inte vill skriva om saker som är för färska nu så är det fint att du delar med dig av den tanken. 🙂
Fattar 100%!
Min första jul som nyseparerad var ett kaos av känslor och flykt. Jag var inte närvarande för fem öre. I år blir det tredje julen och jag har fortfarande svårt att uppbåda samma känsla som förr men det går åt rätt håll. Samma som innan kommer det nog aldrig att bli dock, på gott och på ont.
🤗
Efter att jag skiljde mig för nu 8 år sedan är julen inte alls lika härlig. De år som jag inte har barnen känns helt onödiga och som att man spelar lite jul för andras skull. De år som jag har barnen känns det förstås bättre men nu är de stora tonåringar och äldsta sonen provade förra året på att fira jul med sin flickväns familj. Det var totalt heartbreaking för mig eftersom jag tog det som ett så stort underbetyg på mig och den jul som jag lyckas (eller snarare inte lyckas) åstadkomma. När jag bara har varannan jul med barnen blir det också så tydligt hur åren går och de blir stora. ”Jaha, det här är julen när de är 14 och 16 år gamla. Nästa gång vi firar jul så kommer de vara 16 och 18 år!”
Nä sorry, kan tyvärr inte komma med så mycket pepp som jag hade önskat kunna ge dig hahaha. Men allt har sin tid, barnen växer upp och en ny tid kommer. Det är trots allt bara jul och inte hela ens liv.
Ingen fara att du inte känner dig julig. Du delar med dig av så mycket vackra bilder som alltid så blir det lite annorlunda ett tag så är det helt ok.